I närmare tre tusen år lät sig Europas arkitekter inspireras av den klassiska arkitekturstil som hade utvecklats i det antika Grekland och senare förfinats av romare. Hundratals generationer av arkitekter förde kunskaperna vidare ända fram till 1900-talet. Men med första världskriget började de europeiska imperierna falla och idéerna om en ny människa i en ny typ av samhälle att födas. Den nya människan skulle frigöra sig från arv och tradition och de nya värdena skulle signalera effektivitet och neutralitet snarare än skönhet och historiska sammanhang. Den modernistiska arkitekturen fick sitt genombrott.
I början var modernismen mer modest och sökte finna harmoni och någon form av skönhet i sin historielösa och avskalade enkelhet. Men över tid kom den modernistiska arkitekturen att bli allt mer brutal och efter andra världskriget skedde nästa arkitektoniska genombrott när brutalismen dundrade in i våra städer som en reaktion på vad en del arkitekter upplevde vara en ”osund nostalgi” inför den klassiska estetiken. Nu skulle funktionen dominera och det blev ett egenvärde att exponera byggnadsmaterial, struktur och betong. Inget skulle täckas eller förfinas.
En stor del av Sveriges och Europas stadskärnor revs när brutalismen blev en dominant kraft under de vänsterradikala 1960- och 1970-talen. De europeiska städerna skulle byggas ut med förorter i stil med det svenska miljonprogrammet.
Under 1980-talet lyckades västerländska arkitekter mot förmodan ta ännu ett steg bort från den traditionella idén om ”harmonisk” arkitektur när den dekonstruktivistiska stilen gjorde sitt intåg. Nu skulle byggnaderna inte bara ha en brutal estetik utan de skulle också vara motsägelsefulla och fyllda av konflikter. Det kan röra sig om utbyggnader som ”hänger i luften”, sneda fönster, material som skär sig med varandra eller upplösta former.
Motreaktion på modernismen
På senare år har dock en traditionalistisk motreaktion kunnat skönjas. I länder som Ryssland, USA, Tyskland, Polen och Ungern har klassicismen på allvar nu gjort en comeback. Och även i Sverige höjs allt fler röster för att återgå till att bygga i klassisk, europeisk stil.
I Stockholms stad har Sverigedemokraterna nyligen tagit fram egna förslag på hur staden ska bygga nytt i klassisk stil. Ett förslag som man nu försöker driva igenom som alternativ till liggande förslag på modernistisk tillbyggnad i innerstaden.
– Prisbilden är alltid högst där det inte är modernistiskt, många tycker att äldre arkitektur är väldigt vacker. I St Eriksområdet finns bland stans absolut dyraste adresser. Det tyder på att man lyckats med arkitekturen, förklarar partiets gruppledare i Stockholm, Peter Wallmark, för tidningen Mitt i.
Ska offentlig arkitektur underställas demokratin?
Ska offentlig arkitektur underställas demokratin?
Men de liberala och socialistiska partierna i Stockholms stad är kritiska till SD:s förslag. Allra längst går Feministiskt initiativ som ger tidningen följande kommentar:
”Det hade varit väldigt olyckligt om politiken dikterade villkoren för vad som är vackert och vad som är ’rätt’ arkitektur i detalj. […] Det finns flera exempel i historien, inte minst från 30-talets Tyskland, där auktoritära regimer dömer ut allt nytt och modernt som ’moraliskt förfall’. Det är ett tankegods som vi vänder oss starkt emot.”
I Upplands Väsby genomförde det lokala politiska styret en medborgarenkät och kom fram till att invånarna föredrar klassisk arkitektur. Därför beslutade man om nya riktlinjer som föreskriver att nybyggnation ska ske i stilar från före 1930. Men Martin Rörby, ledamot av Sveriges Arkitekters Akademi för Kulturmiljö, är mycket kritisk när vår reporter Jesper Johansson ringer honom.
– Jag har svårt att se mig själv bo i någonting som är nybyggt som är en kopia av någonting.
Johansson frågar Martin Rörby om det inte är rimligt att politiker ger direktiv om att bygga i klassisk stil om det är det som invånarna vill ha. Rörby svarar att han ser en ”fara” i den typen av politisk styrning och det får honom att tänka på Nazityskland, där han menar att det fattades politiska beslut om hur offentliga miljöer skulle utformas rent estetiskt.
Går det att bygga som förr?
Rörby påstår att vi i dag inte har råd att bygga såsom vi har gjort historiskt. Vidare anser han att det är bättre att bygga ”på ett sätt som är vår egen tids”.
Men stadsplaneraren Helen Runting håller inte med och hänvisar till att ny teknik och nya material har gjort det billigt och enkelt att bygga klassicistiskt. Helen menar också att arkitekter som hon själv bör vara lyhörda i frågan.
– Det är en annan marknad som vi opererar inom. Och en ny politik. Så jag tror starkt på en medborgerlig dialog och en konversation över det estetiska.
När Jesper Johansson frågar Rörby om dessa nya material och tekniker svarar han att ”de kan säkert användas men jag sitter lite upptagen”. Därefter börjar han ifrågasätta reportern, blir alltmer irriterad och lägger slutligen på luren.
Klassicister organiserar sig
Det mest namnkunniga initiativet till stöd för klassisk arkitektur i Sverige är det så kallade ”Arkitekturupproret” som vi har besökt.
– Vårt mål är att inte behöva finnas, förklarar föreningens vice ordförande Eric Norin, och utvecklar:
– Att situationen när det kommer till bristen på demokratisk representation i den byggda miljön – när det problemet är löst så behöver vi inte finnas längre.
Norin berättar att den arkitekt som vill lära sig rita byggnader i klassisk stil måste söka sig till utbildningar utanför Sveriges gränser.
– Man söker sig till kurser eller universitet i Nordamerika eller Europa, som förhåller sig till de traditionella läroplanerna. Där man lär sig klassisk ritning, proportionslära, ordningar, stilestetik, ornamentik… det som helt enkelt fanns i läroplanen i Sverige förr men som inte finns längre.
Arkitekturupprorets Jerker Söderlind, arkitekt och doktor i stadsplanering, visar några aktuella exempel i den modernistiska tidskriften Arkitektur.
– Det här numret ägnades åt Arkitekturupproret och vad folk vill ha. Det är vår kompis Albert Svensson som gjorde ett jättevackert hus, säger Söderlind och pekar på en bild i tidningen som föreställer ett förslag på en byggnad i klassisk stil.
– … som tjänstemännen inte ville ha men som politikerna ville ha. Och sen när politikerna ville ha det så försöker nu tjänstemännen ändra det så de inte ska få bygga det.
Enligt Söderlind anser modernisterna att ett hus inte kan bedömas utifrån dess utseende, utan man måste förstå historien bakom.
– Och då ställer jag mig frågan: Om jag ser på Sagrada Familia, som jag tycker är en mycket vacker och fantastisk kyrka i Barcelona – måste jag då veta om att det var den mest reaktionära och människofientliga delen av den spanska katolska kyrkan som stod bakom? Nej! Jag kan tycka att Sagrada Familia är vacker i alla fall! I annat fall så är det så att du måste avkrävas en sommelierexamen innan du får gå in på Systembolaget och köpa dig en flaska rödtjut.
Söderlind bläddrar vidare och pekar på en brutalistisk betongkloss som formar ett ”T”. Byggnaden är tydligen ett bostadshus för en arkitekt och hans familj.
– De ska bo i det här… Det är inte en transformatorstation i östra Sibirien 1958, understryker Söderlind retoriskt.
Ett par uppslag i tidningen presenterar ett nybyggt bostadsområde i Göteborg. Det är väldigt storskaligt, fyrkantigt och mycket grå betong.
– Det finns en fördel med det här projektet! Om man har suttit inne på Kumla i fyra år och sen kommer hem… då grips man ju av någon sorts hemkänsla.
Projektet i Göteborg vann strax efter vår intervju det prestigefyllda svenska arkitekturpriset ”Kasper Salin-priset”.
– Modernismen är en människofientlig syn på staden, arkitekturen och därmed människan, säger Söderlind.
När Eric Norin får frågan om vilken uppmaning han skulle vilja skicka till landets lokalpolitiker så tycker han, tvärtemot Rörby och Feministiskt initiativ, att politiker ska just styra arkitekturen utifrån sitt demokratiska mandat. ”Köp och läs boken Bygg det folk gillar!”, är Norins uppmaning till Sveriges politiker.
Offentlig arkitektur påverkar vårt välmående
Vi träffar även stressforskaren Gösta Alvén, som har studerat hur estetiken i de miljöer som människor vistas i påverkar välmåendet.
– Det är väldigt viktigt att vi bygger ett samhälle och en struktur – psykologiskt, socialt, arkitektoniskt och stadsmiljömässigt – som är livgivande. Som gör att barn och vuxna trivs och mår bra. Och där skulle jag vilja påstå att modernismen inte har tänkt igenom de här frågorna.
Enligt Alvén kan estetiskt oharmoniska miljöer skapa stress som i förlängningen kan resultera i en rad psykiska problem.
