Vi kristna firar nu påsk. Det handlar om en skenbar undergång, om Jesu lidande och korsdöd, och en pånyttfödelse, Jesu uppståndelse. Därigenom räddas de som tror på honom och får evigt liv.
Många idag tycks tro på en helt annan berättelse, som handlar om en minst sagt dramatisk undergång, men som inte på samma sätt lovar en tydlig återlösning. Det handlar förstås om klimatreligionen – främst unga kvinnor som talar om jordens snara undergång i klimatapokalypsen och som kallar klimatsyndare till omvändelse.
Klimatreligionen präglas av väldigt aggressivt formulerade, men vaga budskap, som inte klarar närmare prövning. Det talas i högt tonläge om ”klimatkris” och ”klimatnödläge”, ord lika suggestiva som oprecisa.
Låt vara att vetenskapens nuvarande ståndpunkt är att vi har fått en dryg grads uppvärmning på grund av klimatet. Detta har inte förorsakat några oöverstigliga problem och vi bör lugnt klara litet ytterligare värme, särskilt hos oss i norr.
Det märkligaste i hela debatten är dock att Sverige redan har ett mycket lågt utsläpp av växthusgaser per capita, särskilt om hänsyn tas till BNP-nivån. Så det är för mig ytterst oklart varför detta slags klimatagitation skall behöva förekomma hos oss. Den omställning som efterfrågas genomförs redan.
Jämför detta med en överhängande fråga som finns rakt framför oss: det svenska folket håller på att raderas ut framför våra ögon, på grund av ständig massinvandring – som inte heller minskat under nuvarande regering – liksom låga födslotal. En sådan utradering har förstås föregått av en andlig försvagning, ett underminerande av vår identitet som har långt djupare rötter.
I stället för att ägna oss åt detta konkreta hot, som alla torde uppleva i sin vardag, så tvingas vi uppleva att en stor del av debatten konsumeras av ett abstrakt framtida hot vars konsekvenser knappast kommer drabba någon nu levande svensk.
Klimatpropagandan är förvisso något konjunkturell. Den nådde en första topp någon gång vid publicerandet av Al Gores dokumentär An Inconvinient Truth 2006 och densammes nobelpris, som delades med IPCC, året därpå. En nästa topp nåddes efter 2018, då Greta Thunberg lyftes fram som en ny kultledare, vars huvudegenskap tycktes vara fanatism, då hon saknade också en Al Gores jämförelsevis intellektuella framtoning.
Det tycks som att det efter några år av hysteri alltid inträder ett slags mättnadskänsla, då ingen egentligen upplever några av de problem som klimathotet sägs skapa. Men även under de något lugnare perioderna, så är det alltför mycket av klimathets. Måttet är sedan länge rågat.
Framför allt våra medier, myndigheter och utbildningsinstitutioner vältrar sig i detta slags propaganda, vilket får politiska efterverkningar. Miljöpartiet bygger helt och hållet på detta narrativ, men åtminstone alla partier i vänsterblocket söker i varierande grad att exploatera denna opinion.
Detta är djupt destruktivt. Det gör att särskilt unga kvinnors politiska och sociala engagemang riktas helt fel. I stället för att lösa konkreta problem i vårt samhälle dras de till rörelser som förespråkar destruktiva värderingar – som att avstå barn eller överlåta makt till globala institutioner. Många av dessa är nog sådana att de i ett traditionellt samhälle inte skulle ägna sig åt politik, utan deras engagemang skulle exempelvis hellre gå i kyrklig riktning – men det är idag knappast ett positivt alternativ, då klimatsekten närmast sammansmält med denna sfär.
Vi som vill ha en annan dagordning måste helt enkelt säga ifrån. Vi måste ifrågasätta relevansen av debatten, fråga på vilket sätt Sveriges framtid avgörs av frågan och visa på vad som verkligen betyder något.
