test
måndag, 24 juni, 2024
måndag, juni 24, 2024

Mördaren som blev nationell hjälte

Den 16 juni 1904 sköt Eugen Schauman först generalguvernör Nikolaj Bobrikov och sedan sig själv i Senatsborgen i Helsingfors. Schauman dog direkt på platsen medan Bobrikov avled dagen därpå. Detta dåd gjorde Schauman till en finsk nationell symbol i kampen mot Ryssland.

Den 16 juli 1904 sköt den finske nationalisten Eugen Schauman (1895-1904) Rysslands generalguvernör Nikolaj Bobrikov (1839-1904) med tre skott i Senatborgen i Helsingfors. Därefter sköt han sig själv med två skott och avled direkt på platsen. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå. Sannolikt hade Schauman kunnat gå till historien som ingenting annat än en mördare och terrorist om omständigheterna hade sett annorlunda ut. I Fem skott i senaten: Eugen Schaumans liv och dåd konstaterar Seppo Zetterberg nämligen att ”åren mellan 1899 och 1905 i Finlands historia” har traditionellt ”kallats för den första förtrycksperioden”. Denna period hade uppstått till följd av att tsar Nikolaj II:s (1868–1918) regering låtit genomföra en omfattande förryskning.

Förryskningspolitiken
Tsar Nikolaj II anses ha varit en svag härskare, vilket fick till följd att han snart hamnade i händerna på sin mer handlingskraftiga regering som, enligt Zetterberg, hade som mål att ”förryska de främmande folken. […] I praktiken hade förryskningen redan förverkligats på många håll, bland annat i Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Kaukasien samt bland de asiatiska folken. Trots att regeringen hade stark vilja att förenhetliga riket, så var dess förmåga i detta avseende betydligt svagare. Därför fanns det stora variationer beträffande tidtabellen och utfallet av förryskningspolitiken”.

Generalguvernör Nikolaj Bobrikov blev hatad i Finland på grund av förryskningspolitiken.
Bilden visar en närbild av honom från en målning av Boris Kustodiev, daterad mellan 1902-03. Bild: Wikimedia Commons.

Då Finland på den här tiden var en autonom del av Ryssland kom förryskningspolitiken även att drabba det finska folket. I augusti år 1898, noterar Zetterberg, utnämnde Nikolaj II generaladjutant Nikolaj Bobrikov till ”generalguvernör över storfurstendömet Finland.” Bobrikov kom snart att skrida till verket.

I boken Eugen Schauman: En livsbild ur Finlands kamp mot Ryssland skriver Bernhard Estlander att ett ”förslag om rysk värnplikt i Finland” utarbetades. Det här förslaget innebar att finska värnpliktiga skulle sändas till ryska armén för att tjänstgöra där. Enligt Zetterberg godkände inte senaten detta förslag, vilket väckte tsarens missnöje och en urtima lantdag (lantdag är benämningen på folkrepresentationen i ett underlydande land) ”sammankallades i Finland den 24 januari 1899”. Under denna urtima lantdag lades värnpliktsförslaget fram, enligt Zetterberg, men ”ständerna ombads inte godkänna förslaget, de gavs enbart rätt att uttala sig”. Värnpliktsförslaget skulle alltså genomdrivas oavsett senaten godkände det eller ej.

Detta visade sig dock bara vara början. Den 15 februari 1899 överraskades den finska senaten på ett föga behagligt sätt när Bobrikov lät utfärda det så kallade februarimanifestet. Detta manifest, som även är känt under namnet Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Manifest, innebar att rikslagarna, det vill säga de finländska lagar som berörde hela rikets intressen, inte längre skulle stiftas av den finska lantdagen och kejsaren. Istället skulle kejsaren och Rysslands riksråd fatta besluten medan den finska lantdagen endast fick komma med utlåtanden.

Februarimanifestet uppfattades som en statskupp, men Zetterberg framhåller det faktum att ”det vid det laget redan hade stiftats resp utfärdats ca 200 lagar och förordningar som gällde i hela riket och som alltså hade publicerats i samma lydelse både i den finska och i den ryska författningssamlingen”. Detta innebär att februarimanifestet, som Zetterberg skriver, egentligen inte kunde ”frånta ständerna några befogenheter när det gällde den lagstiftning som omfattade hela riket, eftersom lantdagen de jure aldrig haft sådana. Ständerna hade endast i praktiken, utan juridiska befogenheter deltagit i stiftandet av lagar som gällde hela riket.” Anledningen till att februarimanifestet väckte så starka känslor var i själva verket, enligt Zetterberg, ”att det så tydligt var kopplat till den rådande politiska situationen och på att man bakom detta såg Bobrikovs strävan att knäcka finnarnas styvnackade attityd i värnpliktsfrågan”.

När senaten samlades den 16 februari 1899 för att förhandla satt en osäker Waldemar Schauman (1844–1911) bland senatorerna. Denne man, som hade en lång militär karriär bakom sig, hade utnämnts till senator 1898 och han var väldigt tveksam till hur han skulle rösta den dagen. Enligt Zetterberg röstade senatorerna om att antingen genast promulgera, det vill säga utfärda, manifestet eller att ”vädja till kejsaren först och promulgera manifestet i ett senare skede”. Waldemar Schauman ändrade sin röst tre gånger, men röstade till sist för det andra alternativet. Hans son, Eugen Schauman, brukade ofta möta honom utanför senaten vid den här tiden och sannolikt var det med många funderingar som Waldemar Schauman mötte sin son utanför senaten den dagen.

Enligt Zetterberg pratade inte Waldemar Schauman med sin familj om vad som pågick, men i studentkretsarna där Eugen Schauman rörde sig ”följde man noga manifestets öde”, vilket innebär att sonen hade en viss uppfattning av vad som pågick. Manifestet mottogs med vrede och sorg av finnarna, inte minst bland studenterna, och, som Zetterberg skriver, utarbetades en plan på att ”samla in namn för en stor medborgaradress som skulle överräckas till kejsaren. […] I hast skapade man en organisation som täckte hela landet. I bosättningscentra öppnades ställen dit man kunde gå för att sätta sin namnteckning under adressen och studenterna begav sig ut på landsbygden för att gå från hus till hus och samla in namn”. En av de som skrev under var Eugen Schauman och den trettonde mars 1899 gav sig en deputation på femhundra personer iväg till Sankt Petersburg för att överlämna de 522 931 namnteckningar till tsaren. Zetterberg noterar dock att tsaren vägrade ta emot delegationen.

I samband med promulgeringen av februarimanifestet inskränktes yttrandefriheten kraftigt i Finland, vilket inte bidrog till att dämpa de upprörda känslorna.

Trots det utbredda missnöjet bland finnarna fortsatte Bobrikov förryskningen av Finland. En viktig punkt för honom var vilket språk som skulle talas. Zetterberg skriver att ”det ryska språket skulle tas i bruk inom administrationen och i skolväsendet”. I samband med att språkmanifestet promulgerades anhöll Waldemar Schauman om entledigande från senaten.

Vid samma tid började Eugen Schauman arbeta som extrakopist i senaten. Några få år senare tillträdde han även tjänsten som kammarförvant i skolstyrelsen.

Eugen Schauman
I april år 1902 flydde Eugen Schauman från Senatstorget med ett blödande sår i pannan och en kniv med snett blad i handen. Han hade, som Zetterberg berättar, följt med sin yngste bror, Carl Gustav Schauman, när denne kommit till honom och berättat ”att det såg ganska ’skojigt’ ut på torget; kosackerna hade redan grupperat sig framför rådhuset”.

Eugen Schauman med sin hund Lucas samma år som han sköt Bobrikov. Fotografi av en anonym fotograf, år 1904. Foto: Wikimedia Commons.

Bakgrunden till denna händelse var den nya värnpliktslagen som skulle träda i kraft samma år. Detta fick det finska motståndet att blossa upp med full kraft och i Zetterbergs bok kan man läsa att ”de som var i uppbådsålder” uppmanades till att strejka och demonstrationer planerades på initiativ av Kagalen, som kommit att ”karakteriseras som motståndsrörelsens skuggregering. Genom spridning av flygblad och skrivelser samt genom personliga kontakter försökte Kagalen få de olagliga uppbåden att misslyckas”. Till följd av detta uteblev många män från 1902 års mönstringar.

Det var i den här vevan som demonstrationen på Senatstorget hölls i april 1902. Oroligheter hade utbrutit under denna demonstration, varför kosackerna (den ridande ryska polisen) försökte återställa ordningen med våld. I Zetterbergs bok kan man läsa följande om denna händelse: ”Enligt Eugens egen skildring red sex till åtta kosacker emot honom på Regeringsgatan, i verkligheten var de knappast fler än tre. Kosackerna trängde upp honom mot väggen vid universitetets kemiska laboratorium vid Regeringsgatan 5. Med sina piskor slog de upp ett blodigt sår i hans panna och tillfogade honom flera slag i bakhuvudet. När Eugen såg att en av kosackerna grep efter sin sabel drog han sin kniv ur slidan och högg den kosack, som först slagit honom, med all kraft i bröstet så att han föll ned från hästryggen och blev liggande på gatan.” Därefter lyckades Schauman fly in i laboratoriet, där hans yngste bror, enligt Zetterberg, redan gömt sig. När Schaman, enligt Zetterberg, ”granskade kniven i trappuppgången märkte han till sin besvikelse att det inte fanns något blod på den. Kniven hade endast trängt igenom schinellen och kosacken hade fallit av sin häst pga den våldsamma stöten, inte för att han sårats. Hugget hade dock varit så kraftigt, att knivbladet stod snett i skaftet”.

Eugen Schauman hade handlat i stundens ingivelse under sammandrabbningen med kosackerna, men sedan 1899 hade han haft våldsamma planer. Zetterberg skriver att Schauman redan det året börjat organisera vapenanskaffningar ”med hjälp av Finska Jaktföreningen” i syfte att beväpna ”en så stor del av befolkningen som möjligt”. Även hans far, Waldemar, anslöt sig till oppositionen vid den här tiden.

Exakt vilket mål oppositionen hade var dock, som Zetterberg skriver, oklart men i oktober 1903 skedde två händelser som kom att bli avgörande för händelsernas förlopp. Den ena var att Bobrikov fick en diktators makt. Den ovannämnda språkförordningen trädde i kraft, censuren hårdnade ytterligare och ryssar tillträdde tjänster inom förvaltningen, oavsett om de hade kompetens eller inte. Den andra, som ägde rum 24 oktober, var att Eugen Schauman friade till Elin Borgström, som han älskat länge, men fick ordet ”aldrig” till svar. Detta kan betraktas som en bagatell, men det var det inte för Schauman som länge plågats av en känsla av mindervärdighet och granskar man mänsklighetens historia märker man ganska snart att även små saker kan leda till stora, ibland förödande händelser. Zetterberg formulerar denna händelses betydelse på följande sätt: ”Ända till dess hade Eugen ’bara’ grundat skytteföreningar och förberett sig för en folkresning, alltså arbetat på sitt maximiprogram. Men hittills hade han knappast planerat att ta livet av vare sig Bobrikov eller sig själv”. Den 24 oktober 1903 ändrades dock detta. Nu hade Schauman, som Zetterberg skriver, ”ingenting mer att förlora. Därför började han fundera på ett sätt att visa andra vad han dög till”.

I februari 1904 hade han fattat beslutet att först ta livet av Bobrikov och sedan sig själv. Zetterberg noterar att det var vid den här tiden som Schauman skrev avskedsbrev och testamente, samt ett brev till tsaren. Enligt Zetterberg ordnade han även upp alla sina angelägenheter samt ägnade sig ”med osvikligt intresse åt skjutning” under sina sista veckor i livet.

Skotten i senaten
Den 16 juni 1904 iakttog Schauman Bobrikovs rörelser i Senatsborgen. Han hade sett till att vara på plats före den ryske generalguvernören och, enligt Zetterberg, befann han sig på översta våningen. När han såg Bobrikov ”långsamt gå uppför trappan” började han gå nedför, i riktning rakt mot den äldre mannen, som inte anade att döden närmade sig. Plötsligt stod Schauman framför Bobrikov och avlossade tre skott mot honom. Därefter riktade attentatsmannen vapnet mot sitt eget hjärta och tryckte av två skott. De två skotten mot hjärtat dödade Eugen Schauman omedelbart. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå.

Senatsborgen där de fem skotten avlossades. Fotografi från år 1908. Foto: Wikimedia Commons/The Finnish Museum of Photography @ Flickr Commons/I.K. Inha.

Nyheten om Bobrikovs död mottogs med glädje i Finland, men de fem skotten i senaten ledde även till att ryssarna lät genomföra omfattande husrannsakningar, vilket ledde till både häktningar och deportationer. En av de som häktades var Waldemar Schauman. Han frikändes snart, bara för att kort efteråt anklagas för högförräderi. Han frigavs dock av finska hovrätten 1905.

Några kritiska röster mot Schaumans dåd höjdes visserligen, enligt Zetterberg, men de flesta finnar betraktade honom som en hjälte och lät upphöja honom som en symbol för Finlands kamp mot Ryssland. Än idag betraktas han som en hjälte i Finland, inte minst i nationella kretsar. Under andra omständigheter hade han endast gått till historien som en mördare och terrorist.

Senaste