I veckan passade jag på att se krigsfilmen Midway, regisserad av Roland Emmerich, på min lokala biograf. Den övergripande handlingen tar avstamp i japanernas överraskningsangrepp mot Pearl Harbor den 7:e december 1941 (huruvida det verkligen var en överraskning för den amerikanska underrättelsetjänsten låter jag vara osagt). Inför besöket visste jag att filmen hade fått ett gott bemötande av sin publik, men befarade ändå att detta skulle bli ännu en i raden av ”America f*ck yeah!”-filmer där amerikaner porträtteras som underdogs samtidigt som de ohejdat mejar ner ”frihetens fiender”.
Det visade sig att jag hade fel. Till skillnad från många andra krigsfilmer är inte handlingen centrerad till ett fåtal individer, utan snarare skildras en rad karaktärer som på olika nivåer gjorde betydande insatser för slagets utfall. Det breda karaktärsgalleriet till trots känns inte karaktärerna ytliga. Tvärtom är det karaktärerna som är filmens största styrka. Det är inte svårt att finna beundran för alla de män och kvinnor som skildras på båda sidor. Amerikanernas plikttrogenhet, piloternas mod och järvhet, kvinnornas idoga tålamod. Japanernas fanatiska kamp för kejsaren, benhårda disciplin och starka hederskänsla.
Man slås av den enormt höga inneboende kvalitén som präglade den tidens människor. I dessa finner man både inspiration och skamkänslor när man dels jämför deras heroiska handlande med ens egna tillkortakommanden, dels med hur samhället idag har blivit. Deras liv var inte bekvämt men desto mer ärofullt. Vårt är bekvämt men knappast ärofullt.
Inledningsvis skildrar filmen händelser som även skildras i Michael Bays moderna klassiker Pearl Harbor från 2001, såsom Doolittleräden mot Tokyo. Räden kom som en chock för japanerna och blev därmed en betydande PR-seger för USA. Den sista Doolittle-piloten, Richard E. Cole, dog i våras vid 103 års ålder.
Japanernas svar blev att avrätta omkring 10 000 kineser i området där bombplanen kraschlandat efter räden. Militärledningen började även planera nya operationer för att återfå initiativet. Efterspelet resulterade i slaget om Midway som, efter framgångsrik amerikansk kodknäckning, blev en betydande amerikansk seger där fyra japanska hangarfartyg sänktes. Hotet mot den amerikanska västkusten var därmed avvärjt och den japanska dominansen i Stilla havet började luckras upp.
Filmen innehåller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer.
Filmen är både välgjord, påkostad och balanserad. Den är inte politisk och ingen sida utmärker sig som stereotypiskt ond eller god, utan istället framställs konflikten så som den var; en kollision mellan japanska imperiedrömmar och en amerikansk vilja att vidmakthålla sin dominans. Filmen innehåller heller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer. Detta bör ses som särskilt förvånande då filmens regissör Roland Emmerich är känd för både sin HBTQ-aktivism och sitt öppna stöd till Hillary Clinton, samt Demokraterna i allmänhet. Kanske är det detta som återspeglas i emottagandet när tittarna ger filmen hela 92 av 100 i betyg på Rotten Tomatoes, medan professionella ”kritiker” sågar filmen med 43 av 100.
Midway lyckas väl med att balansera pedagogiskt skildrande av händelserna, ge djup till karaktärerna och samtidigt generera en spännande upplevelse med mycket pang-pang. Sammanfattningsvis var den mycket sevärd och får hela 4.5/5 i betyg.
