Luai kom till Sverige från Jemen för sex år sedan och har konverterat från islam, han är aktiv medlem i SD och är närmast unik som före detta muslim, i att offentligt våga uttala sig ytterst kritiskt mot islam. Även bland dem Luai kallar ’cute muslims’, det vill säga progressiva, som utåt tar avstånd från islamism, råder enligt honom värderingar som är helt väsensfrämmande från de svenska. Samtidigt är man väl medvetna om vad man förväntas säga och tycka.
Taqiya, rätten att ljuga för icke-troende, innebär att vi inte kan förvänta oss ärliga svar, alla uttalanden görs för islams bästa och islams slutliga mål är att erövra hela världen. Progressiva muslimer kan tycka illa om islamism, men de känner alla till den, få vågar konfrontera den. Eftersom de lever i vår – ännu så länge – sekulära stat, så har de också enligt sharia rätt att bete sig precis som islamisten, när det till exempel gäller att bestraffa en hustru som varit otrogen: man har rätt att stena henne till döds, eftersom man vet att svenska staten inte kommer verkställa ett sådant straff. Gränsen mellan islamist och vanlig ’cute muslim’ är alltså helt formell; den ene tar saken i egna händer, men båda styrs av samma grymma regelverk.
Islam är det största men inte det enda problem som Sverige har med invandringen. Det sätt vi bemöter invandrarna, med kravlöshet och undfallenhet, skapar bara mindervärdeskomplex och krav på mer av samma, och en alienation mot de obegripliga svenskarna som förenar invandrarna i en gemensam ovilja mot att integreras. Ett exempel är att så länge man inte kan svenska utan går på SFI, så får man mer bidrag. Det är alltså ekonomiskt rationellt att vara lat och inte lära sig språket! Då ska man inte heller förvänta sig att någon vill göra det.
Om vi ska lyckas integrera och få människor att vilja assimilera sig så måste vi bli mycket mer nationalistiska, som man är i andra länder. Att vi inte är (eller försöker låtsas inte vara) rasistiska leder bara till misstro och kommunikationsproblem, ordet rasism används för att ta ifrån svenskarna möjligheten att särbehandla människor som måste särbehandlas. Människor måste vilja glömma sina rötter, det vill säga klanmentalitet, islamistisk kvinnosyn, antisemitism, homofobi etc, istället för att omhulda dem, såsom en majoritet av invandrarna nu fortfarande gör, även bland de progressiva muslimerna.
Samtidigt så är det svårt att se varför muslimer med närmast rakt motsatta uppsättningar värderingar som de vi har i Sverige varken skulle vilja eller kunna ta de nödvändiga stegen, i en process som är både svår och tidskrävande, när immigrationen fortsätter att ligga på över 100 000 varje år, nya icke-integrerade svämmar över i ghetton, där inte ens svensk lag längre gäller. Och om en ny regering öppet skulle försöka tvinga fram assimilering, till exempel med minskade försörjningsstöd om man inte lär sig svenska, då hotar inbördeskrig. Detta krig pågår enligt Luai redan i det tysta sedan länge; i små steg erövras Sverige av de nytillkomna, och med muslimernas betydligt högre nativitet kommer denna erövring att vara fullbordad inom unga svenskars livstid, om inte trenden bryts.
Luai’s far mördades 1998 för att han var politisk aktivist. Hans mor, som är berömd i hela arabvärlden, för sina insatser som kvinnosakskvinna och frihetskämpe, har utsatts för flera mordförsök och Luai själv får så gott som dagligen nya mordhot, på grund av vad han står för och öppet uttalar. Han har inte begärt och får heller inget stöd eller skydd av svenska staten. Han är en intelligent och välutbildad ung man, fullt medveten om riskerna. Ingen tv-soffa utanför alternativ media välkomnar honom; han står för ’fel’ åsikter och har insikter som ingen får göra enligt deras narrativ. Ändå väljer han utan minsta tvekan att fortsätta sin gärning.
Det Luai Ahmed gör är viktigt för honom, alltför viktigt för att han ska låta sig tystas. Det är också viktigt för oss. Jag tvekar inte att utnämna honom till en av Sveriges modigaste människor. I ett samtal med Luai Ahmed diskuteras religion, svensk invandringspolitik och rasism.
