Estonia – ett övergrepp som saknar motstycke

Den 14 januari 1993 förliste den polska färjan Jan Heweliusz i Östersjön då den var på väg till Ystad. 55 människor omkom varav sju som var svenskar. Regeringen Bildt krävde att fartyget skull bärgas med hänsyn till de anhöriga.

Året därpå inträffade den största civila katastrofen i Europa sedan andra världskriget. 852 personer avled, varav 501 svenskar. Flera av dem var skolbarn. Hjälp erbjöds av åtskilliga länder och företag, men all hjälp avvisades kategoriskt.

Natten när Estonia sjönk pågick en Nato-övning i Östersjön, Sverige hade 22 fullt bemannade örlogsfartyg för bevakning av övningen, en del låg redan ute till sjöss samtidigt som andra stod med startklara motorer i kaj.

Samtidigt som döende människor låg i Östersjöns kalla hav med en svart himmel som tak, motverkade statsministern försöket att sätta in alla de räddningsinsatser som behövdes och som fanns tillgängliga.

Boken M/S – Svenska statens haveri

Både avgående statsminister Carl Bildt och tillträdande statsminister Ingvar Carlsson lovade det självklara att kropparna skulle bärgas, men så blev det dock inte.

Boken M/S Estonia – Svenska statens haveri, kan köpas på AlternaMedia förlag

Konspirationsteorin som blev till fakta

30 år har gått sedan katastrofen, även personer som idag är i 40-års åldern var bara barn när det inträffade och minns oftast endast enskilda TV och radiosändningar från dagarna efter olyckan.

Efter beskedet att kropparna inte skulle bärgas i december 1994 så har frågan om Estonia varit begravd och bortglömd för den stora allmänheten.

Tidig påpekades det av flera överlevare och oberoende journalister att:

1. Det måste funnits ett hål i skrovet, fartyget kan omöjligen ha sjunkit så snabbt annars.
2. Det kan ha smugglats militärt materiel stulet från Ryssland ombord natten som Estonia sjönk.

Båda dessa påstående avfärdades som ”vilda konspirationer”, men är idag i stort allmänt accepterade. Hålet är väl dokumenterat och känt för hela världen, bland annat genom Henrik Evertssons dokumentär ”Fyndet som ändrar allt” från 2020.

2004 erkände försvarsmakten att det skedde smuggling av rysk militärutrustning på Estonia vid två tillfällen, två veckor samt en vecka före olyckan men absolut inte vid andra tillfällen.

2022 medgav försvarsmakten att det har förekommit smuggling ombord vid fler tillfällen men att det saknas dokumentation om dessa.

Mer aktuell idag än någonsin

Boken utkom i första upplaga 2016 och uppdaterades 2020. Den har sålt slut tre gånger.

Det är med ömsom gråt i halsen, ömsom totalt vredesmod när man med all idag tillgänglig fakta får följa myndigheternas hantering från katastrofnatten och de långdragna presskonferenserna med icke svar och rena lögner.

Stefan Torsell har gjort ett fantastisk jobb med att lägga pusslet, intervjuer med anhöriga, överlevare, tekniska experter, myndighetspersonal samt granskning av officiella dokument och utredningar gjorde av internationell expertis.

Det finns så många häpnadsväckande fakta om hur ärendet har hanterats, nedan följer ett smakprov:

Stolt Comex numera Acergy världsledande företag på bärgning listat på Oslobörsen erbjöd sig kort efter olyckan att bärga kropparna och meddelade att man hade ett startklart fartyg i närheten och kunde få upp alla kroppar på tre dagar.

Ines Uusman, ansvarig minister, fick frågan av några journalister varför man inte tackat ja.

– Det är inte ett seriöst företag, blev svaret.

År 2000 sjönk världens största attackubåt Kursk i Norra ishavet efter en explosion. Tillsammans med den ryska marinen bärgade Stolt Comex ubåten från 110 meters djup. Estonia ligger på 80 meters djup och bärgningsförhållandena är mycket enklare. Betänk att Kursk hade två kärnreaktorer ombord samt fullt fungerande kärnvapenmissiler och en mängd konventionella torpeder, bärgningen av kropparna på Estonia framstår som rena barnleken i jämförelse.

Den ryska ubåtsolyckan blev ett PR-fiasko för den då nytillträdde presidenten Vladimir Putin. Hård kritik från rysk såväl som internationell press till följd av den långsamma hanteringen. Svenska media inte minst var mycket hånfull.

Hjälp accepterades dock från utlandet, Presidenten ställde sig öga mot öga med de anhöriga, fartyget bärgades och kroppar begravdes på kyrkogård. Alla kroppar utom tre av de totalt 118 identifierades, detta trots en explosion ombord motsvarande 100 kg dynamit.

Inget av ovanstående har skett i fallet med Estonia, alla ansvariga har försvunnit och flera myndigheter som genom åren har haft ansvar har senare lagts ner.

En bok som borde finnas i varje hem

Estonia är en konspirationsteori som blivit sann, men det som gör boken så viktig är inte avslöjanden om militärtransporter eller tekniska detaljer i sjunkförloppet som motbevisats utan den kalla, råa och brutala likgiltighet man visat de anhöriga till Sveriges största katastrof (fram till Tsunamin 2004).

Till skillnad från ämnen som migration, vacciner, Nato eller liknande som ofta är känsloladdade eller svåra att greppa så är hanteringen av Estonia något som alla kan relatera till och det är därför det är så viktigt att detta inte fortsätter att tigas ihjäl.

De fakta som presenteras i boken ger ovärderliga förkunskaper i hur långt makthavare kan gå för att dölja sina fel och brister.

Artikeln är en annons för Boken M/S Estonia – Svenska statens haveri, som kan köpas på AlternaMedia förlag.