Till att börja med skiljer Orwell mellan patriotism och nationalism, varvid han ser patriotism som något entydigt gott, som det gäller att inte blanda samman med nationalism. En patriot är knuten till en särskild plats och det liv som levs just där och tycker livet där är bäst i världen, men har inget intresse att tvinga det på andra människor. Patriotismen är defensiv, såväl militärt som kulturellt. I vår tid skulle Orwell nog ha sagt att patrioter röstade för Brexit.
Orwell utvecklar inte definitionen men det är rätt uppenbart att han inte bara, eller ens främst, knyter patriotismen till nationen. Han tycks ha haft samma grunduppfattning som den nutida författaren David Goodhart, som skiljer mellan somewheres och anywheres. Patriotism kan knytas till somewheres. Ett annat ord för anywheres är globalister.
Nationalismen däremot, är knuten till strävan efter makt. Alla nationalister vill samla på sig mer makt och mer prestige – inte till sig själva men till nationen. Är en nation inte framgångsrik militärt så är den ändå säkert överlägsen när det gäller landets eller platsens skönhet, konsten, litteraturen, sport, språk, klimat eller matlagning, you name it.
Oavsett om man anser att nationalism är något förkastligt eller positivt, så är begreppet i dag entydigt kopplat till nationalstaten. Orwell hade en vidare definition. Han kallar kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och pacifism för nationalistiska ideologier och rörelser. Även om han mest intresserar sig för nationalismen som en negativ och destruktiv kraft, så anser han också att det finns en positiv nationalism. Det handlar om nykonservativa (neo-tories) som är emot Ryssland och i viss mån även Amerika. Han nämner ett antal namn. De flesta är okända för mig men där finns Evelyn Waugh och T.S. Eliot med.
Kommunismen beskriver han föraktfullt som intelligentians form av nationalism och menar därmed inte bara stalinister utan mer allmänt ett vänsterperspektiv. Russofiler hör också dit och gemensamt är att de hyllar Sovjetunionen som ett slags moraliskt fädernesland och känner skyldighet att alltid vara lojala och legitimera rysk politik, liksom att i alla lägen se till ryska intressen. Han skriver det inte i klartext men det han syftar på är brittisk intelligentia, som han tillskriver stor makt både direkt och indirekt. När man läser detta bör man minnas att Orwell själv stod politiskt till vänster. Han var frihetlig socialist och med lite god vilja kan han också beskrivas som en revolutionär patriot. Ett särskilt ont öga hade han till pacifismen som han ansåg var ”objektivt profascistisk”. Orwell var för gammal för att som soldat delta i andra världskriget men gick med i det brittiska hemvärnet.
Som Orwell beskriver nationalismen kretsar den alltid kring begrepp som seger och nederlag, triumf och förnedring. En nationalist ser historien, särskild nutidshistorien som en evig kamp mellan makter. Den egna makten ska hyllas och andra makter ska förnedras. En nationalist har alltså ett jämförande perspektiv. Makter konkurrerar med varandra och de finns ingen gräns för hur partiska, ja till och med ohederliga, nationalister kan vara, både i maktkampen och när de skriver tidens historia. Historiska övergrepp som sker i nationens intresse hyllas eller fördöms i varje fall inte, som när Cromwells soldater med rakblad skar sönder irländska kvinnors ansikten. Det gjordes ju för en god sak. Minnet kan också vara kort. 1927 lät Chiang Kai Shek koka hundratals kommunister levande och ändå hade han mindre än tio år senare blivit en hjälte för vänstern. Vissa nationalister, och här tänker Orwell nog främst på kommunister, är i det närmaste schizofrena, i det att de lever lyckligt i sin drömvärld, och saknar kontakt med den verkliga världen.
När det gäller sin egen tid exemplifierar Orwell med att den liberala tidningen News Chronicle publicerade bilder på hur chockerande barbariska tyskarna var när de hängde ryssar. Två år senare hyllades en närmast identisk bild där ryssar hängde tyskar. Orwells grundsyn på nationalism som maktkamp relaterar naturligtvis till andra världskriget, som mer än något annat kan beskrivas som en kamp mellan olika stormakter.
Trotskismen såg han som en entydigt negativ form av nationalism. Den är inte bara fientlig till stalinismen (Stalin och Trotskij blev bittra fiender) utan också till Sovjetunionen. Detta utan att samtidigt vara lojal med något annat land eller någon annan enhet eller ideologi.
Han skriver också, vilket har försvunnit ur vänsterns historieskrivning, att den europeiska fasciströrelsen i stort rekryterade sina medlemmar från kommunisterna. Han höll inte för otroligt att processen också kunde löpa åt andra hållet, det vill säga att kommunisterna lika gärna kunde dra till sig fascister. Den ena totalitära rörelsen var lik den andra.
Orwell skriver också kritiskt om hur de intellektuella är oförmögna att uppamma någon patriotism för sitt eget land, vilket vi ju känner igen också från Sverige, men här ofta tenderat till att se som specifikt svenskt. Att ta ställning för Storbritannien var i dessa vänsterintellektuellas ögon att ta ställning för den engelska överklassen, att bejaka det engelska klassamhället.
Vänsterintellektuella trodde att engelsmännen hade förlorat kriget år 1940 och borde ha gett upp, att tyskarna skulle ta Egypten 1942 och att det var helt omöjligt att vinna tillbaka förlorat land från Japanerna. I utrikespolitiken var det många som följde principen att allt som Storbritannien företog sig var fel. Orwell hade till och med hört intellektuella saluföra missuppfattningen att amerikanska trupper fraktades över till Europa inte för att slåss mot tyskarna utan för att ta England. Ingen vanlig verklighetsförankrad engelsman var så stollig att han satte tilltro till ett sådant rykte. Många vänsterintellektuella var också antisemiter men aktade sig för att erkänna det. Istället sa de att de ogillade judar.
När japanerna tog Singapore från Storbritannien och när de egna soldaterna drevs ut ur Grekland, så var det väl inte precis positivt men intelligentian var inte särskilt upprörd. De undvek också att lyfta fram när det gick bra för England, som i slaget vid el-Alamein eller att engelsmännen sköt ner många tyska plan i slaget om Storbritannien. De ville väl inte precis att Tyskland och Japan skulle vinna, så långt gick de inte, men många av dem fick en kick av att se det egna landet förnedrat. De ville hellre att den slutliga segern skulle tillfalla Ryssland och kanske Amerika, i varje fall borde inte England få ta åt sig äran. Orwell använder begreppet Anglofobia.
