De senaste veckorna har den negativa samhällsutvecklingen eskalerat ytterligare och blottlagt djupa revor i en redan hårt prövad nation. Sverige, ett tidigare högt respekterat land i Skandinavien, framstår mer och mer som en illavarslande sårskada för övriga världen att studera, likt ett misslyckat socialt experiment i ett skräckkabinett där en grupp galna forskare dricker sig berusade och utsätter den stackars patienten för allt grövre prövningar. Den styrande regimen känns alltmer som en grupp förrymda mentalpatienter som i sin nyfunna frihet testar gränserna för hur långt de kan gå. Till exempel hade man den 17 juni mage att hålla en ceremoni i riksdagen där man grät krokodiltårar över coronapandemins 5 000 svenska dödsoffer, som är en direkt konsekvens av regeringen Löfvens ansvarslösa politik. Samma dag som ytterligare 111 personer rapporterades avlidna i Covid-19. Alltså mitt i den galopperande pandemin, som man på intet sätt lyckats stävja.
Arrogansen är iögonfallande, och en icke föraktfull del av ”det svenska tillståndet”, där man slår sig för bröstet och anser att Sverige gör rätt medan alla andra länder gör fel, något våra skandinaviska grannar Norge, Danmark och Finland med förfäran konstaterar. Nu öppnar Norden sina gränser mot världen, men för den skandinaviska kusinen Sverige förblir gränsen stängd. Denna markering och intervention tycks dock inte tillräcklig för att Sverige ska begripa.
Jag har en gnagande misstanke om att det inte enbart är spridningen av viruset Covid-19 som vår omvärld vill stänga ute. Det är den svenska smittan man är livrädd för. Under Löfvenregimen har Sverige i det nordiska samarbetet intagit en oförsonlig attityd i alla avgörande frågor, från migrationskaoset 2015 till organiserad brottslighet, export av extremister, danska avloppsutsläpp och nu slutligen coronasmittan.
En gång i tiden blev Sverige världsberömt genom den politiska idén ”den svenska modellen” och den blev ett ideal för många andra länder. Den svenska modellen i sin moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomisk tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt. Men begreppet ”den svenska modellen” kunde förr associeras fritt även med företeelser som demokrati, jämställdhet, rättvisa, samt en av världens mest generösa föräldraförsäkringar där pappor hade lika mycket ansvar som mammorna för de små barnen.
Samhällskontraktet, den oskrivna överenskommelsen mellan staten och medborgarna, gick ut på att medborgaren betalade skatt och fick funktionell och högklassig vård, socialtjänst, äldreomsorg, skola, polis… Helt enkelt allt det som behövs för att systemet skulle klaffa och folket må bra.
Men det var då, det. Ack, vila i frid, du svenska modell som stod för allt det som kunde tänkas vara gott! I dag talar man alltmer hånfullt om den svenska modellen, som innebär att ett framgångsrikt land på några korta decennier degenererat från förebild till skräckexempel. Det är inte fake news och en ondsint påverkansoperation att påstå det. Tvärtom är det den bistra sanning, som förljugna mainstreammedier försöker dölja – eftersom de själva är en del av skräckexemplet på hur det kan gå när så kallad fri media i en demokrati infekteras med politisk korrekthet och maktelitens pengar, vilka finansierar att journalisterna ska bli verktyg i den statliga propagandans tjänst. Exakt enligt gängse modeller i kommunistiska samt fascistiska diktaturer, där mediernas medlöpare användes för att desinformera befolkningen och även sätta dem i skräck.
Den svenska samhällssmittan liknar kinaviruset på det sättet att båda försvårar andningen. Men där kinaviruset rent konkret angriper lungorna, stjäl den svenska samhällssmittan syre från debatten och kväver yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen. Åsiktsdiktaturen blir allt mer skamlös och man förföljer oliktänkande, bland annat genom så kallad deplattformering, som för kända röster betyder att de förlorar möjligheter att verka publikt, för mer vanliga Svenssons att de förlorar sin försörjningsförmåga – exakt som man alltid behandlat oliktänkande i totalitära stater, där de styrande inte tålde minsta uns av kritik.
Man beslagtar böcker och anmäler författare för hets mot folkgrupp, i syfte att tysta obekväma röster. I coronapandemin har det visat sig vara förödande, då man valt att smutskasta de forskare som protesterat mot den socialdemokratiska Folkhälsomyndighetens förslappade och ansvarslösa linje. Den svenska smittan har i dag skördat tusentals dödsoffer, då den visat sig vara allt annat än humanitär och mån om alla människors lika värde. I den svenska smittans spår följer aktiv dödshjälp till dem som staten anser ha tjänat ut sin roll. Gamla, sjuka, alla de som den före detta socialministern Annika Strandhäll pekade ut som skyldiga till Sveriges ekonomiska problem.
Den svenska samhällssmittan är en socialistisk, vänsterliberal röta som likt en slägga slår sönder allt som en gång fungerat, och som krossar nationalstaten på köpet. Den svenska smittan får vårt samhälle att ruttna inifrån genom vidöppna, underbemannade gränser, ett missbrukat asylsystem, inkompetenta, ljugande politiker, av vänsterliberala drägg och infiltrerade myndigheter, från Migrationsverket till polisen och rättsväsendet. Det är en otäck smitta som skapar förlamning, vilket leder till en oförmåga att stävja gängkriminaliteten, som växt fram som en konsekvens av de utanförskapsområden som blivit parallellsamhällen där klaner från Mellanöstern och Afrika styr, långt bortom det svenska rättsväsendet.
Den svenska smittan leder i förlängningen till en samhällskollaps som riskerar att sprida sig utanför landets gränser. Utländska kriminella spiller över i andra skandinaviska länder. Terrorister tillåts verka härifrån för det är i Sverige de slipper brottsliga påföljder.
Några exempel på ”svensk smitta”, som bland annat Ledarsidorna rapporterat om: I södra Spanien har en grupp svenska medborgare, ”Los suecos” satt skräck med beställningsmord, tortyr och sprängdåd mot en barnfamilj. Några av de jihadister som låg bakom terrordåden i Paris och Bryssel 2015 och 2016 har Sverigekopplingar. Sverige är ett av de länder i Europa som haft flest IS-terrorister per capita för export till Syrien. Fyra gängkriminella från Rinkeby-Tensta häktades misstänkta för ett dubbelmord i Köpenhamn.
Två andra ”svenskar” är misstänkta för att ha försökt spränga en lokal tillhörande den danska skattemyndigheten, och fyra män med svensk anknytning avtjänade tidigare fängelsestraff för de planerade jihadistattackerna mot Jyllands-Posten. I Sverige kan utländska terrorister åtnjuta sjukvård för sina krigsskador, få gratis körkort, kanelbullar, socialtjänstens omsorger och bidrag som de kan leva gott på, allt medan Svensson tvingas arbeta i sitt anletes svett för att kunna finansiera deras bekymmerslösa, trygga leverne. Svensken själv förnedringsrånas, misshandlas, våldtas och mördas och tvingas leva sida vid sida med grov kriminalitet, med macheteavrättningar och stora grupperingar som slåss på allmänna platser, till exempel i Uddevalla, Gottsunda, Värnamo …
Den svenska modellen har tyvärr blivit synonym med kravlöshet och dalt med mänsklighetens avarter. Den svenska modellen är att med öppna ögon se på när det samhälle, som generationer svenskar och så småningom även skötsamma invandrare byggt tillsammans, nu hastigt raseras av Sverigehatande miljöpartister och socialdemokrater, som ingått en ohelig allians med islamister. Den svenska modellen är att man tillåter en snabb islamisering av ett såväl kristet som sekulärt land. Och ja, det är en smitta, en farlig farsot som undergräver frihet, demokrati, trygghet och allt som heter sunt förnuft. Den svenska modellen är en livsfarlig förebild som en dag kommer att beskrivas i historieböckerna som den moderna statens kanske snabbaste förfall. Covid-19 är en västanfläkt i jämförelse.
