Det har nu gått nio dagar sedan mordet på den 19-årige Härnösandsbon och nationalisten Tommie Lindh. Utifrån vad vi vet just nu tycks Lindh ha dött hjältedöden när han offrade livet för att rädda en ung tjej undan att bli våldtagen – något hon dessvärre blev i alla fall. De båda ungdomarna blev två namn i en lång lista av mångkulturens offer, människor som tagit skada på grund av den politiskt korrekta klassens tvångsmässiga godhetssignalering. Lindh utmärker sig här eftersom han fick betala det högsta priset, en plats i historieboken han delar med bland annat Ebba Åkerlund, Daniel Wretström och Wilma Andersson.
Mordet på Lindh har bemötts av nästan total tystnad bland större medier. Som andra redan träffsäkert påpekat var Lindh ”fel” typ av offer och den misstänkte mördaren ”fel” typ av gärningsman. Att en ung svensk nationalist blir mördad av en brottsbelastad afrikan är dålig PR för etablissemanget. De stora medierna försöker därför i detta nu tiga ihjäl denna historia.
Det mångkulturella samhället producerar på daglig basis tragedier i olika former; tragiker som inte sällan drabbar de redan utsatta, människor långt borta från maktens korridorer och rampljus, människor som har svårt att få sin röst hörd och åsikter tagna på allvar.
Den svenska medel- och arbetarklassens alltmer utsatta situation är i mångt och mycket ett resultat av hat. Hat från progressiva, ”humanistiska”, svenskar som ser på vanligt folk med klassförakt, som en efterbliven hop som utgör hinder mot deras vision om ett ”öppet” och gränslöst samhälle. Mordet på Daniel Wretström skedde efter långa mediakampanjer med andemeningen att ”högerextrema”, alltså invandringskritiker av alla dess slag, ”hotade demokratin och det öppna samhället”. Etablissemangets fiender avhumaniserades och intimiderades, bland annat genom omfattande uthängningskampanjer där inte ens yngre tonåringar skonades.
Den svenska medel- och arbetarklassens alltmer utsatta situation är i mångt och mycket ett resultat av hat. Hat från progressiva, ”humanistiska”, svenskar som ser på vanligt folk med klassförakt, som en efterbliven hop som utgör hinder mot deras vision om ett ”öppet” och gränslöst samhälle.
Idag, 20 år senare, är det ungefär samma ljud i skällan. Protesterar du mot Sveriges rådande utveckling påstås du ofta göra det enkom för att du ”hatar människor som inte är som du”. Sanningen är snarare den att vänsterliberaler hatar svenskar ”just för att de är som dem själva” – en sorts inverterad chauvinism, oikofobi.
Underifrån utsätts medelsvensson för det invandrade trasproletariatets ressentiment, påeldat av PK-klassens lögner om rasism och ”förtryckande strukturer”. Lägg där till långtgående etnocentrism, islamism och allmän respektlöshet mot Sverige och svenskarna.
Tillsammans skapar dessa antisvenska krafter en giftig cocktail som leder till lidande och, i Tommie Lindhs fall, död. Jag frågar mig ofta vart ifrån vissa svenskars aggressiva självhat kommer. Efter alla tusentals tragiker till följd av mångkulturen kan det nämligen inte reduceras till irrationalitet eller ”naivitet”. Det måste ligga djupare, en sorts störning i den allmänna moraluppfattningen. Hur kan man avsky sitt eget folk så mycket? Hur är de funtade rent moraliskt? Var är den empati de så gärna proklamerar att de har? Tyvärr står jag fortfarande svarslös.
Tommie Lindh dog hjältedöden. Även om hans liv blev alldeles för kort så tog det slut på ett ärorikt sätt. Den mediala tystnaden talar sitt språk. Lindhs öde har en innerboende sprängkraft som har potentialen att skapa förändring. Det vet etablissemanget. Därför är det viktigt att hans minne och modiga handlande hålls levande av oss som vill se en annan kurs för Sverige.
Tack Tommie Lindh för ditt heroiska handlande. Ditt offer skall inte vara förgäves!
