Det är ännu en gång dags att tolka Batmans trogne ärkefiende Jokern. I sin fiendskap med Batman utses han vanligtvis till en representant för kaos, där Batman i kontrast till detta får representera ordning. Jokern vill riva ner och förstöra, Batman vill bevara och bygga upp. I tidigare filmatiseringar har Jokern tolkats som gangsterboss, filosof och sedan återigen som gangsterboss. Denna gång är han emellertid ingenting av detta. Inte en gangster av klassiskt snitt. Inte en filosof som är beredd att döda för sina idéer. Inte en psykopat som hänger på nattklubbar med snygga tjejer.
Istället kan man säga att Jokern, eller Arthur Fleck som han får heta denna gång, är en nolla. Ett fullständigt misslyckande som vid vuxen ålder bor hemma hos sin mamma. Han har en bakgrund av psykisk ohälsa och har tidigare varit inskriven vid institution. Sin försörjning har han genom arbete för en firma som hyr ut clowner. Det finns någonting genomgående mörkt i denna film som vill säga någonting om en upplevd samtid. Den som hade förväntat sig episk kamp mellan hjältar och skurkar kommer snabbt att bli besviken; några sådana ingår inte i denna handling.
Det som däremot finns är vanliga människor. Merparten av dem skildrade som ganska lumpna och osympatiska figurer. De begår emellertid inga stora brott, men många små handlingar som ger uttryck för själviskhet och en inte särskilt empatisk inställning till andra människor. Vi får följa Fleck när han på sitt lite speciella vis försöker navigera sig genom en tillvaro som konstant verkar ha udden riktad mot honom. Han försöker vara trevlig och göra gott, men han ges ingen reciprocitet och blir aldrig belönad för sina ansträngningar. När han går hos sin offentligfinansierade psykolog klagar han över att han aldrig känt sig sedd.
Filmens vändpunkt kommer när Fleck en sen kväll är på väg hem från jobbet, som han precis har fått sparken ifrån. Under en tågfärd är ett gäng överklassungdomar sysselsatta med att trakassera en ensam kvinna. Fleck får deras uppmärksamhet genom ett neurotiskt skrattanfall som drabbar honom ibland, och de ger sig på honom istället, men när de försöker misshandla honom drar han sin revolver och skjuter två av dem. Den tredje går han efter och skjuter på perrongen. Det är också i denna scen som man kan börja placera filmen i ett politiskt sammanhang.
I en mer personligt hållen bedömning skulle man kunna tala om att det som vill sägas med denna film är att det inte behövs några kemiska olyckor för att bli galen, vilket varit fallet med tidigare jokrar – utan att det är fullt tillräckligt att leva i det moderna samhället.
Samhället kan med egen kraft skapa sina monster. Men utöver detta antyds också en politisk hållning som jag tror vill säga någonting om vår tids samhällsfrågor: det gäller populismen och den så kallade missnöjespolitiken. Av etablissemang och akademiker ofta framställd som en potent men riktningslös och destruktiv kraft.
I Gotham finns vid den här tiden ett enormt missnöje med överklassen. Till skillnad från andra Batman-historier finns här ingen yttre kraft som konspirerar mot Gotham för att uppfylla ett högre syfte eller i enlighet med någon mästarplan. Överklassen i denna berättelse är helt enkelt rik och den saknar därvidlag förståelse för människor som inte är rika. Här anförs den av Thomas Wayne, far till Bruce, och som ger den ett inte alltför vackert ansikte. När de tre unga männen skjutits av Fleck lanseras i media en bild av att en grupp fina personer med framtiden för sig har avrättats av någon avundsjuk nolla från underklassen.
Elitens arrogans skapar missnöje och frustration
När Wayne går ut och kallar Gothams “verklighets folk” för clowner, så uppstår en oerhörd vrede och människorna går ut på gatorna och protesterar iklädda just clownmasker. I en annan film hade säkerligen Fleck fått växa med uppgiften och blivit rörelsens ledare, men så blir det aldrig. Han verkar ovetandes om dess existens. Hans hela uppmärksamhet är riktad mot de många personliga problem som hopar sig för honom. Missnöjesrörelsen som Fleck ovetandes har skapat lägger heller aldrig fram något program eller någon förklaring om vad den vill. De är just rebeller utan syfte.
Här går det att tala om att filmskaparna vill skildra samtida politiska fenomen. De vill säga någonting om ett etablissemang som framstår som både arrogant och osympatiskt, utan att riktigt ha någon förståelse för varför människor har denna bild. Det går också att tala om en populism, som kan bygga på ett rimligt missnöje men som därefter går fram på ett sätt där den blir skadlig. I denna film är det nämligen svårt att hysa några varmare känslor för Wayne och hans fränder. På samma sätt är det emellertid svårt att se clown-rörelsen som någonting positivt heller. Det går här inte att tala om någon tydlig hjälte/skurk-uppdelning.
Någon sådan roll går inte heller att tilldela Fleck. I grunden är han en psykiskt sjuk man som mår dåligt och gör sitt bästa för att orientera sig i en tillvaro som behandlar honom mycket illa. Bortsett från vad man annars kan anse att denna film vill säga så är det just denna handling som utgör dess huvudlinje. Jag tror att handlingens kärna således är att filmskaparna vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen och att Fleck blir vår vägvisare till det. Filmen är därför realistisk på det sättet att det ”onda”, om man så vill, ligger i det vardagliga snarare än någonting övernaturligt.
Det ska dock inte glömmas bort att filmen, just genom sin betoning på psykisk ohälsa, anknyter till någonting ursprungligt i Batman-mytologin. I denna mytologi är det nämligen fallet att brottslingar vårdas på en institution som heter ”Arkham Asylum: for the Criminally Insane”, alltså en rättspsykiatrisk avdelning. Att brottslighet är just motiverat av psykisk ohälsa är någonting som skiljer ut Batman från andra superhjältehistorier. Här lyckas filmskaparna fånga någonting av det mörka och realistiska som alltid funnits i berättelsen om Batman. Att de gör det utan att låta sin produktion spåra ur till ännu en typisk superhjältefilm är en bragd värd namnet.
