lördag, 27 april, 2024
lördag, april 27, 2024

Kritisk rasteori – de grundläggande tankarna bakom en ny rasism

Så kallad kritisk rasteori har fått ett allt större inflytande, inte minst i USA. Dan Ahlmark, ekon. lic. och jur. kand., har granskat teoribildningen och konstaterar att den i själva verket är en form av anti-vit rasism.

Kritisk rasteori utgör en del av kulturmarxismen, som är postmodernismens samhälleliga uttryck. Andra benämningar för kulturmarxism är tillämpad postmodernism eller Teorin för Social Rättvisa. Critical Race Theory (CRT) är då som en del av den breda Teorin inriktad på ras såsom begrepp och kraftfull företeelse i samhället. Termen ”kritisk” anger att man genom sin inriktning och metodik avser att identifiera och visa problem på området med målet att underlätta en revolutionär politisk förändring (se vidare).

CRT vilar fundamentalt på delar av postmodernismens kunskapsteori och samhällssyn, däribland dess uppfattning om makt. Därmed delar man också de svagheter, som gäller dessa hypoteser. Beträffande mänsklig kunskap avvisar man traditionell västerländsk kunskapsteori och accepterar åsikten, att objektiv sanning inte är möjlig. Man ser därför inte forskning som en mera pålitlig källa till kunskap än andra vägar. I grunden sägs mycket kunskap i samhället vara bestämd av makten. Det sker genom att samhällssystemet genomsyras av ett nämnvärt antal maktordningar, var och en med en viss hierarki gällande privilegier eller förtryck. Alla medlemmar i samhällets olika grupper (varje grupp hävdas innehålla personer med samma identitet och åsikter) kommer då att påverkas av många maktordningar, och där gruppens position i hierarkierna kan skilja sig beroende på vilken maktordning det gäller.

Maktordningarna i samhället styrs av vita, vilken överhöghet fördelar privilegier till vissa grupper och utövar förtryck över andra. Den vita överhögheten utgörs av patriarkatet. Maktordningarna har också ett stort inflytande bland annat över vilken kunskap, som skapas t ex genom forskning och media, och hur kunskapen sedan sprids i landet. Makten bestämmer därigenom vad som är känt, hur människor betraktar och pratar om olika ämnen och vad som anses vara sant. Detta är patriarkatets huvudsakliga maktinstrument. CRT hävdar den s k ståndpunktsteorin, som säger, att tillförlitlig  kunskap framställs lokalt och beror på en viss aktuell grupps position i samhället. Förtrycket av vissa grupper medför, att dessa når överlägsen kunskap just genom sin lägre samhällsposition. Till skillnad från de priviligierade, som förblindas av sina fördelar, ser de förtryckta icke-vita personerna alla effekter av den rasism de sägs utsättas för. Dessa grupper påstås därför tala med en ”autentisk röst”, som medför, att deras åsikter ska vara avgörande i samhällsfrågor.

CRT hävdar ett antal åsikter om rasism i västvärlden, och även om ideologin i första hand talar om USA, syns uppfattningen vara, att bl a massinvandringen till Europa medfört, att rasismen där nu är mycket tydlig. Rasismen påstås alltså finnas överallt i väst och antas alltid ha funnits i modern tid. Den sägs idag vara djupt förankrad i samhällssystemen. Ländernas rasism sägs tjäna viktiga syften exempelvis avseende ekonomi och därmed fördelning av privilegier men har också en psykisk dimension. Medan många vita inte känner till sina privilegier, gör de förtryckta det. Genom att vara vit i ett samhälle dominerat av vita, drar alla vita nytta av detta och har ett ansvar. De bär på en inneboende rasism, och deras försök att vara färgblinda är i sig rasism. De försöker bara undvika att se den systematiska rasismen i samhället och de privilegier, som detta ger dem. Varje kontakt mellan dem och icke-vita domineras därför av bristen på balans avseende makt mellan dem. Så rasism präglar i stort sett varje vit, även om denne aldrig talat eller handlat på något som helst rasistiskt sätt. Om man är vit har man makt, och denna plus den vites förutsatta fördomar sägs av kulturmarxisterna utgöra rasism.

Denna påstådda attityd/egenskap har dock en mystisk prägel, då inget empiriskt underlag för ett så fullkomligt dominerande och allt genomträngande tankesystem i ett land har presenterats. Mycket av CRTs anklagelser vilar också på den nästan övernaturliga uppfattningen om makt i samhället, där en vit överhöghet styr över både lägre vita och färgade grupper. Inga empiriska bevis finns heller för detta maktsystem. Inte ens forskning, som visar att inhemska europeiska befolkningar gör ekonomiska vinster, som överstiger kostnaderna för invandringen av främmande befolkningar, syns finnas. Vilka är då skälen till, att dessa befolkningar skulle vara ekonomiskt mera välbeställda pga massinvandringen? Det gäller ju ofta invandrade människor utan språkkunskaper, med låg skolutbildning, från underutvecklade länder och kulturer utan prioritering av vare sig utveckling eller utbildning. Ingen eller ringa prövning av invandrarnas individuella egenskaper har heller skett. Så vari ligger exploateringen ?

Men CRT vilar på övertygelsen, att rasfördomar allmänt råder i verkligheten, vilka utgör en viktig grund för förtrycket av människor av annan ras. Detta behöver inte undersökas, utan är ett axiom i teorin. Det är samtidigt en klar svaghet, eftersom sökandet efter förtryckande rasfördomar då självfallet måste pågå, tills sådana hittas. Det sökandet kan ses som en självuppfyllande profetia, bland annat pga bekräftelse-bias och då människor tillhörande den förtryckta gruppen har en ”autentisk röst” (se ovan). Utsagor från dessa kan inte diskuteras utan bara – accepteras! Det är ett sätt, enligt vilket CRT omöjliggör att objektiva bevis kan vederlägga subjektiva utlåtanden avseende rasfördomar. Det är också ett ytterligare tecken på – vid sidan av exempelvis kunskapsteorin, maktmystiken och andra förnuftsstridiga synsätt – att CRT saknar egenskaper att kunna vara en akademiskt godtagbar Teori. Det är idag bara en samling hypoteser på tvivelaktig grund. Skillnader mellan den inhemska befolkningen och nya medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan naturligtvis framställas, som om de beror på förtryck orsakat av andras privilegier och maktsystemets hänsynslöshet. Metoden att bryta detta förtryck av marginaliserade grupper sägs då naturligtvis vara identitetspolitik. Socialisterna har bara bytt ut marxismens klassmotsättningar och klasshat mot kulturmarxismens antagonism och fiendskap mellan vita och identitetsgrupper i samhället. Kanske visar sig den sistnämnda fientligheten vara värre än den förra. Hat mot vita är idag mera lönande och effektivare än mot kapitalister.


På samma sätt som klassmotsättningarna kan de icke-ekonomiska konflikterna användas för att vinna politisk makt. Med det målet finns då inga begränsningar i arbetet att skapa motsättningar och avsky mellan samhällsgrupperna. De anförda orsakerna till det påstådda förtrycket är olika mellan de två socialistiska ideologierna, men eftersom ingen av rörelserna företräder vetenskapligt trovärdiga synsätt eller uppfattningar, är den skillnaden rätt likgiltig. Det viktiga är att mycket allvarliga motsättningar skapas. Rasism – verklig eller påstådd – är allvarliga frågor, och om man utan objektivt konstaterade skäl hävdar, att företeelsen existerar starkt i ett land, leker man med elden. Egentligen är ju den kritiska rasteorins grundteser en form av rasism.

Senaste