Den 29 juni 1976 dömdes Doris Hopp till två års fängelse för koppleri. Brottet bedömdes, som det står i domen, grovt då ”Doris Hopp främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning”. Olof Frånstedt, som på den tiden var ansvarig för Säkerhetspolisens (Säpo) operativa avdelning och chef för det svenska kontraspionaget, berättar i sina memoarer Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme att Hopp inte drev någon bordell ”i ordets egentliga bemärkelse, hon hade ett nät av kvinnor som hon helst enkelt kopplade ihop med intresserade män som ville köpa sex, många av affärerna gjordes via telefon. Kvinnorna hade oftast sex med männen på hotell och ibland hemma hos kunden, men Hopp disponerade också lokaler där mötena kunde äga rum”. Hopp och hennes advokat överklagade dock domen, noterar Frånstedt.
Deanne Rauscher och Janne Mattsson avslöjar i sin bok Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976 att Doris Hopps koppleriverksamhet uppdagades på följande sätt: ”För Säpo var det en rutininformation, ett sidospår som dykt upp när man spanade mot sina egna huvudmål. I det här fallet handlade det om telefonavlyssning av östblockets ambassader i Stockholm – något som var allmänt förekommande vid den här tiden. Polisen hade upptäckt att de polska diplomaterna sedan flera år hade kontakt med polska prostituerade i Sverige.” En av dessa diplomater, skriver Rauscher och Mattsson, var ”en identifierad spion från polska underrättelsetjänsten Z2. Därför avlyssnades även kvinnornas telefoner. Ett svensk namn återkom hela tiden – Doris Hopp.” Två av de svenska kunderna visade sig vara, enligt Rauscher och Mattsson, ”mycket högt uppsatta militärer i skyddsklass 1, vilket innebar att de arbetade med synnerligen hemligt material.” Doris Hopp kom därför att bevakas av Säpo och en utredning inleddes. Frånstedt berättar att hennes telefon avlyssnades under denna tid. I maj 1976 greps Hopp och den 29 juni samma år dömdes hon till fängelse.
Vad som är viktigt att betona är att på 1970-talet var det inte, som Frånstedt nämner i sina memoarer, olagligt att köpa och sälja sexuella tjänster i Sverige. Bara i Stockholm fanns, enligt Rauscher och Mattsson, ”cirka 200 bordeller” av vilka ”omkring 180” låg i innerstaden. Däremot var koppleri olagligt och en del av männen i Hopps kundkrets kom att betraktas som möjliga säkerhetsrisker, främst på grund av kopplingen mellan de polska prostituerade och Z2. Den svenska kundkretsen utgjordes dessutom inte bara av militärer. Rauscher och Mattsson noterar att kundkretsen även utgjordes av:
”En blivande statsminister
En justitieminister
En finansminister
En riksbankschef
Ett par landshövdingar
En person i Rikspolisstyrelsens ledning
En hög chef inom Försvarets Materielverk
Inflytelserika företagsledare inom svenskt näringsliv”.
Kort sagt utgjordes en del av kopplerskan Doris Hopps kundkrets av högt uppsatta och inflytelserika män. Detta har lett till att bordellhärvan mörklades istället för att bli ordentligt utredd.
Början
Enligt Olof Frånstedt började den här historien redan på hösten 1970 när en ”trettioårig kvinna, ’Susanne’, hade den 2 november gripits i Stockholm misstänkt för grovt narkotikabrott tillsammans med några andra personer.” Susanne var känd av polisen sedan tidigare, men den här gången gjorde de en ny upptäckt när det gällde henne. Frånstedt avslöjar att när polisen grep Susanne den novemberdagen ”lade de samtidigt beslag på en adressbok. När polisen bläddrade igenom boken hajade man till, där fanns ett bekant namn: Lennart Geijer.”
Den socialdemokratiske juristen Lennart Geijer hade tillträtt som justitieminister året innan. Detta ämbete hade han fram till år 1976. Att han kunde förekomma i Susannes adressbok var först förvånande, men snart kröp historien fram. Frånstedt avslöjar i sina memoarer att Susanne berättade för polisen att hon börjat prostituera sig när hon var sexton år ”och det var under sådan verksamhet, som hon på gatan blev tilltalad av Geijer. Hon blev anlitad och erhöll rundligt belopp av denne, som till en början ej avslöjade sin identitet.” Hon uppgav även, enligt Frånstedt, att hon ”presenterat andra kvinnor för Geijer. Hon påstod till och med att flera av dem hade inbjudits att närvara vid riksdagens högtidliga öppnande.”
Frånstedt samt Rauscher och Mattsson noterar att Geijer och den prostituerade kvinnan inledde en relation. När rikspolischef Carl Persson nåddes av denna uppgift i form av en promemoria skyndade han sig, enligt Frånstedt, att underrätta statsminister Olof Palme.
Susanne dömdes för narkotikabrott och frigavs 1972. Bara några månader efter att hon frigivits blev hon, enligt Frånstedt, förhörd ”på nytt om sina uppgifter om Lennart Geijer.” Susanne höll fast vid sin historia och Frånstedt avslöjar att hon på ”direkt fråga om det var justitieministern hon avsåg svarade hon: ’Ja, justitieminister Johan Lennart Geijer.’”
Detta förhörs promemoria lade Persson i sin skrivbordslåda, skriver Frånstedt. Uppgiften om att justitieministern skall ha köpt tjänster av prostituerade kom dock inte att stanna i den lådan.
Utredning och promemorior
I samband med den tidigare nämnda utredningen av Doris Hopp och hennes kundkrets gjordes, som det framgått, oroväckande uppgifter. Som Rauscher och Mattsson avslöjar hade två högt uppsatta militärer i skyddsklass 1, svenska ministrar (bland annat en blivande statsminister), några landshövdingar, en ”person i rikspolisstyrelsens ledning”, en ”hög chef inom Försvarets Materielverk” samt ”företagsledare inom Sveriges näringsliv” köpt sexuella av bland annat polska prostituerade som hade kopplingar till Polens underrättelsetjänst Z2, vilket gjorde dessa män till möjliga säkerhetsrisker då de kunde komma att utsättas för utpressning.
Rauscher och Mattsson noterar dessutom att åtminstone två av de svenska prostituerade ”var under 15 år.” Denna uppgift kastar onekligen ett intressant ljus över 1976 års förslag till reformer av sexualbrottslagstiftningen, som tas upp i Statens offentliga utredningar (SOU) 1976:9. Ett av reformförslagen var nämligen att åldersgränsen för samlag med barn skulle sänkas från 15 till 14 år.
Frånstedt berättar att utredningen ”svällde snabbt och flyttades över till sedlighetsroteln. Utredningsarbetet övertogs av Ove Sjöstrand”. Snart började dock märkliga saker ske. Frånstedt avslöjar att Sjöstrand en dag kallades in till ”sin chef” som sade sig vilja att ”Morgan Svensson [från våldsroteln] skulle leda arbetet, trots att det var Sjöstrand som var den som var mest kvalificerad”. Frånstedt avslöjar även att Svensson och Sjöstrand dessutom fick veta av chefsåklagare Eric Östberg att inga större insatser skulle läggas på att spåra de prostituerade och deras kunder. Frånstedt framhåller även att Sjöstrand och Svensson också fick veta att de endast fick kontakta fem kunder. Frånstedt skriver att detta tyckte både Svensson och Sjöstedt var konstigt då det ”stred mot rutiner och praxis” att majoriteten av kunderna skulle hållas utanför utredningen. Dessutom, avslöjar Frånstedt, kontaktades spaningschefen Kurt Nyblom av Lennart Geijers ”informationssekreterare, Ebbe Carlsson” som uppmanade Nyblom till att inte göra ”någon stor affär” av Doris Hopp-härvan och Sjöstrand blev utsatt ”för förtäckt hot i form av personer i bilar som förföljde honom från jobbet och på kvällarna.”
Rauscher och Mattsson samt Frånstedt avslöjar att under förhören med de prostituerade kom Lennart Geijers namn upp. Åter en gång blev alltså justitieministern omnämnd som sexköpare.
Rauscher och Mattsson avslöjar att även en högt uppsatt centerpartist pekades ut under dessa förhör.
I sina memoarer Utan omsvep: Ett liv i maktens centrum minns Carl Persson hur han fick två promemorior av kriminalkommissarie Carl-Hugo Jansson från Säpo. Dessa var, enligt Frånstedt, skrivna av Morgan Svensson. Rauscher och Mattsson betonar att ”Carl Persson hade fortlöpande fått information från Säpo om de polska prostituerade och deras kontakter med höga svenska militärer. Nu hade han också fått information om kontakter mellan höga svenska politiker och bordellmamman Doris Hopp.”
Persson berättar i sina memoarer att i den första promemorian avslöjas att journalister redan var historien på spåren och att Expressen intervjuat de minderåriga flickorna och i den andra framgår att: ”några av kvinnorna redan hört av sig till utredarna i målet och i starkt förbittrade ordalag framfört att de känner sig förrådda under det att deras kunder, de s k torskarna, går helt fria från publicitet.” Det var nämligen så, som Frånstedt berättar, att de prostituerade blev vid den här tiden uthängda med namn och personnummer i medierna medan deras högt uppsatta kunder skyddades.
Persson skrev en tredje promemoria som han avslutade på följande sätt: ”Jag föreslår att regeringen omedelbart tillsätter en särskild undersökningskommission för att utreda vad som förekommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska den rättsliga handläggningen av ärendet.”
Man kom överens om att Palme skulle underrättas och Persson begav sig till statsministern med de tre promemoriorna. Rauscher och Mattsson noterar att den tidigare Säpochefen Hans Holmér, som vid denna tid var Stockholms polischef, blev mycket upprörd när han fick veta att Morgan Svensson ”ställt samman en PM för Säpo” blev han ursinnig och skällde ut både Svensson och Jansson samt ”krävde att få en kopia”. Enligt Frånstedt fick Holmér vetskap om promemoriorna efter att Palme bestämt att den socialdemokratiske samordningsministern Thage G. Peterson, istället för vare sig justitiekanslern (JK) eller en kommission, ”skulle hantera frågan”. Frånstedt skriver att Peterson tog kontakt med Holmér och gav honom uppdraget att reda ut bordellhärvan trots att den nye Stockholmspolischefen ”aldrig gjort en polisutredning i hela sitt liv!” Holmér försökte, enligt Frånstedt, ”förmå Morgan Svensson att återta den PM han överlämnat till Säpo. Jag [Frånstedt] svarade nej, det var ju omöjligt.” Svensson tvingades då, berättar Frånstedt, ”rekonstruera den utredning denne redan lämnat vidare.” Därefter mötte Holmér ”Thage G. Peterson och förklarade att allt bara var strunt och skvaller, hur han som hade haft minst befattning av alla med ärendet nu efter utredning i expressfart kunde vara så säker på det.”
Därefter stoppade Palme in de tre promemoriorna i ett kassaskåp och locket lades på. Vid riksdagsvalet samma år vann de borgerliga och Thorbjörn Fälldin blev Sveriges nye statsminister.
Peter Bratts scoop
Historien om bordellhärvan ville dock inte tyna bort. I sina memoarer Med rent uppsåt berättar journalisten Peter Bratt om att han fick veta av Leif GW Persson, som enligt dessa memoarer ”fungerade som någon slags personlig assistent till rikspolischefen” på den tiden, att ”Carl Persson hade låtit Leif GW få veta att han i sitt kassaskåp hade en kopia av den promemoria som han hade lämnat till statsminister Olof Palme. Där krävde han att det skulle tillsättas en utredning för att undersöka om Lennart Geijers misstänkta relation med prostituerade medförde att han utgjorde en säkerhetsrisk.”
Det var nämligen så att Bratt hade, enligt både Frånstedt och Bratt själv, fått dessa upplysningar av Leif GW Persson i samband med att han undersökte ett prostitutionsärende där minderåriga flickor utnyttjades. Bratt fick även veta, som det framgår i hans memoarer, att promemorian ”stoppats undan utan åtgärd.”
Bratt skrev en stor artikel om bordellhärvan för Dagens Nyheter (DN) i november 1977 om att Lennart Geijer var en säkerhetsrisk på grund av sina påstådda relationer med prostituerade och därmed kom historien som bara stoppats undan i ett kassaskåp fram igen. Att just Geijer hamnade i fokus bidrog till att bordellhärvan från och med den hösten kom att bli känd som ”Geijeraffären”. Problemet med artikeln var att Bratt inte haft direkt tillgång till någon av promemorians tre delar, vilket ledde till som han själv skriver: ”Datum var fel, den hade inte överlämnats 1969, som jag skrev, utan 1976 och ett par mindre viktiga detaljer var fel.” Dock håller Bratt fast vid att ”Det allvarliga påståendet: att rikspolischefen till statsministern hade lämnat en promemoria där han menade att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, var både korrekt och sensationellt.” Även Frånstedt konstaterar att ”Peter Bratt hade rätt i sak.”
Inte desto mindre tvingades Dagens Nyheter dementera artikeln och be Lennart Geijer om ursäkt.
”Snus är snus och strunt är strunt”
Det var dock inte helt över än. I maj 1978, skriver Frånstedt, ”var det dags igen. Nu var det åter uppgifter, framförda i ett TV-program, om att Carl Persson gått till Palme i augusti 1976: Persson hade i en hemlig promemoria namngett politiker som hade samröre med prostituerade.”
Bordellhärvan togs då upp i riksdagen när centerpartisten Gunilla André riktade sig till Fälldin och, som Frånstedt skriver, ”med krav på att han redogjorde för vad det här egentligen handlade om.”
Carl Persson skriver i sina memoarer att Fälldin bekräftade promemorians existens och att Palme ”i sin tur överlämnat den” till honom ”i samband med regeringsskiftet i september 1976.” Palme tog sedan till orda och Persson återger det den socialdemokratiske ledaren yttrade vid denna riksdag:
”Sedan får man granska denna promemoria, och det är både herr Thage Peterson och jag fullt kompetenta att göra. När man då tittar på den och märker att här finns inga belägg, utan det är bara illvilliga rykten, skall man inte av någon slags feghet eller rädsla sätta igång med stora utredningar och medborgarkommissioner. Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior – det är den enkla sanningen.”
Persson noterade att politikerna var rörande överens denna dag och konstaterade att för ”medborgarna måste det han känts tryggt att veta att vi har politiker som är så skarpsynta att de utan vidare kan slå fast att icke utredda påståenden i en polisiär promemoria är falska. Endast Jörn Svensson (vpk) och Pehr Gahrton (fp), som inte läst promemoriorna, vädrade något osunt och krävde en medborgarkommission.”
Efter denna riksdagsdebatt angreps Carl Persson så våldsamt i medierna att han, som han själv skriver, till sist vände sig till JK för att få bekräftat om han gjorde rätt när han gick till Palme med den i tre delar indelade promemorian. JK konstaterade inte bara att Persson gjort rätt utan ansåg även, som Persson skriver, ”att det finns sådant som måste betecknas som mycket säkra uppgifter i den.”
Olof Palmes val att inte utreda promemorian kan förklaras av det faktum att 1976 varit ett valår och Frånstedt erinrar sig att socialdemokraterna var pressade det året. Följden blev dock att då ingen kommission utredde den faktiskt mycket allvarliga informationen i promemorian så har bordellhärvan aldrig blivit ordentligt utredd – och kommer kanske aldrig bli det heller.
Frånstedt förundras över Palmes yttrande under riksdagsdebatten: ”om allt detta nu var ’strunt’, som Palme hävdade i riksdagsdebatten – då borde han väl ha avskedat Carl Persson på stående fot hösten 1976? Agerandet vittnar inte om en iver att söka sanningen”.
Även Carl Persson reflekterar över detta i sina memoarer: ”om nu Olof Palme verkligen ansåg att ’promemorian’ var att beteckna som strunt – vilket för övrigt påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ’strunt’ och ’skvaller’?”
Åtminstone två av de prostituerade var under 15 år vid tiden för bordellhärvan. År 2007 begärde dessa två kvinnor skadestånd av svenska staten samt en ursäkt. Skadeståndsfrågan togs upp av JK, men det visade sig att ärendet blivit preskriberat.
