Ulf Kristerssons offentliga och ”förbehållslösa” ursäkt till invandringskritiker är på många sätt historisk. Jag har då aldrig varit med om att politiker bett om ursäkt på det här sättet.
Facebookinlägget är förvisso ingen motorsågsmassaker mot det egna partiet, men Kristersson riktar en känga mot Reinfeldterans vansinniga massinvandringspolitik. Det är förstås ett minimikrav, men en bra start för en man i Kristerssons skor. Min inre ”moderatolog” ställer därför frågan: Kan vi lita på Moderaterna?
Innan ni greppar högafflarna: Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt tror att Kristersson har blivit en av oss, eller ens att han är särskilt genuin. Låt oss få det ur vägen direkt. Han är samma gamla karriärpolitiker som han alltid varit.
Men kanske, kanske kan han göra något gott oavsett vad hans underliggande motiv är. Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker ha sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.
Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker haN sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.
Redan tonen i inlägget indikerar ett moraliskt skifte. Så länge jag kan minnas har minsta kritik av det mångkulturella projektet varit tvunget att lindas in i lager av sockervadd och bomull. Den som tagit sig rätten att problematisera någon aspekt av massinvandringen har först varit tvungen att svära trohet till det övergripande folkutbytesprojektet. Det har aldrig hjälpt, men så har det i alla fall varit.
Kristerssons text är befriat från den typen av ”inlindningar”; vad han inte skriver är i detta fall lika intressant som det han skriver. Texten är heller inte riktat till invandringskritiker utan till medlemmar och sympatisörer av Moderata samlingspartiet. Och i ett slag har Kristersson relegerat öppna gränser-förespråkare till andra klassens medlemmar i Sveriges näst största parti.
Om det ”konservativa block” Jimmie Åkesson har prata om sedan 2015 någonsin blir verklighet står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men omständigheter – Sveriges snabba förfall såväl som partipolitiska ställningstaganden (egna och andras) – har målat in M och KD i ett hörn. Kanske inser Kristersson att enda sättet för honom att uppnå det han drömt om sedan han var Muf-ordförande i början av 1990-talet – att bli statsminister – bara kan ske genom ett ”höger”-samarbete. Och som det verkar anser han att minskad invandring är ett pris värt att betala för att nå dit.
Även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.
Så kan vi lita på Moderaterna? Nej, det går inte. Partiet har i årtionden inte bara varit kroniskt oförmögna att ändra Sveriges kurs, utan varit en del av problemet. Vid varje vägskäl det senaste decenniet har man valt fel riktning. Men även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.
