Coronans tidevarv har inte varit nådigt mot Sverigedemokraterna eller mot oppositionen över huvud taget. Det har varit svårt att komma med något relevant, och man har heller inte vågat ta risken att profilera sig i en ny fråga.
Den nya Ukrainakrisen leder också till ett slags uppslutning kring regeringen och svårigheter för oppositionen att nå ut. På ett sätt anknyter dock krisen till partiets kärnfrågor, då den förorsakat en flyktingström i Europa. En svårighet att förhålla sig till i denna fråga är dock, att det rör sig om europeiska flyktingar med ett stort inslag av kvinnor och barn, vilket gör att också Sverigedemokraternas egna väljare kan känna ett slags sympati.
SD har valt att parera frågan på så vis, att partiet först gick ut och sade att Sverige är fullt, men sedan vände man 180 grader och omfamnade i stället de ukrainska flyktingarna. Den berättelse som partiet nu vill förmedla går ut på att visa på den väsensskillnad som finns mellan de ukrainska flyktingarna och invandrarna från Mellanöstern och Nordafrika.
I en ny debattartikel från Jimmie Åkesson, ”Det är skillnad på flyktingar och flyktingar”, hamras budskapet in.
Det heter bland annat:
”Någon måste ta bladet från munnen och sätta stopp för de här stollerierna. Det är skillnad. Stor skillnad. På fler än ett sätt. Det är rent beklämmande att vuxna människor som vill bli tagna på allvar låtsas något annat.
Vi börjar med det mest uppenbara, att Sverige rent geografiskt är en del av Ukrainas närområde med knappt 80 mil mellan länderna och endast ett land emellan. Jämför det med Afghanistan, Syrien eller Somalia. Självklart är det redan här en uppenbar skillnad avseende Sveriges möjligheter att hänvisa människor till annat säkert land.”
Åkesson försöker här att gå en balansgång, samtidigt som den ukrainska invandringen försvaras, försöker Åkesson tydligt visa väljarna att SD fortsatt migrationskritiskt parti. Medvetet provocerade formuleringar som ”Men i jämförelse med de miljontals proffsmigranter som de gamla partierna tagit hit är det i alla fall stor skillnad”, är valda för att väcka reaktioner och föra över debatten på SD:s planhalva.
Att få i gång en klassisk SD-debatt om invandring tycks ha lyckats i så måtto att det blev en debatt i SVT mellan Anders Ygeman och Jimmie Åkesson, där Ygeman bland annat hävdade att SD ”gör skillnad på folk efter religion och hudfärg”. Detta slags debatt brukar SD alltid tjäna på opinionsmässigt.
En risk finns dock att det kommer en svekdebatt i efterhand. Om det visar sig att Sverige kommer att översvämmas av ukrainska flyktingar på ett sätt som blir svårt att hantera, kan SD få motta kritik, kanske särskilt från egna sympatisörer. Det kan också noteras att utbrytarpartiet Alternativ för Sverige helt motsätter sig ukrainsk flyktinginvandring. De säger följande i en aktuell debattartikel:
”Tyvärr pekar allt nu på att Sverige kommer att göra precis samma misstag som 2015, då långtgående beslut fattades helt utan någon konsekvensanalys av vad det skulle innebära för Sverige och svenskarna. Inte ens Sverigedemokraterna höjer ett varningens finger utan överger istället sin politik om asylstopp, samtidigt som de försöker lura väljarna att de alltid har tyckt så här. Det räcker dock med att titta på deras hemsida eller läsa deras invandringsmotion för att se att de ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet.”
Det förefaller som att SD har en viss medvetenhet om denna möjliga svekdebatt. Exempelvis säger Åkesson i en aktuell debattartikel: ”Det är inte oproblematiskt, det är tillfälligt. Vi ska inte integrera de här människorna, det är inte planen. Planen är att de ska återvända så fort som möjligt, säger Åkesson.”
Nästa debatt skulle nämligen kunna handla om i vilken utsträckning ukrainarna skall återvända, om anhöriginvandring eller på annat sätt relaterad invandring skall tillåtas. Genom att införa några reservationer, skulle det möjligen gå att i denna diskussion inta ett kritiskt perspektiv, utan att det i detta skulle ligga en alltför uppenbar inkonsekvens.
