En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:
”En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ’sanning’ han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.”
Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.
Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.
Nedan prövar jag att ställa upp en skala. Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna. För det första, de ytterst mäktiga och superkapitalistiska personer och familjeklaner som metodiskt och avsiktligt finansierat och byggt upp de överstatliga organisationer och tankesmedjor som eroderar och försvagar nationalstaten och därmed demokratin i dess enda giltiga definition, nämligen ”folkstyre”. Här hör namn som Rockefeller, Rothschild, Soros och Kissinger hemma.
För det andra bär de kulturmarxistiska ideologerna ansvaret. Efter att kommunisterna misslyckades med att få folket på sin sida, har de om inte precis erövrat så infiltrerat ”kulturen”, det vill säga universitet, politiska partier och myndigheter. Deras långa marsch in i institutionerna började på allvar bära frukt under 1960-talets slut och i dag delar de säng med sina forna fiender. Globalister och kulturmarxister har ett gemensamt intresse av att attackera nationalstaten, men deras framtidsvisioner ser olika ut.
Globalisterna ser framför sig en värld med en lågavlönad, arbetande, politiskt desarmerad och konsumtionsinriktad befolkning. Precis som de i dag kontrollerar världsekonomin är deras mål att kontrollera världspolitiken. Det betyder en värld utan nationalstater, alternativt nationalstater som är överstatligt kontrollerade och styrda, vilket i sin tur betyder en värld utan politiker som står på medborgarnas sida och försvarar deras intressen.
Vänsterpolitikerna är mer kortsiktiga och uppe i det blå. De har gett upp försöken att värva de notoriskt ”otrogna” arbetarna för sin sak. Nu handlar det om världens fattiga och förtryckta. Vänstern angriper nationalstaten därför att de anser att den representerar förtrycket. Eftersom de aldrig har bejakat demokratin som statsskick förstår de inte att de därmed angriper demokratins fundament. Oavsett deras försäkringar, så har hittills deras visioner alltid landat i en totalitär och repressiv verklighet.
Även om varken globalister eller vänsterideologer gillar Kina, så visar jättelandet upp en trolig framtidsmodell med en totalitär maktapparat gentemot vilken en folklig motståndsrörelse på politisk eller etnisk grund är helt chanslös. Men värre än så, de har befolkningsmajoriteten med sig. Välstånd och konsumtion är långt viktigare i Kina än individuell frihet. Medborgarna övervakas rigoröst och samlar poäng genom att vara lydiga. De lydigaste kan bosätta sig på attraktiva orter, de kan resa utomlands på semester, har makthavarnas öra och rent allmänt solar de sig i sina medmänniskors beundran.
Vi ser samma mönster i västvärlden och Sverige. En majoritet av befolkningen ställer sig på maktelitens sida, trots att denna inte längre representerar deras intressen. För att bara ge ett exempel av flera möjliga: Många kvinnor i Sverige röstar på massinvandringspartier, trots att detta innebär att risken stiger för att de själva och deras döttrar våldtas. Det mest skrämmande: även när de får kännedom om Sveriges extrema våldtäktsstatistik och vilket slag av män som är näst intill kusligt överrepresenterade, så skulle de aldrig drömma om att byta sida. De tror att de i så fall skulle sälja ut sin moraliska anständighet och bli ”främlingsfientliga”.
Det är bara att konstatera: Inte ens öppet illojala regimer skapar längre motståndsrörelser. Det finns ingen folklig ”mylla” och heller inte någon intelligentia där en sådan kan växa fram. Se Kina, se Sverige. Dissidenter och andra kritiska grupper i västvärlden kanske någon gång i framtiden kommer att få en politisk plattform genom det populistiska motstånd som växer, men i dag är de politiskt hemlösa och kan inte försvara sig mot skändningar i offentligheten.
Oj, det där blev lite långt. Även om det finns mer att säga i ämnet sätter jag punkt. Nedan följer den lista jag funderat ett tag över. Tycker du den är bristfällig eller felaktig på en eller flera punkter, maila mig gärna.
Om man tänker sig att information har sändare och mottagare, så är nivå 1 och 2 först och främst sändare. De sänder ett budskap som de mottagit från ”högre makter”:
- Globalister, som har verkställande makt och är ideologiskt övertygade. De hämtar sina ideal och instruktioner från en transnationell världselit. De har framgång, de blir rika och de är helt medvetna om att de inte står på det svenska folkets sida. Det stör dem inte därför att de anser att folket inte har förstått den nya världsordning som de verkar för. De anser sig vara demokrater, men är nog inte helt på det klara med att de har en i sak felaktig definition av demokrati. Lite förenklat: De tror att demokrati är liktydigt med mänskliga rättigheter. Fredrik Reinfeldt och Peter Wolodarski är två exempel. Som statsminister (nu f.d.) respektive chefredaktör för Sveriges största morgontidning har de stor makt. När de verkar för sina globalistiska ideal försvagar de nationalstatens suveränitet och förmåga att värna medborgarnas intressen. En allvarlig konsekvens, som de förmodligen inte reflekterat över, är att de också därmed förbättrar den transnationella brottslighetens villkor.
- Den svenska offentligheten. ”Den moraliska högplatån” är en metafor jag ibland använt mig av. För att få tillträde måste man haft framgång i sin yrkeskarriär och antingen vara intressant genom en talang (exempelvis kulturperson) eller genom sin position (exempelvis myndighetschef). Men det räcker inte, man måste också uppfylla vissa kriterier som aldrig satts på pränt. Det första är givetvis att man är lojal med makteliten, vilket gäller oavsett om man tillhör den eller står utanför. Det gäller också oavsett om man tillhör de religiöst devota eller om man mellan skål och vägg kan uttrycka starka tvivel. Oavsett om man är troende eller tvivlar, så måste man också på anmodan kunna visa upp rätt värdegrund, ungefär som en bilförare vid en poliskontroll måste visa upp ett giltigt körkort. Här hittar man både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, de bekänner sig båda till offentlighetens spelregler. Utan att kunna bevisa det tror jag att den väsentliga skillnaden mellan dem är att Stefan Löfven är obrottsligt lojal (elakt: han är lite korkad) medan Jimmie Åkesson av taktiska skäl demonstrerar systemlojalitet. Han kan exempelvis säga det som nu alla riksdagspartier säger, att invandringen måste begränsas, men han kan inte utan allvarliga konsekvenser säga att han inte ställer upp på värdegrundsdogmen eller öppet börja tala om repatriering.
Det finns tre meningsprovinser där man riskerar att råka illa ut, om man visar sig kritisk: Invandring, feminism och klimatförändringar. Att råka illa ut betyder i första hand att man inte längre får vistas i offentligheten, det vill säga på den moraliska högplatån. Grindvakterna hindrar katter från att smyga sin in bland hermelinerna. Samma vaktstyrka har också mandat att kasta ut de hermeliner som visat sig vara katter (”bruna råttor”). Den som har tur slipper det mediala gatloppet, men uppmärksammas illojaliteten i offentligheten, på jobbet eller i det sociala nätverket kan det leda till att man förlorar såväl jobb som vänner samt att närstående tar avstånd (frysta relationer till närstående, skilsmässa, får inte träffa barnbarnen etc.). Det intressanta (och skrämmande) är att här finner vi både de kulturpersoner och den intellektuella elit som i äldre former av totalitära system (kommunism, fascism, nazism) byggde upp en motståndsrörelse och en alternativ politisk plattform. I Sovjetunionen var dissidenter beundrade, i Sverige är de mer eller mindre föraktade.
- Den med makteliten lojala folkmajoriteten. Den stora skillnaden gentemot föregående gruppering är att detta är en grupp som inte verkar i elitserien utan i lägre divisioner. Maktelitens bedrift är att den lyckats med att politisera denna organisations- och institutionsnivå. Det gäller för våra myndigheter men också för de tre viktigaste moraliska institutionerna, dvs. etermedia, skolan och rättsväsendet.
I statliga radio och teve sker den överlägset effektivaste indoktrineringen, utan att denna kategori av konsumenter förstår hur styrd informationen är. I skolan fostras lojala samhällsmedborgare och rättsväsendet straffar de illojala. Gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp” är ett paradexempel, där vem som helst kan dras inför skranket om orden inte vägts på guldvåg.
Det är mot denna lojala folkmajoritet, ofta i statlig eller kommunal tjänst, som makteliten riktar sina skarpaste indoktrineringsvapen. Det är också denna kategori som gjort Sverige till ett angivarsamhälle. Lojala medborgare, som likt duktiga pojkar och (särskilt) flickor, rapporterar medmänniskors övertramp till sina överordnade. Här sker också den effektivaste sociala mobbningen.
- Medlöparna. De som ingenting vet och – vilket är det bärande kriteriet – heller ingenting vill veta, därför att de inte förstått att de är utsatta för propaganda. De tror därför också på den nidbild som MSM levererar av andra källor (hate och fake news på nätet) och personer som levererar annan information (rasister och nazister). Medlöparna är passiva men gör aktivt motstånd mot ifrågasättande information.
- Ignoranterna är de som ingenting vet och i stort sett är oemottagliga för information, men inte därför att de gör motstånd utan antingen därför att de är för korkade eller därför att de är helt upptagna av andra angelägenheter. Det som skiljer denna kategori från den föregående är att de är apolitiska. De är helt enkelt inte med i spelet, varken aktivt eller passivt. Behåller man bilden av ett spektrum befinner sig dessa på nollpunkten, skiljelinjen mellan systemlojala och dissidenter.
- De oväckta är de som ingenting vet men som är mottagliga för information.
- De plågade, som anar men inte är kapabla att ta till sig ofriserad kunskap, därför att den kolliderar med deras politiska självbild. (Jag tänker tamejfan inte bli nazist!)
- De uppvaknande, som börjar förstå vad som händer. Den ökande kriminaliteten och otryggheten, höjda skatter och avgifter, i kombination med försämrad välfärd utgör starka väckarklockor. Här hör Leif Östling hemma med sin klassiska fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”.
- De partiellt uppvaknade är till exempel på det klara med massinvandringens förödande konsekvenser men har (ännu) inte förstått att klimathotet i första hand är en politisk konstruktion.
- De vakna men passiva sitter kvar på läktaren. De har genomskådat vad som händer men vill inte utsätta sig för risken för repressalier. De ser det helt enkelt som en rättighet att kunna förbli passiv. När det där dags att rösta undviker de ”sjuklövern” men i övrigt är och förblir de passiva.
- De vakna och förbannade som gärna skulle göra något mer än att bara rösta men inte kan göra just mycket mer än att högljutt visa sitt missnöje. I synnerhet sker det på nätet där de också hämtar sin viktigaste information.
- Dissidenterna, som i huvudsak är verksamma på nätet/i sociala medier, därför att de inte bereds utrymme på den moraliska högplatån. Där bygger de upp nättidningar, nätteve, Facebookgrupper, bloggar etc. med ärligare men också smalare information än den som MSM levererar. De har framgångar som opinionsbildare och det är huvudsakligen deras förtjänst att medborgarna blir alltmer resistenta mot MSM:s propaganda.
- Kritiker med rätt att vistas på den moraliska högplatån. Det finns ansatser, men inte mer – taktiska journalister, politiker och kulturpersoner som vill manövrera sig fram med hedern i behåll. De kan kritisera den förda politiken men har ingen möjlighet att liera sig med någon av de mera kända dissidenterna. De kan heller inte öppet ifrågasätta någon av den politiska korrekthetens dogmer.
- Propagandaresistenta nationalistiska dissidenter med politisk makt. I Sverige lika vanligt förekommande som rosa elefanter. Men lyfter vi blicken så kan vi hitta en och annan. I Europa är Viktor Orbán ett lysande exempel. En problematisk dissident i EU men en kompetent och hyllad statsman på hemmaplan.
Var placerar du dig själv? Var finns dina närstående, arbetskamrater och vänner? Är du på rätt plats eller vill du befinna dig någon annanstans?
