söndag, 26 maj, 2024
söndag, maj 26, 2024

Ledaren: Styrka i stället för svaghet

En lärare får sitt huvud avskuret för att han i sin undervisning om yttrandefrihet använder Muhammedkarikatyrer. Känsliga tittare varnas att titta bort, men en så makaber absurditet kräver tyvärr syn för sägen, innan insikten riktigt sjunker in.

En fredagskväll. Allra längst ned i DN:s nätflöde hade artikeln om detta hamnat, just ovanför sudoku och korsord. Först i brödtexten fick läsaren veta att det rört sig om en halshuggning. Såväl dramatiken med detta, som den politiska betydelsen, tycktes helt ha undgått DN.

Formuleringen därefter, att fransk polis ”behandlat dådet som ett terrorattentat” var konstruerad så att den ”förståndige” DN-läsaren givetvis inte skulle springa till samma, säkert förhastade, slutsats.

DN-läsaren i gemen är just en sån självgod figur och lär heller inte ha gjort det. Hen klickade knappast ens på artikeln, eftersom den formulerats som en eftertext, kort och gott med ”Lärarmordet” som rubrik, som om man redan haft tonvis med artiklar i ämnet, tjatat ut det för längesen. Det här var en nödvändig men lite tråkig eftertext, som också kunde förklara den undanskymda placeringen av artikeln. DN verkade fullkomligt be läsaren ”snälla, läs något annat, det här är gamla nyheter”.

Men detta var DN:s första artikel om händelsen. Och av allt att döma den enda man tänkt skriva.

Aftonbladet gjorde vad en kvällstidning förväntas göra, men försummade tillfället att ösa ur sina arkiv för att sätta dådet i ett sammanhang. Påminna folk om hur det islamistiska våldet ser ut. Hur extremt överrepresenterat det är i världens terrorskörd av oskyldiga offer.

Listan över dessa dåd är lång och även om terrorns dödsoffer minskat något sedan IS-kalifatets glansdagar, så fortsätter islamisterna att dominera statistiken. Och det är ju just detta vi inte får påminnas om.

Lördag förmiddag. I Svenska Dagbladet var nyheten placerad som en textnotis mellan större och ”viktigare nyheter”; en krönika om polisens misslyckade narkotikastrategi och regeringens inbjudan till fortsatta LAS-samtal.

En riktigt nyhetsfattig dag med andra ord, som borde ha givit plats åt braskande rubriker för nästan vad som helst som faktiskt inträffat, inte bara vad som pågick, pågått eller kanske skulle ske.

SvD nämnde inte halshuggningen, men ändå att den dräpte föreläst om yttrandefrihet. Lagt i Macrons mun smakade dock repliken unket. Det var den franske presidenten som tilläts ta poäng – och ansvar – för att han kallat dådet för vad det är.

Just Macrons ställningstagande kom snart att visa sig helt avgörande för hur svensk media skulle rapportera. Det var när Macron tagit bladet från munnen som alla insåg att, nu var det fritt fram! Penibelt hur strängt kuschade man är! När överheten visslar så räcker svensk press vacker tass.

Nu när Macron är inblandad anser till och med Rapport att det är en presentabel nyhet. Men bland huvudnyheterna hamnar den inte. Där berättas istället om sånt som ”katters språk”.

Vänsterjournalisten Christian Catomeris vill också antyda att läraren, Samuel Paty, hade sig själv att skylla. Se där, så mycket indoktrinering vi ändå får för pengarna till Public Service. Och på samma sätt beslutar sig nu DN för att detta ändå är en händelse man får, ja, måste, ta notis om.

Rapporteringen är fortfarande hänvisad till skamvrån, längst ned i flödet. Och ”objektiv”, fast på DN:s vis, det vill säga ont och gott får lika mycket sympati. Och så de slentrianmässiga relativiseringarna. Kommentarsfälten är förstås också fulla av dem.

Allt för att inte terrortopplistan skall dras fram i ljuset. Den som ser likadan ut, år efter år.

Breivik nämns så klart, men det var ju nästan ett decennium sen. Och dådet i Christchurch, snart två år sen. Vi minns det så väl eftersom det så entydigt fördömdes i all västerländsk media. Inte som nu, med flera dagars fördröjning – och med kluvna tungor.

För hur var det nu igen, dådet på Sri Lanka med över 200 döda strax efter Christchurch, hur många minns det? Nej, just det. Då var det kristna offer. Dödade av islamister.

Men ”kristna dåd”, de har ju alltid förekommit? Javisst, historien är full av dem. Men skillnaden är avgrundsdjup. Till att börja med hade de kristna tidigt insett att de faktiskt måste försvara sig. Mot morerna i Spanien och turkarna i Ungern.

Sanningen är att kristenheten aldrig hade överlevt sina första tusen år om den varit pacifistisk.

Pacifistisk godtrogenhet var vad som ledde till att kristendomen i Afghanistan på mindre än ett sekel utplånades av islam. Det var på 800-talet. En lärdom som bidrog till att katalysera korstågen. Men dessa räddade förstås inte Afghanistan. Tvärtom.

Den kristna religionen har sedan länge övergivit sin statslära, den man missionerade om, och som sade att kristenheten skulle erövra jorden. En sådan statslära driver istället islam – och omfattas av varje sant troende och varje imam.

För så säger faktiskt Koranen. Den ofelbara Koranen, skriven av Muhammed, och vars hand styrdes av ängeln Gabriel, på direkt uppdrag från Allah själv. Då kan det som står varken ändras eller innehålla misstag, det förstår ju vem som helst.

Islams vidrigheter; kvinnoförtrycket, homofobin, antisemitismen och anspråken på världsherravälde. De muslimer som inte tror på detta, är oftast helt enkelt okunniga om Koranen.  

Christchurchdådet saknar, utöver stadens namn, all koppling till ”kristenhet”, det var enskilda våldsmäns verk; en privat reaktion på islamistisk terror enligt likalydande princip: ett oskyldigt öga för ett annat lika oskyldigt.

Och just så tänker muslimerna själva. Reaktionerna på Al-Jazeeras kanal visar att de som kommer till tals är allt annat än ”progressiva”. Om sådana ens existerar, så är de tystade. Här anser man att mordet på läraren var motiverat; det vanliga hyckleri är som bortblåst.

Om en våldsspiral, katalyserad av islamsk terror, inte skall bli legio så måste våra egna stater reagera nu och peka ut det religiösa våldets onda rot: Islams statslära. Kräva dess avsvärande av dem som predikar religionen.

Nej, detta är inget brott mot religionsfriheten. Statsläran är en totalitär ideologi kopplad till tron, som måste avskiljas från den, om islam någonsin skall kunna bli rumsren. Inte ens NMR eller AFA påstår sig vilja främja annan makt för övertagande av Sverige.

Men det gör islamisterna. Och som med allt annat ont i deras ideologi, så kan detta inte kallas för en irrlära. Man har gott stöd i Koranen.

Tänk Österrike, 1937, ett gäng inhemska nazister som högröstat kräver landets Anschluß, och att Hitlertysklands regim skall ersätta den parlamentariskt valda församlingen. Landsförräderi, naturligtvis. Sådant är faktiskt inte tillåtet heller enligt svensk författning.

Den här ledaren ser ingen skillnad mot islams statslära, för den syftar nämligen till globalt världsherravälde. Och det är därför de rättrogna beter sig så aggressivt. Det är därför de plötsligt med en fredagsbön blockerar Paris eller Londons gator, istället för att hålla den i moskén.

Det är en maktdemonstration, inget annat, och ett sätt att ständigt tänja gränserna. Se hur långt man kan gå. Frestar man majoritetssamhällets tålamod för mycket, så tar man ett steg tillbaka. Får man ingen reaktion, så tar man ett steg till.

Ingen i vårt land har rätt att uppvigla för att störta det demokratiska systemet. Men detta är just vad man predikar.

Sharia är totalt inkompatibelt med ett demokratiskt system, och det är anledningen till att många konservativa muslimer uppmanar till att inte rösta. Andra anser att man istället bör utnyttja det demokratiska systemet, tills man uppnått sina mål.

Detta mål är här den svenska statens uppgående i en shariastyrd diktatur, ett islamskt kalifat. För en klanstyrd kultur är det här ingenting att tveka om, och dessa klaner är hårdast möjligt sammankittade. Islam förespråkar kusingiften just av detta skäl.

Så hur motverkar vi detta? Att lägga blommor på gatan och sjunga ”We shall overcome” är pacifistiskt nonsens. Som väl bekant är var det exakt så som Hitler bemöttes ända fram till Münchenöverenskommelsen med Chamberlain. Han tolkade det, med all rätt, som svaghet.

Och precis som islamisterna, testade han denna svaghet, i små steg, utan att någon ingrep. Till slut hade man på så vis också övertygat honom. Inte om att sluta, utan om att han kunde fortsätta att göra precis som han ville.

Västmakternas feghet bidrog på detta sätt till att den nödvändiga konflikten blev ett världskrig. Hitlers missbedömning stavades Churchill. Så egentligen är det väldigt enkelt. Vi är fortfarande i majoritet. Vi kan sätta hårt mot hårt. Och då vinner vi. För styrka är något de förstår.

Det är den här ledarens uppmaning till regeringen, att Muhammedkarikatyrerna snarast införs som ett obligatoriskt moment i läroplanen. Att de också visas för elever som bekänner sig till islam är extra viktigt. Bara så gör vi tydligt att vår yttrandefrihet är kompromisslös.

Ett ultimatum till tidningarna måste också ges: Inga statliga subventioner till den dagstidning som inte trycker dem väl synligt, högst upp i löpet, minst en gång årligen, och varje gång ett islamistiskt terrordåd bekräftats. Public Service lika självklart i både nyheter och samhällsmagasin.

Man måste inse att statsmakten är med oss. Svenskarna. Då kommer de att vika. Men bara då.

Senaste