lördag, 23 november, 2024
lördag, november 23, 2024

Orbán visar hur konservativ ekonomisk politik kan se ut

Viktor Orbán hanterar de stigande priserna på energi och ökade utgifter för försvaret genom att låta banker och storföretag betala notan. Det är effektiv, konservativ politik som visar att han inte är en simpel liberalpopulist.

Vad är konservativ ekonomisk politik? Att det inte är detsamma som socialistisk ekonomisk politik tycks många förstå, men att det inte heller är detsamma som liberal ekonomisk politik är för vissa en mindre självklar slutsats. En orsak kan vara att många tänker på exempelvis det republikanska partiet i USA, där många kollar sig konservativa och säger sig tala för folket, men till sist ändå alltid springer storföretagens ärenden. Liknande tendenser har funnits hos det fåtal moderater och kristdemokrater i Sverige som kallar sig konservativa.

De som velat förorda detta slags liberalkonservativa syntes har också kunnat hitta visst stöd i några liberala ekonomiska reformförslag som konservatismens påstådde fader Edmund Burke formulerade. Vad som glöms bort i detta resonemang är dock att dessa reformförslag inte formulerades med utgångspunkt i några utopiska, abstrakta principer, utan för att lösa konkreta problem i en helt annan tid, som ännu i hög grad präglades av en feodal ekonomisk struktur. Bara för att vissa liberala reformer kan vara motiverade under en viss tidsepok, innebär det inte att den ekonomiska liberalismen kan upphöjas till allmän dogm.

Den som argumenterar på detta sätt förtiger också att de Burke-skrifter som argumenterar för en viss ekonomisk liberalism praktiskt taget saknade inflytande på den konservativa idébildningen före andra världskriget. De fanns inte översatta och det var inte de som motiverade hans stora inflytande på den konservativa idétraditionen. Det som gjort Burke till den han är framför allt, om vi bortser från hans estetiska skrifter, hans sena författarskap, vilken på ett unikt insiktsfullt och förutseende sätt analyserade och kritiserade den franska revolutionen. Det förnämsta verket här är Reflections on the Revolution in France (”Reflektioner över den franska revolutionen 1790), som snabbt spreds över världen.

Huvudlinjen inom konservatismen kom därför att bli allt annat än ekonomisk liberal, trots att den var påverkad av Burke. Burkes tyske översättare Friedrich Gentz kom exempelvis att bli en viktig företrädare för så kallade historiska skolan i Tyskland, som förespråkade en ekonomisk politik som baserades på varje folks egen karaktär och de historiska omständigheterna, fjärran från några liberala utopier. Denna linje kom sedan att utvecklas och förfinas under hela 1800-talet, och en frukt av den omfattade akademiska litteratur som alstrades står att finna i Otto von Bismarcks ekonomiska reformpolitik, som lade grunden till den första välfärdsstaten. I Sverige kom de tyska idéerna att introduceras i två omgångar, under det tidiga 1800-talet av Hans Järta och Erik Gustaf Geijer, framåt sekelskiftet av män som Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén. Inte ens i Burkes eget hemland går det att på ett okvalificerat sätt att tala om att konservatismen har varit ekonomisk liberal – det räcker att nämna Benjamin Disraeli som ett motexempel.

På något sätt har dessa insikter ändå förfuskats. Liberalismen har så till den grad penetrerat samhället att det enda alternativet till dess ekonomiska doktrin av många har uppfattats vara marxismen. Det har uppfattats som okontroversiellt att hänvisa till marknaden som någon form av allmänintresse, som att det inte kunde finnas någon konflikt mellan denna abstrakta idealtyp och folkets verkliga intresse. Det verkliga alternativet till liberalismen, vilket är att sätta folkets intresse framför marknadens, att låta marknaden vara marknad i den mån den är ändamålsenlig, har i alltför liten utsträckning övervägts.

Viktor Orbán verkar dock ha förstått poängen. Han talar inte bara om folkets intresse, för att sedan alltid ta storfinansens parti, när det gäller. Utan han vågar ta konsekvenserna av sin ideologi.

Senaste