I höst är det kyrkoval och diskussionen kring detta börjar så smått komma i gång. Även om mycket av diskussionen handlar om rent politiska frågor – som Socialdemokraternas kamp mot Sverigedemokraterna – är det förhoppningsvis också ett tillfälle för reflektion över kristendomens roll i samhället. Är det bara en rest från ett förgånget stadium, en atavism som inte har någon egentlig plats i vårt moderna samhälle?
Ett sätt att närma sig frågan, är att fråga sig vilken plats det finns för trosföreställningar i dagens samhälle. En som tänkte mycket kring dessa frågor var filosofen Tage Lindbom (1909–2001). Lindbom började som socialdemokrat och var under flera decennier chef för arbetarrörelsens arkiv. Han blev efter hand alltmer kritisk till den samhällsvision som hans parti förespråkade och efter en omvändelseupplevelse påbörjade han i stället ett egenartat konservativt och traditionalistiskt författarskap.
Hans bok Sancho Panzas väderkvarnar (1962) fick karaktären av uppgörelsebok. Titeln är en anspelning på Miguel Cervantes klassiker från 1600-talet, Don Quijote. Hos Cervantes är det Don Quijote som slåss mot väderkvarnar, medan Sancho Panza är hans nyktre, trogne vapendragare. Lindbom visar att också Sancho Panza, småfolkets representant, kan bära på utopiska föreställningar.
Lindbom skriver: ”Verklighetssinne inom en starkt begränsad materiell intressesfär förenas alltså hos den gode Sancho Panza med hjälpsamhet och lojalitet. Vad är det då som gör, att han följer sin herre på dennes vidunderliga äventyr? Visserligen är Sanchos uppmärksamhet i varje ögonblick inställd på nuets fördelar och njutningar. Men även han har sina drömmar, sina utopier. Och det är hans herre, som ständigt bringar dem till medvetande och ständigt håller dem vid liv, så att Sancho förmås att lämna hem och familj och föra detta farofyllda liv på den kastilianska högslätten.
Hans herre, riddaren av den sorgliga skepnaden, blir för honom den ständige sagoberättaren, men mer än så, han växer ut till en verklig sagogestalt. Visserligen vet hans vapendragare, att det mesta är kompletta galenskaper, och han säger det ibland till sig själv och till andra. Men mitt i allt snusförnuftighet vill han bedragas. Han vill höra sagor. Och han låter sin herre berätta och brodera och fabulera. Över vardagen läggs så en skimrande väv av äventyr och märkvärdigheter, som ger tillvaron ny spänning och nytt innehåll.”
Lindbom hade blick för att också Sancho Panza mitt i allt snusförnuft är en utopist. Han tror på att hans herre skall uppfylla hans drömmar och göra honom till ståthållare över en ö. Vapendragaren Panza påminde Lindbom om sina socialdemokratiska partikamrater, som skenbart ägnade sig åt torr teknokrati, men i själva verket närde en dröm om det perfekta, moderna, rationella samhället. Om bara det sociala reformarbetet fick verka några år till, skulle vi få se det kommande lyckoriket, himmelriket på jorden.
En av Lindboms främsta förtjänster var att han såg att teknokraten och utopisten ofta förenas i samma person. Samma sak gäller i dag. För att ta ett exempel: bakom en modest förändring av föräldraförsäkringen spökar tron på det fullständigt jämställda samhället, där kategorierna man och kvinna har blivit fullständigt betydelselösa. Att detta är en föreställning som är främmande för varje mänsklig erfarenhet, tycks inte minska dess lockelse.
Så fortsätter det på område efter område. Faktum är att hela den politiska spelplanen genomsyras av fullständigt orealistiska utopier – det mångkulturella samhället, det könlösa samhället eller, kanske mest suggestivt av allt, klimatsektens millenniaristiska undergångsvisioner. I religionens ställe träder religionssurrogatens. Som G. K. Chesterton skarpsinnigt förutsåg inträder, i och med den organiserade religionens tillbakagång, inte en trolöshet, utan en tro på allt möjligt annat.
I jämförelse med de nya ersättningsreligionerna framträder tvärtom den traditionella kristendomen som påfallande realistisk. Den skapelseordning som den beskriver är den verkliga, den som vi varje dag upplever. Men till detta kommer också en annan dimension av tillvaron, en transcendent sfär, vilken ger människorna mening och till vilken förhoppningarna sätts.
I och med att alla tankar på ett himmelrike på jorden kommer på skam, kan man tänka sig att kristendomens himmelrike kommer utöva en allt större lockelse.