Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.
I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.
Ett exempel som jag i lite olika sammanhang använt mig av är riksdagsbeslutet i mitten av 1970-talet, att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Medborgarna fick aldrig ta ställning i en folkomröstning, men om vi prövar lite kontrafaktisk historieskrivning håller jag inte alls för otroligt att de då skulle gjort något som det är mycket svårt att tro att de skulle göra i dag, nämligen ge klartecken till mångkulturspolitikerna. Mångkultur och att bejaka minoriteternas rättigheter, det låter ju så humant och bra.
Hade politikerna förstått att detta var en svår fråga och konsulterat insatta forskare och andra sakkunniga, så hade de fått klart för sig att ett mångkulturellt samhälle är konfliktfyllt och med en medborgerligt svag solidaritet med nationen. Det går emot vad politikerna gillar, eftersom det mångkulturella samhället är betydligt mer svårhanterligt och riskablare än ett etniskt homogent samhälle. Mångkultur är helt enkelt en dålig politisk idé, porten till ett fattigt och för medborgarna farligt samhälle. I dag är vi där, och det kommer att bli värre. Det kunde politikerna ha förstått år 1975. Kunskapen fanns där, för den som hade velat gå längre än till det som ”låter bra”.
Ytterligare en utgångspunkt för den här texten är vad som i politikernas ögon karakteriserar den ideale medborgaren. Ett första och i det närmaste självklart svar är att det är den medborgare som röstar på det parti som politikern i fråga företräder. Mer kontroversiellt är tillägget att det är en medborgare som aldrig bråkar – på det sätt som folk gör i så många andra länder – utan accepterar att mellan de allmänna valen sitta på läktaren, alldeles oavsett vad makthavande politiker driver för politik. I den meningen är svensken en mycket lojal medborgare. Regeringen och riksdag kan fatta snart sagt vilka för landet och folket förödande beslut som helst, utan att medborgarna ställer till besvär. När detta skrivs pågår folkliga uppror i Hongkong, Irak, Chile och Iran, andra länder onämnda. Kort sagt, medborgarna ska avhålla sig från att aktivt intressera sig för politiken mellan valen. De får vara hur okunniga och passiva som helst. Det skulle emellertid aldrig politikerna erkänna, utan de lägger hellre ut texten om hur önskvärt det är med välinformerade väljare.
Två kompletterande önskvärda drag: medborgarna ska jobba, annars får ju inte politikerna in tillräckligt med skattemedel för sina prioriterade projekt. Medborgarna ska också konsumera, i annat fall avstannar den nödvändiga tillväxten. Sammanfattningsvis: En godtrogen, oinformerad, arbetsam och konsumtionsorienterad medborgare, det är politikernas idealmedborgare i den svenska demokratin.
Det som är kärnan i en demokrati är att politikerna tillsätts och avsätts i återkommande allmänna val, där folket röstar. Detta är en grundförutsättning som det inte går för politikerna att trixa sig förbi, utan att samtidigt förlora sin trovärdighet som demokratibejakande makthavare. Däremot kan de, som med den så kallade januariöverenskommelsen, ignorera väljarnas önskemål och tillsätta en annan regering än den som har stöd i valresultatet. De kan också minimera antalet folkomröstningar och förbehålla sig rätten att fatta vilka politiska beslut som helst, oavsett folkomröstningens resultat.
För den som föredrar demokrati framför politikervälde är givetvis idealet det system som praktiseras i Schweiz, med ofta återkommande och politiskt tvingande folkomröstningar. Något sådant vill svenska politiker absolut inte ha. Det är för övrigt en icke-fråga såväl inom politiken som för systemtrogna media, vilket i sig säger något om demokratins ställning i landet.
För att ett allmänt val ska bli demokratiskt är det första kravet att medborgarna är välinformerade. Dessvärre ligger detta, som sagt, inte på något sätt i politikernas intresse. De gillar hjärntvättade väljare, ju mer hjärntvättade dess bättre. Ett sätt att vara hjärntvättad på är att ha anammat en politisk identitet, vilket betyder att man inte bryr sig om att inför ett val kolla vilket parti som företräder de egna intressena. Sådant vet man ändå. Arbetare ska alltid rösta till vänster, och då företrädesvis på socialdemokraterna. Om de röstar på sverigedemokraterna eller borgerligt, så påstås de rösta emot sina egna intressen. Därför gäller det för socialdemokraterna att, så långt det är möjligt, dölja att av LO-kollektivets väljare håller 31 procent på sverigedemokraterna medan 30 procent röstar med socialdemokraterna (senaste mätningen).
Detta är något som den välinformerade väljaren naturligtvis bör känna till, eftersom det reser frågan om socialdemokraterna verkligen är det parti som bäst gagnar arbetarnas politiska intressen. Det betyder inte att det för den breda folkmajoriteten är problemfritt att lägga sin röst till höger. En kapitalism utan motstånd leder till stora samhällsklyftor. Det är emellertid ännu värre på den andra flanken. Om vänsterpartierna får styra utan motstånd bygger de upp ett totalitärt samhälle. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis gagnar invånarna är kapitalism, eftersom det skapar välstånd. Det gör inte vänsterpolitiken. Men kapitalismen behöver starkt fackligt eller på annat sätt politiskt motstånd, så att inte bara det rikaste skiktet (som i dag) lägger beslag på det växande välståndet. Dessutom bör de rösta på ett parti som är självklart nationalistiskt, eftersom nationalstaten är demokratins nödvändiga förutsättning.
Identitetspolitik hotar demokratin i den meningen att medborgarna ofta förleds att rösta emot sina gemensamma och övergripande intressen. Det gäller också när väljare röstar fram det parti som starkast signalerar sin godhet. Att till exempel Sverige ”som ett rikt land” ska ta ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, är något som särskilt kvinnor lystrar till. Men här gäller det att förstå att det som låter bra inte alltid har bra konsekvenser. Kvinnor har knappast någon glädje av att svensk våldtäktsstatistik rasat i höjden, av att det i snitt begås tjugo våldtäkter om dagen i det mångkulturella samhället. En majoritet av dessa begås av de ”flyktingar” som dessa kvinnohjärtan klappar så varmt för.
Här skär invandringsbejakande politiker, det vill säga majoriteten i Sveriges riksdag, pipor i vassen. De talar inte om för väljarna vad som blir konsekvensen av godhetspolitiken. De vill inte ens själva veta det, utan skändar regelmässigt visselblåsarna. Att det är att svika demokratins idé, behöver det sägas? Det har naturligtvis aldrig varit tanken att politikerna, med demokratin som verktyg, ska bejaka och främja ett samhälle som går emot väljarnas intressen, ja värre än så, som skadar dem.
Här visar sig också de systemlojala medierna från sin sämsta sida. Att politikerna bedriver löftespolitik och agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen”, det vill säga att de gör näst intill vad som helst för att fånga in röster, det är skamligt men ändå begripligt. Så ser det ut i alla demokratier, där partierna inför ett val konkurrerar på riktigt. Men det är här som medierna skulle kunna göra sin insats som ”tredje statsmakt”, nämligen att opartiskt granska vallöftena och låta experter komma till tals – forskare och sakkunniga som vet vart olika politiska beslut, som låter bra, i verkligheten leder.
Sweet dreams! I Sverige har vi en situation där journalister, forskare och andra opinionsbildare helt enkelt inte kan eller vågar berätta ofriserade sanningar. Jag skulle vilja gå så långt att jag betecknar tillståndet som patologiskt. Svensk agendajournalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället. Det ska tilläggas att här har också demokratin sin styrka – den har verkligheten på sin sida. När verkligheten punkterar maktens och mediernas lögner, sviker väljarna dem och tvingar bort inkompetenta och bedrägliga makthavare. Allt talar för att de smutskastade och skändade sverigedemokraterna blir största parti i nästa allmänna val. För att sammanfatta i en paradox: demokratin har en inneboende styrka som i det långa loppet besegrar demokratins svaghet.
Något som vi emellertid inte kommer ifrån med demokratin är löftespolitiken. Det demokratiska samhällets motsatta poler är libertarianism och välfärd. I det libertarianska samhället är politikens ansvarsområde begränsat till nödvändigheter. I övrigt är det medborgarna som själva tar ansvar för sina liv. En liten statsförvaltning betyder låga skatter och medborgare, som bland annat köper sig trygghet genom att teckna försäkringar. I annat fall riskerar de att gå under. Vid den andra polen hittar vi välfärdssamhället, där staten alltmer genomgripande reglerar medborgarnas liv. Staten axlar ett föräldraansvar, staten säger att om du cyklar måste du ha skyddshjälm, pappor måste vara med sina barn och sitter du i en restaurang får du inte röka en cigarrett efter maten. Vid de återkommande valen måste politikerna avge löften, för att locka väljare. Som en konsekvens växer det politiska reviret ständigt i en demokrati – tills det slår i skattetaket därför att politikerna använder ju medborgarnas pengar för att uppfylla sina löften.
Libertarianer har ett underläge när det gäller demokratiernas löftespolitik. Låga skatter är ett bra löfte, men i övrigt? De partier som säger att det gäller att ta från de rika och ge till de fattiga och att det faller på statens ansvar att alla medborgare får ett gott liv, har ett mycket bättre utgångsläge. Det motiverar högskattesamhället och därmed också slöseriet med allmänna medel.
Libertarianer hittar vi bland de medborgare som bäst förstår sig på hur samhället och politiken fungerar, medborgare som inte låter sig luras av den gängse politiska retoriken. Något libertarianskt politiskt parti har vi emellertid inte. För att ett sådant parti ska kunna fånga väljare krävs välutbildade och engagerade medborgare. Det kräver i sin tur ett annat medielandskap. Det är fel att säga att den vägen är oframkomlig i Sverige. Det är värre än så: Den vägen finns inte.
