Det är november 1758 och den unge svarte pojken har nyss kommit till Europa. Förundrad betraktar han det vita som täcker marken. Han tror först att det är socker och smakar nyfiket på det bara för att upptäcka det vita är något annat. Något som han aldrig sett förut, nämligen snö. När han som vuxen erinrar sig sitt första möte med Europa i sina memoarer är det snön som han fört trodde var socker som tycks vara det mer framträdande minnet. Det är därifrån den ovannämnda skildringen är tagen.
Pojkens namn är Couchi, men han kallas Badin och än idag är han känd under det namnet.
Född slav
Mycket av Badins liv innan han kom till Sveriges kungafamilj är höljt i dunkel. I boken ”Född slav – död fri?” nämner författaren Arvid Bergman att ”Badin föddes som slav på den karibiska ön Saint Croix som vid den tiden var i dansk besittning. Enligt egna uppgifter var han född av fadern Andris och modern Narzi, och hade även en bror vid namn Coffi.”
Exakt när han föddes är oklart, men Carl Forsstrand konstaterar i boken ”Sophie Hagman och hennes samtida” att den ”oftast förekommande uppgiften om hans födelseår är 1747”. Enligt en uppgift skall han ha blivit föräldralös i ung ålder och möjligen miste han sin bror Coffi också. Forsstrand skriver att titulärlandshövding Anders von Reiser (1701–82) erhöll pojken av ”kapten C.G. Ekeberg”. Det finns även, enligt Forsstrand, en annan uppgift och enligt den hade Badin ”köpts af en dansk sjökapten, hvilken skänkte honom till von Reiser.”
Enligt Forsstrand var det von Reiser som började kalla Couchi för Badin, efter ordet ”badinager” vars ungefärliga betydelse är gycklare, på grund alla upptåg som pojken ställde till med. Anders von Reiser tog med sig Badin till Sverige i slutet av 1750-talet och skänkte pojken till drottning Lovisa Ulrika (1720–82), som en gåva.
Badin och kungafamiljen
I slutet av 1750-talet hade det svenska hovet sannolikt börjat andas ut. De senaste åren hade nämligen varit allt annat än lugna och fridfulla. Drottningens statskuppförsök 1756 hade misslyckats och kungaparets äldste son, Gustaf (1746–92), hade förpestat i stort sett allas tillvaro. Den mycket unge tronföljaren hade alltid varit trotsig och svårhanterlig, men efter två svåra och, för honom, påfrestande upplevelser som lett till att han mist de enda personer vid hovet som visat honom någon vänlighet och förståelse hade han blivit värre än någonsin och börjat ställa till med flera bråk och mer eller mindre illasinnade upptåg.
Mot slutet av 1750-talet började Gustaf dock sakta lugna ner sig och istället dölja sina verkliga tankar och känslor bakom en fasad som såg ut på olika sett, beroende på vad hans omgivning förväntade sig och ville se. Hovet började då tro att det nu var slut på upptågen på slotten och att lugn kunde börja råda. De hade fel för vid den tid då Gustaf började lugna ner sig gjorde nämligen Badin entré.
Lovisa Ulrika var en hängiven läsare av upplysningstidens olika filosofer, bland annat av Jean-Jacques Rousseau (1712–78). Hon tog särskilt till sig Rousseaus idé om fri uppfostran och bestämde sig för att sätta den på prov genom att uppfostra Badin fritt, utan några regler. Badin levde med kungafamiljen och lekte med de fyra kungabarnen, som han fick tilltala och behandla som han ville samt var den ende som sade ”du” till alla familjemedlemmarna. Fredrik Sparre (1731–1803) noterade att Badin dessutom kallade prins Fredrik Adolf (1750–1802) för ”Munsjör Snus” och tronföljaren för ”Gustaf du skurk” väldigt ofta.
Bergman återger en notering av Sparre i vilken man får veta följande om Badin: ”I rummen springer han fram och tillbaka, huru han behagar, och knuffar alla undan, vilka de ock måtte vara, som kunna sig i hans väg.” Även middagarna kunde bli intressanta då Badin, enligt Sparre, hade för vana att ta promenader på bordet under desserten.
Till sist blev dock, som Forsstrand skriver, ”en ändring i uppfostringssystemet” nödvändig. Badin undervisades därför i, bland annat, franska och dans samt kristendom och i december 1768 döptes han. Alla i kungafamiljen, utom hertig Carl (1748–1818), var faddrar och Badin fick därför namnet Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert vid dopet.
Precis som fosterbröderna Gustaf, Carl, Fredrik Adolf och fostersystern Sofia Albertina (1753–1829) uppträdde Badin som skådespelare på teaterscenen. Enligt Forsstrand var han till och med ”anställd som dansör och harlekin vid den franska teatertrupp, som från och med midten af 1750-talet och till och med 1771 uppträdde i Bollhuset”. Han spelade även i en del av de divertissement som hovet spelade traditionsenligt under den senare halvan av 1770-talet.
Bakgrunden till denna tradition var i korta drag ett spratt som hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818) försökt spela hertig Carl på Gripsholms slott i december 1775, men som istället lett till matkrig och en bortrövad tårta. Därefter blev det en tradition vid hovet att spela upp kreativa och humoristiska uppsättningar som benämndes som divertissement. Dessa uppsättningar inleddes alltid, enligt första volymen av Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, med att en person, som inte känt till det planerade divertissementet, fördes till ett rum som utsmyckats till oigenkännlighet. Därefter började själva föreställningen som pågick i mer än ett rum. Åskådaren fördes på sätt och vis till en annan värld under sin vandring genom de olika rummen innan det hela avslutades med antingen en middag eller en bal. Det divertissement som Badin utmärkte sig i var Marknaden i S:t Germain som spelades upp i februari 1776.
Badin vistades dock huvudsakligen hos Lovisa Ulrika efter kung Adolf Fredriks död i februari 1771 som både fosterson och högt uppsatt tjänare. Han var i hennes tjänst fram till hennes död i juli 1782. I samband med änkedrottningens död samlade Badin och hovkvartermästare Isaac Laurent in hennes papper. Dessa papper gav de till Fredrik Adolf och Sofia Albertina som skyndade sig att bränna upp dem. Hedvig Elisabeth Charlotta, som tog dem på bar gärning, skildrar detta på följande sätt: ”som jag saknade prinsen och prinsessan jämte hela änkedrottningens hof, gick jag för att söka dem och fann dem till min stora förvåning instängda i ett rum sysselsatta med att läsa de uti kofferten vårdslöst nedkastade papperen; de hade ett brinnande ljus på bordet, och oaktadt det var ganska varmt, brann det eld i spiseln. […] De berättade mig, att de voro sysselsatta med att i enlighet med änkedrottningens befallning bränna upp några papper, och jag märkte, huru de verkligen kastade några sådana på elden. Jag lämnade dem under förklaring, att jag för min del ingenting ville hafva att göra med dessa papper.” Då Hedvig Elisabeth Charlotta på den här tiden var Gustaf III:s dam blev Fredrik Adolf och Sofia Albertina mycket oroliga och skyndade sig att försöka förklara ytterligare.
Många hemligheter gick bokstavligt talat upp i rök den dagen och Forsstrand skriver att när Gustaf III fick höra talas om denna pappersbränning och Badins roll i den blev han rasande och skall ha utbrustit följande: ”’Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt hufvud’, hvarpå morianen uppgifves ha svarat: ’Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda.’”
Kungen förlät dock snart Badin och såg till att han kunde fortsätta leva ett gott liv efter Lovisa Ulrikas död. Han gick med på att låta Badin gifta sig med grosshandlardottern Elisabeth Svart (död 1798) samma år och såg till att fosterbrodern, enligt Bergman, fick tre gårdar. Forsstrand skriver dessutom att ”Gustaf III lär ha tilldelat honom assessors titel, men tilltalade man honom med denna titel, förklarade han, att en ’svart assessor’ vore ett oting.” Assessor var titeln på den person som assisterade i domstolar. Efter Elisabeths död gifter han om sig med Magdalena Eleonora Norell (död 1843). Han fick dock inga barn i något av sina två äktenskap.
Gick med i Frimurarna och ordenssällskap
Badin var frimurare och gick även med i det kristna ordenssällskapet Timmermansorden inom vilken han benämndes som hovsekreterare. Han var också med i ordenssällskapet Par Bricole där han var en uppskattad dansmästare och från år 1800 i den patriotiska Svea Orden.
Badins omfattande boksamling tyder på att han var en bildad och beläst man. De flesta av dessa böcker var, enligt Forsstrand, ”gedigna arbeten i religion, historia, reseskildringar och naturkunnighet.”
Hans sista år i livet blev svåra på grund av fattigdom och han fick därför ofta vända sig till Sofia Albertina för att få hjälp. Hon var vid den här tiden den enda av Badins fyra kungliga fostersyskon som fortfarande levde. Sannolikt var de två ännu fästa vid varandra och möjligen erinrade hon sig ännu dikten han skrivit till henne på hennes elvaårsdag år 1764 och som återges av Forsstrand:
Jag som en utaf de svarta,
obekant med landets sed.
Gjör en önskning i mitt hjerta
Öfver vår Prinsessa med.
Men jag kan ej så beskrifva
Hvad för gådt jag önska vill,
Jo at hon må nögder blifva
Många flera årar till.
Badin lämnade jordelivet den 16 mars 1822 och begravdes vid Katarina kyrkogård, men exakt var han vilar är det ingen som vet.
