söndag, 24 november, 2024
söndag, november 24, 2024

Enkla svar på svåra frågor?

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor. Men frågan är om inte populismen, när den är som bäst, klarar av att ge enkla svar på enkla frågor, skriver filosofen Jan Olof Bengtsson.

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor.

Det stämmer visserligen att populism av det sämre slaget generellt kan sägas kännetecknas bland annat av att ge enkla svar på svåra frågor. Men frasen används som en tillräcklig beskrivning av vad populismen är, och som ett tillräckligt skäl att förkasta den. Detta är uppenbart felaktigt.

Jag skulle vilja föreslå att en annan sak som populismen, åtminstone populismen av det bättre slaget, kännetecknas av är att den ofta bättre än, ja idag inte sällan helt enkelt till skillnad från andra typer av politiska inriktningar, kan korrekt identifiera enkla frågor och ge de enkla svar på dem som på grund av deras enkelhet är adekvata och tillräckliga. Populismen ger med andra ord också enkla svar på enkla frågor.

Ofta får man intrycket att de kritiker som förebrår populismen att den bara ger enkla svar på svåra frågor nästan tycks förutsätta inte bara att den är oförmögen att ge de adekvata svåra svaren på svåra frågor, utan också så att säga att alla frågor är svåra, att det inte finns några enkla frågor, och att enkla svar därför alltid är fel.

Och orsaken till att man får det intrycket, trots att kritikerna inte explicit säger detta, tror jag är just att det är så uppenbart att de politiska riktningar de försvarar gentemot populismen ofta inte är förmögna att identifiera enkla frågor. Eller snarare, att dessa riktningar inte vill identifiera enkla frågor, utan tvärtom har ett politiskt behov av att beskriva dem som svåra fastän de i verkligheten inte är det. För att därmed erhålla en ursäkt för att inte ha några svar på dem, det vill säga, för att inte behöva åtgärda de förhållanden som de handlar om, förhållanden som av dem är eftersträvade eller åtminstone i stor utsträckning nödvändiga att acceptera, men enligt populisterna enbart är problem som måste åtgärdas.

Eller möjligen, för att kunna ge svåra svar på dessa enkla frågor, svar som är så svåra att de i verkligheten är inadekvata, ja knappt kan sägas utgöra några riktiga svar alls, eller i alla fall inte möjliggör några relevanta, realistiska och effektiva åtgärder.

Eftersom det förhåller sig på det här sättet är, i de fall det verkligen är fråga om enkla frågor, populismens förmåga att identifiera dessa och ge de nödvändiga och adekvata enkla svaren en entydig politisk dygd och styrka, som fördelaktigt skiljer den från dess motståndare.

Enkla svar på svåra frågor är förvisso normalt ett problem om frågorna verkligen är svåra (det finns naturligtvis fall där svaren även på dessa oväntat visar sig vara enkla när de upptäcks). Men enkla svar på enkla frågor är bättre än inga svar, eller, normalt, inadekvata svåra svar på enkla frågor (det är dock inte omöjligt att också enkla frågor ibland faktiskt kan ges verkliga svar som är svåra).

Återstår frågan om populismens förmåga att ge svåra svar på verkliga svåra frågor. Men det är idag en fråga som också måste ställas beträffande populismens motståndare. Det är numera i många fall svårt att se att de som alltmer desperat använder den nedvärderande populismstämpeln om sina motståndare överhuvudtaget är förmögna att komma med några som helst svar, vare sig enkla eller svåra.

Att bekämpa populismen genom denna nedvärdering och genom att definiera den som endast givande enkla svar på svåra frågor, är ett i sanning helt otillbörligt enkelt svar på den svåra fråga som populismens idag nödvändiga utmaning utgör.

Senaste