Den svenska debatten av i dag kan beskrivas som i hög grad polariserad. Det finns många stridsfrågor och konfliktlinjer som blir utgångspunkt för uppgörelser mellan olika politiska grupperingar och ideologiska läger. I allt detta kan man emellertid fråga sig var konservatismen, om alls, finns närvarande?
Konservatismen är tillsammans med liberalismen och socialismen en av de tre stora ideologierna och det verkar märkligt att konservatismen inte finns mer utförligt representerad i tidens politiska strider. Ett problem i sammanhanget är att konservatismens traditionella försvarare, om man går tillräckligt långt tillbaka, sedan länge följer andra ideologiska riktlinjer och inte med någon god vilja kan kallas konservativa.
Svenska konservativa profiler
Simon O. Pettersson,
Realia förlag 2017, 152 sidor
Vem anser i dag att konservatismen finns inom Moderaterna? På vilket sätt kan den borgerliga pressen anses försvara konservativa ideal? Bara det att den kallas ”borgerlig” signalerar att den gått med på den marxistiska historieskrivningen och lever kvar i en numera passerad tid där det politiska livet i högre grad bestämdes av konflikter på arbetsmarknaden och inom fördelningspolitiken. Ett annat problem är att flera av de aktörer som intar, vad man kan tycka, en konservativ position i frågor som invandringen, feminismen, skatter, värdefrågor, med mera, inte kallar sig konservativa. Beteckningar som nationalist, alternativhöger och identitär verkar vara att föredra för många.
En anledning till detta kan säkert vara att konservatismen i Sverige är förknippad med Moderaterna och därigenom med liberalismen. Alldeles oavsett finns det tecken på att konservatismen kan vara på väg tillbaka. Sedan 2011 kallar sig Sverigedemokraterna för socialkonservativa, och vilka synpunkter man än kan ha angående SD är detta ett tecken på att konservatismens långa association med Moderaterna och borgerligheten håller på att försvagas. Ytterligare någonting att peka på är ett högintressant boksläpp: Svenska konservativa profiler, författad av Simon O. Pettersson och släppt på Realia bokförlag. Pettersson är skribent och fil.mag. i tyska.
Boken är ett kvalificerat försök att utifrån historiska fakta skapa begrepp om konservatismen för den moderne läsaren. Pettersson går igenom inte mindre än 29 konservativa profiler med start vid Hans Hjärta och fram till Claes Ryn. Detta kan bara ses som ett lyckat grepp och en bra utgångspunkt för en angelägen diskussion.
Det florerar nämligen vissa mer eller mindre spekulativa uppfattningar om vad konservatismen borde innebära. Ofta som ett försök att jämka samman den egna viljan att kalla sig konservativ med ett behov av att inte alltför mycket uppröra sin vänsterorienterade samtid. Pettersson nämner Stefan Olssons Handbok i konservatism som ett exempel på när en författare vill kalla sina egna progressiva åsikter konservativa.
Då kan det tyckas bättre att anföra historiska exempel på personer som på olika sätt representerat ett konservativt perspektiv i sin tids stridsfrågor. Bokens breda urval, där som sagt inte mindre än 28 personer kommer upp för diskussion, gör att läsaren får en god bild av vad konservatismen historiskt har stått för. Urvalet är dessutom inte begränsat till att diskutera politiker, utan också filosofer, publicister, akademiker och mer svårdefinierade yrkeskategorier anförs som konservativa fanbärare. Att anföra ett så mångskiftande urval visar dessutom prov på konservatismens mångsidighet, eftersom profilerna med anledning av sina skiftande inriktningar tog sig an olika typer av frågor.
Några essäer framstår som särskilt intressanta. Ett exempel är den om Christopher Jacob Boström, som kallades ”Nordens Platon” och bildade skola inom den svenska universitetsfilosofin. ”Boströmianismen” blev under lång tid Sveriges inofficiella statsfilosofi och Boströms lärjungar kom under lång tid att dominera filosofiämnet. Pettersson kallar inte Boström konservativ utan reservation, då dennes filosofi ofta mynnade ut i rationalistiska spekulationer. Det är emellertid ändå intressant att tänka sig att en konservativ kom att dominera tänkandet inom den svenska statsmakten. Ett annat intressant exempel är Carl David Af Wirsén, som var litteraturkritiker och under lång tid höll posten som Svenska akademins ständige sekreterare.
Ytterligare en intressant detalj är kopplingen till nationalismen. Denna behandlas i synnerhet i essäerna som tar upp Verner von Heidenstam och Rudolf Kjellén. Under efterkrigstiden har den svenska konservatismens förhållande till nationalismen varit en smula ansträngd.
Konservatismen har i mångt och mycket likställts med den borgerliga miljön och i denna har nationalismen inte varit särskilt uppskattad. Tvärtom har konservatismen istället försökt gifta sig med liberalismen till den liberalkonservativa syntes som varit typisk för den svenska idédebatten. Det är därför intressant att läsa om att flera av de viktigaste konservativa profilerna har varit utpräglat nationella.
En av styrkorna med den här boken är det utpräglat historiska perspektivet. Det verkar helt rimligt att vår uppfattning om den svenska konservatismen ska utgå ifrån vad den har inneburit historiskt snarare än från våra egna uppfattningar om vad den borde innebära. Bilden som framträder är den av en stridbar åskådning som varit engagerad i sin tids mest avgörande frågor i olika avseenden.
Dessa strider – exempelvis den som gällde ståndsriksdagens avskaffande – kan i dag te sig tämligen avlägsna, men det verkar ändå viktigt att betona att konservatismen varit viktig under forna avgöranden. I dag är läget som bekant ett annat, och konservatismen tycks vara undanträngd till förmån för andra åskådningar.
Just därför är en bok som denna av betydelse. Den är ett steg på vägen till att återaktualisera konservatismen som begrepp. Och den gör det genom att teckna konturerna av ett svenskt konservativt sinne som löper genom historien och har uppträtt i många former under tidens lopp.
Genom Petterssons beskrivningar framstår detta sinne som någonting betydligt mer intelligent än bara en vilja att behålla de system och institutioner som ligger för handen för sakens egen skull. Boken är genomgående välskriven och borde vara av intresse för alla som vill utöka sin bildning gällande svensk idéhistoria.
