Royal Navy meddelade förra veckan att den har lett en multinationell stridsgrupp bestående av krigsfartyg och flygplan i Arktis för första gången på mer än 20 år.
HMS Sutherland, med stöd av bunkringsfartyget RFA Tidespring, förde befäl över en stridsgrupp bestående av den amerikanska jagaren USS Ross och den norska fregatten Thor Heyerdahl på en övning i Barents hav, meddelade den brittiska flottan den 10 september. Enligt deras pressmeddelande har de övat ytstrid, ubåtsjakt, och rutinåtgärder som bunkring till havs, fast under mer krävande omständigheter än normalt. Kommendant Tom Weaver, fartygsbefäl på HMS Sutherland, ledde stridsgruppen och säger sig vara nöjd med utfallet.
Övningen hölls i vattnen inom Rysslands exklusiva ekonomiska zon (EEZ) i Barents hav, utanför kusten till den strategiskt viktiga Kolahalvön, hemmabas för den ryska Norra flottan och en stor del av den ryska kärnvapenarsenalen.
Mer än 1 200 militär personal från USA, Storbritannien, Norge och Danmark deltog, med stöd av US P-8 Poseidon och danska Challenger-övervakningsplan och tillsammans med Royal Air Force (RAF) Typhoon-stridsflygplan och lufttankningsplanet RAF Voyager, uppgav Royal Navy i ett pressmeddelande.
Övningen var den första gången Storbritannien har flugit Typhoon i ett arktiskt område, sade meddelandet.
”Storbritannien är den närmaste grannen till de arktiska staterna. Förutom att skydda Storbritanniens intressen har vi ett ansvar att stödja våra arktiska allierade som Norge för att bevara säkerheten och stabiliteten i regionen”, säger Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace i ett uttalande.
”Det är livsviktigt att bevara navigationsfriheten när smältande istäcken skapar nya farleder och ökar risken för att stater skall militarisera och monopolisera internationella gränser.”
Ökande frekvens av militära övningar i Arktis
Den gemensamma Nato övningen kom efter en stor rysk övning i Berings hav, utanför Alaskas kust i slutet av augusti, med mer än 50 krigsfartyg och cirka 40 flygplan.
Nästan samtidigt flög USA sina strategiska B-52-bombplan nära det ryska luftrummet i en kraftdemonstration som inkluderade sex kärnvapenkapabla flygplan som gjorde en symbolisk överflygning över alla 30 Nato-allierade, inklusive Kanada.
Den kanadensiske försvarsexperten Rob Huebert sade att beslutet att genomföra en övning i den ryska ekonomiska zonen, som gränsar till ett lands territorialvatten men anses vara internationellt vatten, är tänkt att sända en signal till Moskva.
”Ur ett politiskt perspektiv, kom ihåg att Natoallierade inte har övat inom den ryska EEZ sedan slutet av det kalla kriget”, sade Huebert. ”Jag kan inte hitta något exempel på att en Nato-baserad stridsgrupp har gjort det. Det finns en politisk symbolik i det faktum att Nato går in i dessa vatten.”
Natos allt mer offensiva hållning i Arktis är ett svar på Rysslands växande militära närvaro där och i Nordatlanten, säger Huebert.
”Detta är något som ryssarna har gjort under en ganska lång tid, ökat trycket västerut. Den gemensamma amerikanska, brittiska, norska och danska verksamheten i Barents hav är det senaste exemplet på hur väst trycker tillbaka mot Ryssland på haven”, sade Huebert vidare.
”Till viss del är vad vi ser en återgång till stormaktspolitik och de spel som förknippas med det,” säger han. ”Det är livsfarliga lekar.”
Inte en övning för navigeringsfrihet
Rebecca Pincus, en biträdande professor vid US Naval War College, sade att medan Royal Navy hävdade att övningen var avsedd att hävda fri navigering, var den multilaterala övningen en klassisk sjösäkerhetsövning.
”En övning för navigeringsfrihet skulle ha ett övningsmål som motverkar överdrivna maritima anspråk och det finns inga maritima anspråk i Barents hav som ifrågasätts, inget av länderna förnekar Rysslands EEZ i Barents hav”, sade Pincus.
Det är viktigt att understryka skillnaden mellan sjöfartsskyddsoperationer och operationer för navigeringsfrihet eftersom de senare är riktade mot specifika kustländer, sade hon.
”En sjösäkerhetsövning är inte specifikt riktad mot någon, en sådan övning – som den i Barents hav – syftar till att visa upp graden av samordning mellan allierade styrkor och deras tekniska skicklighet i att genomföra multilaterala operationer i en utmanande maritim miljö”, sade Pincus.
”En navigeringsfrihetsövning är en stark markering mot en specifik kuststat som är avsedd att motsäga kuststatens anspråk.”
Till exempel bedriver USA en mycket synlig navigeringfrihetsaktivitet i Sydkinesiska havet, sade hon.
”Övningarna är vågade, de är mycket synliga, de är riktade mot Kina och de är en del av en mycket bredare kampanj för att upprätthålla fri sjöfart i Sydkinesiska havet som är riktad rakt mot Kina”, förklarar hon.
Att genomföra en navigeringsfrihetsövning mot överdrivna ryska anspråk i Norra sjörutten, som sträcker sig längs Rysslands arktiska kust längre österut från Barents hav, skulle vara en otroligt stark signal som drastiskt skulle öka spänningen i den arktiska regionen, enligt Pincus.
Växande olycksrisk och oavsiktliga konsekvenser
Ändå medför de krigsspel Natoallierade och Ryssland har gjort i Arktis, med ökande frekvens i år, enorma risker för olyckor eller andra oavsiktliga konsekvenser, säger hon vidare.
”Förra veckan genomförde Ryssland en gemensam militär övning i Berings hav, utanför Alaskas kust, där de körde örlogsfartyg rakt igenom Alaskas fiskeflotta. Det var otroligt farligt, om något hade gått fel, vem vet vad som skulle ha hänt?”
Dessa övningar skapar en situation av en ”klassisk säkerhetsupptrappning”, sade hon.
”Saken är den att dessa övningar bekräftar de värsta farhågorna på båda sidorna. Det är därför som varje sida känner sig tvungen att svara. Ryssland ökar den militära aktiviteten och sina övningar, sina överflygningar, patruller – allt sänder en signal om att landet har avsikten och förmågan att ha en aktiv militär närvaro, vilket gör grannarna obekväma.”
Men när Nato svarar med sina egna övningar, validerar det de ryska farhågorna om att Nato försöker omringa dem, sade hon.
”Det är en spegling där ingen sida känner sig lugnad så man agerar på ett sätt som ökar oron på motsatt sida”, sade Pincus.
Under det senaste året har det skett en dramatisk ökning av militära övningar i arktiska sammanhang, sade Huebert.
”Man kan argumentera för att det vi ser är nästa nivå av militarisering som sker” säger han.
Allt detta pekar på behovet av en dialog mellan de arktiska staterna och andra länder som har varit aktiva i regionen på sistone, anser Pincus.
”Att ha fler kanaler för kommunikation och dialog skulle bidra till att ge viss trygghet, en kommunikation och öppenhet som skulle dämpa några av dessa spänningar, tror Pincus vidare.
Att i förväg informera om planerade militära övningar skulle också bidra till att dämpa några av spänningarna, tillade hon.
