Politiska huvudpunkter

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

–

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

–

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

–

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

–

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

–

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

–

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partiet kan idag bara räddas av SD.

–

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

–

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

–

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

–

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

–

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

–

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

–

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

–

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

–

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

–

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

–

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

–

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

–

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

–

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

–

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

–

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

–

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

–

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

–

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

–

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

–

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

–

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

–

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

–

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

–

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

–

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

–

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

–

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

–

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

–

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

–

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

–

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

–

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

–

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

–

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

–

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

–

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

–

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

–

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

–

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

–

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

–

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

–

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

–

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

–

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

–

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

–

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

–

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

–

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

–

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

–

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

–

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

–

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

–

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

–

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

–

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

–

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

–

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

–

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

–

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

–

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

–

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

–

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

–

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

–

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

–

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

–

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

–

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

–

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.