Sverige står inför enorma problem till följd av decennier av alldeles för stor invandring. Konsekvenserna är tydliga: välfärden är ansträngd, motsättningarna ökar och tilliten i samhället minskar. Detta är något som en stor majoritet av riksdagspolitikerna nu är överens om, efter att i årtionden ha hävdat motsatsen. Invandringen har varit så omfattande att svenskarnas möjlighet att själva avgöra sin egen och kommande generationers framtid nu är allvarligt hotad. Om Sverige inte inför en progressiv återvandringspolitik riskerar svenskarna att bli en minoritet i sitt eget land.
Det krävs en politik som sätter svenskarna först. Det handlar om att skapa hållbara regler och lagar. Situationen är allvarlig, och vi har inte råd med fler undantag – de som får utvisningsbeslut måste lämna landet.
För att kunna åtgärda de omfattande problem som vi de facto har i det här landet måste vi vara ärliga. Samtliga riksdagspartier, Sverigedemokraterna undantaget, är direkt ansvariga för den situation vi står inför. De har prioriterat socialliberala värderingar framför nationella behov, och deras fokus har legat på vad som är bra för invandrarna snarare än för svenskarna.
Svenskarna har aldrig stått bakom den skadliga massinvandring som politikerna egenmäktigt har beslutat om. Som väljare behöver vi dra lärdom av detta och inse att vi inte kan lita på att samma partier som i årtionden ignorerat och ljugit om problemen nu ska kunna lösa dem. Inte nog med att de fattat beslut i fel riktning – de drar också medvetet ut på tiden när det gäller åtgärder i rätt riktning.
Detta syns tydligt i hur lagstiftningen hanteras. Förslag som ökar invandringen genomförs ofta snabbt, ibland under semestertider eller med minimal debatt. Ett tydligt exempel är gymnasielagen från 2017, som antogs på kort tid för att ge tusentals ensamkommande migranter möjlighet till uppehållstillstånd trots asylavslag. Däremot drar beslut som begränsar migrationen ut på tiden, fastnar i utredningar och byråkrati. Ett exempel är beslutet om att göra om permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga uppehållstillstånd, som trots långvariga krav har dragits ut på tiden i utredningar och byråkrati. Resultatet är en skevhet som undergräver förtroendet för hela systemet.
Denna snedvridning blir särskilt tydlig när det gäller de så kallade tonårsutvisningarna, där exempelvis ungdomar som kommit hit tillsammans med familjen får utvisningsbeslut när de blir myndiga. I stället för att kräva att föräldrarna tar ansvar och utvandrar för att hålla ihop familjen väljer politikerna att pausa utvisningarna och lägger därmed ansvaret på Sverige. Migranter ska känna till reglerna och bör hantera konsekvenserna själva. Fler ventiler och undantag i migrationspolitiken gynnar inte svenskarna.
Läs även: Att pausa ”tonårsutvisningarna” samtidigt som nya medborgarskap delas ut är felprioriterat
Samma vilja att göra undantag visar politikerna gentemot invandrare som de menar ”gör rätt för sig” och studerar eller har ett jobb. Studier eller ett arbete räcker inte som grund. Många som är ekonomiskt självförsörjande och verkar välanpassade på ytan saknar lojalitet mot Sverige och svenskarna. Att vara en del av samhället handlar om mer än ekonomi; det kräver respekt för vårt folk och land. Vi kan inte fortsätta med naiva undantag längre, där varje begränsning målas upp som en humanitär katastrof.
Det socialliberala etablissemangets dramatisering av återvändandet måste upphöra. Låt ursprungsländerna ta ansvar och dra nytta av sina landsmän i den mån de faktiskt är en tillgång. Det är dags att se återvandring som en naturlig del av migrationen, inte ett straff utan snarare en möjlighet för den enskilde. För Sverige handlar det om hållbarhet. Om vi inte agerar med fler utvisningar riskerar vi att bli en minoritet i vårt eget land.
Lösningen är en progressiv återvandringspolitik – en nödvändig och rättvis prioritering som sätter Sverige och svenskarna först.
Åsikterna som framförts i texten är debattörens egna.
