söndag, 19 maj, 2024
söndag, maj 19, 2024

Demokratins svaghet II: Kobraproblemet

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem, skriver etnologen Karl-Olof Arnstberg.

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent.

Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Nu skulle nog ändå inte landet rasa ihop, i varje fall inte på något mekaniskt sätt i form av orsak – verkan, utan medborgarna skulle svara med att försöka hitta utvägar. Det gjorde invånarna i Mexiko city när myndigheterna i slutet av 1980-talet, för att minska luftföroreningarna i 18-miljonersstaden vintertid, när de var som värst, beslöt att alla bilägare en dag i veckan skulle tvingas att ställa bilen. Systemet byggdes upp efter registreringsnumrets sista siffra. Till en början fungerade det men snart var luftföroreningarna ännu värre än tidigare. Det berodde på att de som hade råd tog taxi till jobbet och taxibilarna var i sämre skick och släppte ut mer avgaser än privatbilarna. Dessutom var det tillräckligt många som skaffade en komplementbil för att köra på sin förbjudna veckodag och de valde då en billig bil.

I en text på nätet kallas fenomenet för ”The Cobra Problem”, med referens till oväntade konsekvenser av politiska beslut, något som svenska politiker sällan räknar med. Namnet kom till på följande sätt: För att bli av med de alltför många kobrorna i Delhi, införde politikerna en ekonomisk belöning, ersättning för varje kobra som blev dödad och kunde visas upp, inte olikt att myndigheterna i förrförra sekelskiftets Stockholm betalade för uppvisade råttsvansar. Folk dödade kobror och fick sina belöningar och antalet kobror minskade i Delhi.

Men så kom smartnissar på att de kunde föda upp kobror hemma, döda dem och på så sätt göra belöningen till en stadig inkomst. Politikerna upptäckte att de betalade ut rätt höga summor för kobror och förstod snart varför. De drog då in belöningen, med den påföljden att de som födde upp kobror släppte ut dem på gatorna. För vem vill ha jättefarliga kobror hemma, om man kan slippa? Resultatet blev att Delhi fick ett större problem med kobror än staden hade innan politikerna utfäste belöningen.

Ekonomiprofessorn Antony Davies, som skrivit om kobrorna, exemplifierar med hur Venezuela förstatligade sin oljeindustri. När vinstintresset försvann och staten misskötte anläggningarna så sjönk givetvis produktionen och därmed vinsterna. Men att förstatligandet var ett misstag visade sig inte omedelbart, vilket i sig är typiskt för socialiseringsprojekt. När sedan oljepriserna sjönk försvann lönsamheten helt, vilket den inte gjorde för andra oljeproducerande nationer, där privata aktörer hade ansvaret.

Staten höjde då skatterna och började låna upp så mycket pengar som det bara gick och fortsatte därefter med att speeda upp sedeltryckerierna. Som resultat fick Venezuela en hyperinflation. Priserna steg i höjden så att folk inte längre hade råd att köpa mat. Regeringen införde då priskontroll, vilket ledde till att matproduktionen inte blev lönsam för bönderna. Till slut tvingade regeringen ut folk på åkrarna för att säkra att de inte svalt ihjäl. Med andra ord blev ett slags slaveri den yttersta konsekvensen av att Venezuela nationaliserade oljan.

Ser vi till Sverige är den mångkulturella ideologin och massinvandringen ett gigantiskt kobraproblem. De dödsskjutningar, de bomber, de våldtäkter och den höga kriminalitet som Sverige drabbats av gick att förutse. Om man får tro vår statsminister gjorde dock makteliten inte det. Stefan Löfven påstod att de aldrig såg det komma, vilket inte kan tolkas som något annat än inkompetens.

Valda politiker som inte klarar av sin uppgift är en av demokratins svagheter. Ytterligare en är den näst intill parodiska skillnaden mellan de djärva löften som politiker avger i förhoppning om att bli valda och hur de faktiskt fungerar när de sitter vid makten. Demokratiskt tillsatta politiker tar ogärna risker, eftersom en felbedömning kan medföra att de inte blir återvalda. Att voja och beskärma sig över missförhållanden är ett långt säkrare kort. Men i den politiska kompetensen ingår risktagandet som nödvändigt. Därför kan en upplyst despot mycket väl styra ett land bättre än politiskt tillsatta ledare. I övertydlighetens namn: När jag säger det betyder det inte att jag föredrar despoti framför demokrati. Det är bara ett konstaterande av hur det faktiskt förhåller sig.

Löftespolitiken innehåller också tabun, sådant som inte får sägas. Vänsterpartiet kan inte säga att de vill importera så många invandrare som möjligt för att säkra sin väljarbas. Socialdemokraterna kan inte beskriva islam som en demokratins fiende. De skulle exempelvis aldrig kunna ställa sig bakom följande helt korrekta konstaterande, därför att de då skulle förlora viktiga muslimska väljare:

Islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

I islams ummah består världen av två delar: ”islams hus” eller ”fredens hus” och ”krigets hus” eller ”de otrognas hus”.

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras (ja, luras är en korrekt beteckning) att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem. Det är ju dessa politiker som har hittat på projekten. Bedrägeriet leder inte till att de får silkessnöret, vilket de borde få. Tvärtom så belönas de med maktpositioner och höga löner.

Av ett demokratiskt styrt lands politiker krävs två saker: att de är kompetenta och att de representerar folket. Med ett valförfarande där media inte gör sitt jobb och granskar såväl det som politikerna erbjuder, som politikerna själva, finns risken att politikerna varken är kompetenta eller har koll på folkviljan. Så är fallet i dagens Sverige.

Senaste