Jag såg en annons i flödet häromdagen där Moderaterna varnar för att det inte går att lita på Centerpartiet och Annie Lööf.
Och självklart är det så. Ett förment ”borgerligt” parti som låtsades avsky socialismen, men efter det senaste valet stödde en socialistisk regering och därmed blev (och förblir) politiskt allierad även med kommunistiska Vänsterpartiet. Den narcissistiska och högmodiga partiledaren Lööf mister nu i rask takt både medarbetare och väljare (partiets väljarstöd har halverats på ett år), parallellt med att den polariserande retoriken skruvats upp och sakfrågorna allt mer försvunnit från partiets agenda. Detta vet vi. Den högersko som Lööf lovade att äta upp innan hon skulle stödja Socialdemokraterna har både blivit ett nationellt skämt och en utebliven dessert.
Problemet med Ulf Kristerssons och Moderaternas utspel är dock att det lika lite går att lita på Moderaterna.
Det exempellösa svek och bedrägeri gentemot det svenska folket och nationen Sverige som iscensattes av Moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt är inte bara hisnande i sin omfattning utan borde i en rättsstat en dag leda till långa fängelsestraff, kanske under rubriken extrem trolöshet mot huvudman. För att straffa det svenska folk som han föraktade, inte minst för att de hade röstat in ett konservativt parti (SD) i riksdagen, öppnade Reinfeldt de svenska gränserna för en historiskt oöverträffad och helt igenom vårdslös massmigration av mestadels lågutbildade män från Mellanöstern och Afrika till Sverige. Vårt land skulle inte längre vara svenskarnas land. Tvärtom jämfördes dessa svenskar snarare med barbarer (”ursvenskt är endast barbariet”). Den exempellösa vanvården av landet handlade också om nedläggning av viktiga delar av försvaret och utnämningen av socialdemokraten och myndighetsmarodören Dan Eliasson till generaldirektör för Migrationsverket och senare chef över Försäkringskassan. Eliasson skulle senare också montera ner den svenska polisen, men detta i regi av Socialdemokraterna.
Dagens moderater har ingenting att vara stolta över. Och de har ingen som helst moralisk rätt att varna om svek och brustna förtroenden. Förvaltningen av ett land handlar om så oändligt mycket mer än skatter. I sammanhanget är det värt att också påminna om hur den nuvarande moderata partiledningen både var aktiva och positiva till den katastrofala politik som Reinfeldt bedrev – och fortfarande ser honom som en guru och ideologisk förebild internt.
Jag skulle inför valet dock vilja skifta fokus från rikspolitiken till Stockholmspolitiken, där sveket och bedrägeriet gentemot väljarna om möjligt är än mer omfattande från Moderaterna, om än i en lokal kontext.
Inför valet 2018 lovade Moderaterna sina väljare att de skulle ”sluta straffa stockholmare med bil”. Röstade man på Moderaterna så var det detta som gällde: 1) Man skulle återställa den avgiftsbelagda tiden till kl. 09-17 i innerstaden. 2) Man skulle göra det avgiftsfritt på lördagar för bilister. 3) Man skulle göra om och sänka p-avgiften för MC. 4) Man skulle ompröva p-avgifterna i ytterstaden och sänka där de inte gör nytta. Med texter som denna gick man ut och lurade sina väljare: ”Stockholmare med motorfordon måste också kunna ta sig fram, parkera och ha någonstans att ställa bilen hemma före och efter jobbet. Vi vill ompröva de senaste årens förslag från Stockholms stad som försvårar i vardagen och gör det onödigt dyrt att ha bil eller motorcykel.”
Vi vet ju att ingenting av detta genomfördes. Tvärtom valde partiet att efter valet ingå ett djupt samarbete med det lilla extremistiska vänsterparti som i princip vill få bort bilismen, Miljöpartiet och dess civilisations- och Stockholmsfientliga företrädare Daniel Helldén. Det blev mycket dyrare för bilister, det blev mycket svårare för bilister, det blev mycket krångligare och omöjligare att ta sig fram. Kort sagt, det blev kaos i Stockholmstrafiken. Allt tack vare Moderaternas bedrägeri gentemot de väljare som de lyckades lura. Och att de för att få komma till makten – och säkra feta löner och arvoden till sig själva – valde att göra allting de lovat sina väljare att inte göra.
Det hade naturligtvis inte gått att genomföra om inte de korrumperade svenska medierna och de så kallade ”journalisterna” var delaktiga i bedrägeriet och som miljöpartister och socialister (eller centerpartister), gillade Moderaternas låtsasutspel. Att köra över folket och kortsluta demokratin var för denna media- och politikerelit det centrala. Och i detta antidemokratiska spel är Moderaterna i Stockholm en huvudspelare.
Det bör man komma ihåg innan valet i september. Samma lögner som Kristersson kommer med på riksplanet, kommer även att spridas av Moderaterna i Stockholm. Och samma osanningar om att underlätta för stockholmare med bil som inför förra valet.
Man kan tycka att det är ofattbart att en del politiker och politiska partier har kunnat komma till makten i Sverige – och i Stockholm. Vi minns alla det vanvettiga och bisarra partiet Feministiskt initiativ. Miljöpartiet består av ungefär samma galenskap. Små, extremistiska partier som bedriver västvärldsfientliga agendor och vill avveckla Sverige som nation så fort det bara går. Jag menar dock att alla demokratier måste räkna med ett visst antal procent i ren galenskap. Det som är betydligt allvarligare och det som denna krönika handlar om är när de förment statsbärande partierna bedrar sina väljare och ljuger om den politik de påstår sig vilja genomföra. Här är Moderaterna lika skyldiga som Socialdemokraterna.
Det finns alltså ingen som helst anledning att vare sig lita på det som Moderaterna säger eller tro på deras utspel om Annie Lööfs trolöshet. Det här är ett parti som skulle kunna göra vad som helst för att komma till makten, precis som Socialdemokraterna. Inte för Sveriges bästa, inte för att hedra demokratin och lyssna på det svenska folket. Däremot för att fortsätta kunna leva lyxiga liv på skattebetalarnas bekostnad och för att låtsas ”ta ansvar”.
Den politiska och ideologiska korruption som drabbat Sverige handlar egentligen om att politiker och ”journalister” har skapat en ny maktelit som ser till sina egna intressen. Inte folkets. Inte Sveriges.
Och i den meningen är jag beredd att hålla med dem som kallar dessa för folkets fiender.
