För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.
Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).
En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.
I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.
Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.
Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.
Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.
Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.
När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.
Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.
Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.
”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.
Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.
Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.
Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”
Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.
När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.
Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.
Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.
Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.
Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.
Översättning: Markus Jonsson.
