Om det är något vi kan lära oss av de pågående raskravallerna och det alltmer hätska klimatet gentemot svenskar och andra vita människor så är det att fakta, statistik och sanning egentligen har en mycket begränsad betydelse för de liv vi lever. Det som i själva verket har betydelse är makt och pengar. Har man bara tillräckligt med resurser och inflytande, bränsle åt lögnmaskineriet, så kan vilket absurt påstående som helst bli en sanning. Det har blivit extremt tydligt de senaste veckorna.
Varför skulle annars miljontals människor världen över engagera sig till stöd för en multikriminell afroamerikan som på delvis eget bevåg råkade dö under ett polisingripande då han gjorde våldsamt motstånd? Vad är det annars som får tusentals svenskar att ha mer sympati för George Floyd än för de unga individer av det egna folket som blir våldtagna, rånade eller mördade av ”George Floyd-typer”?
De pågående raskonflikterna drar många frågor till sin spets. Varför är vissa vita så kallsinniga gentemot verkliga offer inom den egna gruppen? Varför är eliten så fanatisk med att elda på den egna nationens undergång? Beror masshysterin med svarta Instagram-rutor på framförallt hjärntvätt eller på sjuklig konformism?
Den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att vi lever i ett kafkaianskt samhälle. Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass. Jag tänker inte ägna denna krönika åt fakta och statistisk. Den som söker sanningen finner den inom 20 sekunder på Google – om inte propagandamaskineriet har lyckats radera offentlig, amerikansk statistik än. Det finns inget, absolut INGET, empiriskt bevismaterial till stöd för BLM-narrativet. Bara ett lögnmaskineri på högvarv.
Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass.
Det värsta med att vara vit i USA, och i ökande grad etniskt svensk i Sverige, är egentligen inte allt det man utsätts för – folkutbyte, anarkotyranni, diskriminering inom högre utbildning, grymma brott begångna av minoritetspersoner, terrorism, dumpade löner och livskvalitet, försvagad identitet, förlorad suveränitet, inskränkt frihet och ökade skattebördor för extra förnedring. Det värsta är att inget av detta ens erkänns som det förtryck det är. Även om rasismen och förtrycket mot svarta vore verkligt hade de åtminstone åtnjutit privilegiet att av alla betydande medier, politiker, storföretag, lobbyister och kändisar uppfattas som förtryckta.
Denna till synes obetydliga, men ack så viktiga, lyx besitter inte vita. Tydligen förtjänar de sitt lidande på grund av att en myriad av lögner motiverar det. Den allt svårare situationen för vita är ett resultat av det lapptäcke av lögner som både går in i och förstärker varandra. I ett samhälle utan så kallad ”antirasism”, föreställningar om ”vita privilegier”, ”vit arvsskuld” och annan långtgående psykologisk nedbrytning hade detta aldrig kunnat äga rum.
Men nu är vi där och minsta lilla motståndshandling från européer och andra vita ses konsekvent som något värre än de värsta utlänningsbrotten. Vi lever i ett samhälle där eliten ser valfri sjuklighet som mer önskvärd än invandringskritik. Där protester mot utlänningsvåld ses som värre än brotten som begåtts. Där minsta motsträvighet mot makten mer eller mindre likställs med det värsta man kan tänka sig.
Den viktigaste insikten varje svensk bör ha med sig efter detta är att det är ”vi och dom” som gäller nu. Du mot ”dom”. Dina nära och kära mot ”dom”. De som vill dig väl och värnar dina intressen mot de som vill förtrycka dig, förminska dig och radera din historia. Ingen annan än du och jag kan rädda oss. Den enda vägen framåt är av egen maskin och på egna villkor!
