Den gamla, främst men inte enbart i de anglo-amerikanska så kallade eliterna förankrade globalkapitalistiska ordningen, eller snarare oordningen, blir alltmer uppenbart ohållbar. Men den nya populistiska nationalismen erbjuder inte något tillräckligt alternativ. Vad vi behöver är en ny internationalism, som ligger bortom båda dessa. En internationalism i strikt mening, en ordning mellan nationer.
Kapitalismens internationalism blev historiskt en imperialism, och har idag i hög grad frigjort sig från nationerna och blivit något annat, en postnationalism. Varken ideologiskt eller praktiskt förmådde den upprätthålla eller erbjuda några principer för en framkomlig internationalism. Arbetarrörelsen, om man här för enkelhetens skull får tala om den som en enhet, erbjöd en genomtänkt vision av internationell solidaritet på klassmässig grund, och innebar i många fall ett första genombrott för en sann internationalism på modernitetens egna villkor. Men den byggde i sin marxistiska form vidare på kapitalismens resultat, och försvagade sig själv genom den principiella och urskillningslösa kulturradikalism som följde mer eller mindre automatiskt ur den ensidiga historiematerialismens tillämpning. Den uppställde till skillnad från kapitalismen, som bara implicit befrämjade det, explicit ett avlägset mål av en postnationell mänsklig enhet, en alternativ globalism, som hela tiden undergrävde den egentliga internationalismen. Klassbegreppet erbjöd förvisso även som generellt och abstrakt en substantiell grund för en internationalism bortom kapitalismens intressemässigt långt mer begränsade, men det var oförmöget att hantera nationella, etniska, kulturella, civilisatoriska skillnader.
Med dessa svagheter har arbetarrörelsen hittills inte i global skala kunnat rubba kapitalismen. Denna har å sin sida, i sina nya, mer och mer renodlat finansbaserade former, fortsatt försöka genomdriva sin version av en global ordning, i förening med eller under täckmanteln av “liberal demokrati”, men utvecklingen under dess ledning har varit fortsatt katastrofal. Så snart någon del av världen fortsätter göra motstånd eller ånyo gör motstånd, återfaller kapitalismen, när öppenhetens och frihetens slagord och de välfinansierade kulturella subversionskampanjerna inte räcker, till brutala imperialistiska våldsmetoder för att hävda sin överhöghet och tillvarata sina intressen. Det spelar ingen roll om motståndet är inspirerat av fortsatt revolutionär socialistisk kamp, hotade traditionella värden, eller någon annan ideologi – det måste krossas.
Den utopi som föresvävar de ideologer som sätts att försvara det hela är den “liberala demokratin” som total kapitalistisk hegemoni. Fred ska, förespeglas det, uppnås när hela världen underordnat sig den. Eftersom nationerna överskridits och upplösts, ska inte den gamla imperialismens typ av konkurrens, den typ som ledde till första världskriget, längre uppstå. Det kommer bara finnas individuella mänskliga rättigheter, och, att döma av den faktiska utvecklingen, en överväldigande dominans av storföretag och storbanker, alltfort uppvisande de monopolistiska tendenser marxismen analyserade – allt med den “liberala demokratins” politiska former på något sätt vidhängande detta system.
Det är, milt uttryckt, en mycket långtgående utopi och tills den förverkligats gäller alltså: krig och krigshot. Delvis men långtifrån enbart därför är, redan nu, ett av de mest alarmerande bevisen för detta systems dysfunktionalitet den fortsatta rustningsindustrin med dess ständigt krigsriskförhöjande automatik. Kalla krigets slut och den “liberala demokratins” segertåg betydde därvidlag inte det minsta. Den “fria marknaden” tillfredsställer inte främst den smala, kvalitativa efterfrågan som centralplanerare antas inte kunna identifiera. Den tillfredsställer i första hand, och generellt till priset av den kvalitativa efterfrågan och framför allt den hela samhället präglande kulturella standard som denna etablerar, den efterfrågan kapitalisterna kan tjäna pengar på, den efterfrågan som oundvikligen är en lågkvalitativ massefterfrågan.
De alltmer avancerade högteknologiska vapensystemen är något som det alltid går att tjäna grova pengar på. Men det förutsätter att det kvarstår nationalstater, ledare och folk som vill värna sitt oberoende och sin prestige, vill kunna försvara sig och eventuellt anfalla andra. Därför utgör just denna bransch i viss utsträckning en fördröjande kraft i världskapitalismens generella nedbrytning av nationalstaterna och nationaliteterna. Det “militärindustriella komplexet”, i allmän mening, är ett rent nihilistiskt maskineri som statscheferna i de ledande industriländerna är helt beroende av både ekonomiskt och politiskt – inte minst skapar de ju “jobb”. Inga moraliska betänkligheter ifråga om köparna får därför stå i vägen för exporten.
Det är svårt att tänka sig att den spiral av ondska dessa ledare sitter fast i inte kommer leda till fortsatta katastrofer för mänskligheten om den inte stoppas. Och det är lätt att förstå hur intelligenta evolutionsteoretiker kan se dagens mänsklighet, inklusive dess ledare, som beklagligt outvecklade varelser, nästan apliknande i sina primitiva instinkter. Den klassiske humanisten beklagar förstås deras blindhet för de egna svagheterna och fåfängligheterna, banaliteten i de makt- och prestigebehov som den stora litteraturen under årtusenden så allsidigt genomlyst och exponerat för oss. Till och med när man som Aldous Huxley, en av de verkligt framstående tänkarna när det gäller fredens problematik, inser att man måste gå utöver inte bara ett naturalistiskt perspektiv utan även ett humanistiskt, och införliva moment av traditionalistisk andlighet, kvarstår ofta bilden av en mänsklighet utan tillräcklig intelligens för sin egen civiliserade överlevnad, eller överlevnad överhuvudtaget. Bilden av det mänskliga apberget. Möjligen biologiskt, i evolutionisternas framtidsperspektiv, men framför allt, genomsnittligt, andligt primitiva varelser, varelser av en existentiell omognad och enfald, som på groteskt sätt kunnat vinna kontroll över ofantliga ekonomiska och militära resurser.
De frigjorda arbetarna, i den mån arbetarrörelsen hann frigöra dem, för att inte tala om de frigjorda kvinnorna och de frigjorda “minoriteterna” av alla upptänkliga slag, tar med liv och lust del i samma enorma kollektiva destruktionsarbete. Att vara “jämlik” och erhålla sin “rättvisa” i detta materialistiska förintelsekaos är det enda som tycks gälla för de flesta av dem, att döma av vad många av deras ledande förespråkare idag är upptagna av.
Ryns vision av den gemensamma mänskliga grunden, av universalitet och partikularitet i en mångkulturell värld, erbjuder ett alternativ till alla dessa otillräckliga eller misslyckade internationalismer. Ett i mycket konservativt alternativ, som samtidigt är öppet för förnyelsens, nyskapelsens nödvändighet, även, vid behov, i radikal form. Det är en i bästa mening filosofiskt förankrad vision, och den filosofi det är fråga om är vad Ryn kallar den värdecentrerade historicismen. Det är en filosofi som i sig upptar mycket av det väsentliga av modernitetens delsanningar, samtidigt som den inom deras ram kvarhåller och insisterar på väsentliga aspekter av arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Ja, medels de nya intellektuella resurserna söker den fördjupa detta arvs essentiella insikter. Ryn förkastar både den abstrakta universaliteten med dess hot mot den historiskt framvuxna partikulariteten, och den partikularism, representerad av postmodernismen, som förnekar universaliteten överhuvud. Den värdecentrerade historicismen är i sig utförligare utvecklad i andra verk av Ryn, generellt i Will, Imagination and Reason och politisk-filosofiskt i Democracy and the Ethical Life, men här får den en tillämpning på dagens globala förhållanden som pedagogiskt klargör dess praktiska betydelse och relevans.
Centralt är, som vi förstår redan av bokens titel och undertitel, att den värdecentrerade historicismens närmande till den konkreta syntesen av universalitet och partikularitet inte kvarstannar inom en exklusiv västerländsk ram, inte begränsas till en euro- eller occidentocentrism, utan att Ryn visar hur detta tänkande förmår transcendera sådana gränser och, på den avancerade kulturens nivå, erbjuda möjligheten till genuint ömsesidigt utbyte och fredlig samexistens. “Demokrati”, “kapitalism”, ‘liberal tolerans’ uppvisas och avfärdas, som redan förlagets presentation av boken klargör, tillsammans med “vetenskapligt framsteg” och “allmän upplysning” som principiellt otillräckliga för fredens och konfliktlösningens syften. Otillräckliga universalismer.
Sedan den första upplagan utkom har alltså den internationella situationen och debatten i allt högre grad kommet att präglas av en lika otillräcklig partikularism, den populistiska nationalismen, som, även om den normalt inte utgår från postmodernismen, genom sin frånvaro av kvalificerad universalitetsförståelse och genomtänkt ideologi för utrikespolitik och internationella relationer, i lika hög grad som denna, om än på annat sätt, är ett potentiellt problem och hot. En aspekt av detta utgörs av delar av den allt starkare betonade identitetspolitik vi idag ser, även hos olika grupper inom nationalstaterna. På global nivå kan man också beskriva den nya situationen så att den multipolära värld som idag ersätter den amerikanska abstrakta universalismen har ett akut behov av en adekvat filosofisk och inte minst moralisk och värdemässig konceptualisering.
Det är således vad vi i hög grad finner hos Ryn: ett alternativ till de otillräckliga eller i sig ohållbara universalismerna och partikularismerna. En den “högre kosmopolitismens” filosofi, där universaliteten och partikulariteten visas behöva varandra, där vår gemensamma mänsklighet inte hotas utan tvärtom kan berikas och stärkas av det kvalificerade odlandet av individuell och nationell partikularitet. Som jag har föreslagit kan den värdecentrerade historicismen med fördel kompletteras och modifieras genom mobiliserandet av personalismens och, i vissa versioner, idealismens filosofiska resurser. Men redan i sig är den en övertygande åskådning. I A Common Human Ground finner vi en av de viktigaste och djupaste formuleringarna och argumentationerna i vår tid för de verkliga, kulturella och moraliska förutsättningarna för goda och fredliga förhållanden mellan individer såväl som mellan nationer och kulturer.
