Gängkriminaliteten – en fokusfråga för regeringen
En av de frågor som regeringspartierna framhävt mest i sin reformagenda är kampen mot den organiserade brottsligheten. Prioriteringen är lätt att begripa med tanke på de närmast dagliga rapporterna om skottlossningar och annan grov kriminalitet i medierna. Det finns en förväntan från medborgarna att regeringen bör göra något åt den eskalerande situationen på området. Lag och ordning var vid sidan av energifrågan den fråga som fick mest uppmärksamhet i valrörelsen och torde inte i ringa grad kunna förklara regeringssidans valseger.
I Tidöavtalet finns det alla möjliga åtgärder på detta område. Den generella tendensen är att straffen blir hårdare, dels genom rena straffskärpningar, dels genom att en rad straffrabatter, såsom mängdrabatten vid flera brott, ses över. Men det finns också en rad nya grepp. Det är allt ifrån att rymningar skall förbjudas till att anonyma vittnen i vissa fall skall kunna användas.
Ulf Kristersson valde också att tala om ämnet allra först i sin regeringsförklaring – en stark markering av frågans vikt. Han sade då: ”För det första: omedelbart efter valet slog Sverige sitt eget, blodiga rekord i dödskjutningar. Kampen mot den grova kriminaliteten måste vinnas, och tryggheten måste återupprättas i hela vårt land. I denna mening ska staten nu ta tillbaka kontrollen. Bara det är en uppgift av en magnitud så stor att många misstror att den ens är möjlig. Vi har i den här kammaren ett gemensamt ansvar att bevisa att vi klarar det.”
Ett arbete som sker i maklig takt
Med tanke på den höga målsättningen är det inte underligt att väljarna tämligen omedelbart blev besvikna på vad den nya regeringen lyckats åstadkomma. 172 skottlossningar, eller skjutningar som det ofta kallas nuförtiden, hittills i år är knappast ett facit som regeringsunderlagets väljare är nöjda med. Det finns inga klara indikationer på att gängkriminaliteten håller på att minska. I en aktuell opinionsundersökning anser endast 20 % att regeringen gör ett bra jobb med att minska skottlossningarna. Också bland Tidöpartiernas egna väljare är mindre än hälften nöjda med vad som hittills presterats.
Att det tar tid att bryta brottsutvecklingen torde lätt inses, men än så länge har också litet genomförts som kan sägas verka i denna riktning. Åtgärder som begränsar invandringen, vilket är den enskilt viktigaste faktorn för att förklara brottsutvecklingen, har ännu inte genomförts, utan ligger längre fram i mandatperioden och deras effekter är ännu osäkra. På området brott och straff har några smärre justeringar gjorts; bland annat får från 1 juli den som begått ett gängrelaterat brott hårdare straff och det har också blivit kriminellt att involvera personer som är under 18 år i kriminell verksamhet. Det stora paradigmskifte som aviserats har dock låtit vänta på sig.
Strömmer träder fram
Under onsdagen presenterade dock justitieminister Gunnar Strömmer den utredning som skall leda fram till många av de utlovade reformerna på rättsområdet. Ja, vad som utlovas är inget mindre än en fullständig reform av straffrätten. Den som skall leda utredningen är riksåklagaren Petra Lundh.
Strömmer framhävde i sin presentation det som alltmer kommit att betraktas som en truism, att ”den grova organiserade brottsligheten är ett av vår tids största samhällsproblem”. Han beskrev vidare att brottsligheten är systemhotande, då den försöker påverka myndigheter, rättsväsende och politiska partier. Hela samhällssystemet påverkas.
Strömmer påpekade korrekt att sedan den nuvarande straffrätten kom till på 60-, 70- och 80-talet har samhället i hög grad förändrats. Den typ av brottslighet som fanns nu fanns inte då. Dåtidens vårdperspektiv ställde gärningsmannen i fokus snarare än brottsoffret. En av de principiellt sett viktigaste sakerna som Strömmer sade på presskonferensen var att perspektivet helt nu skulle bytas – brottsoffret skall nu i stället komma i centrum i stället för gärningsmannen. Han betonade också att brottsoffrens upprättelse skulle vägas in när straffrätten utformas, liksom den positiva effekt som består i att en kriminell person hålls inlåst och därmed inte kan begå brott under fängelsevistelsen. Dessa aspekter av straffet har tidigare varit kontroversiella att diskutera. I debatten har perspektivet i stället ofta handlat om att kriminella i allmänhet återfaller i brott – ett resonemang som kan leda till att straff inte fungerar. Om Strömmer håller vad han lovar, så innebär det ingenting mindre än en revolution.
De konkreta åtgärder som skall utredas är enligt presskonferensen följande:
1. Skärpta straffskalor. Det innebär att en mängd brott som kopplas samman med gängkriminella ska få skärpta straff, men också skärpta straff över lag, för exempelvis vid olika typer av sexualbrott.
2. Dubbla straff för gängkriminella. Som tidigare nämnts finns det nu särskilda straffskärpningar för gängkriminella. Utredningen skall titta på om dessa straff bör skärpas ytterligare.
3. Dagens mängdrabatt skall avskaffas. I dagsläget kan grova kriminella få provocerande låga straff, då varje enskilt brott bestraffas i allt lägre grad, då de begått många brott. Konsekvensen blir ofta i praktiken att straffet inte stor i någon rimlig proportion till brottet.
4. Den övre straffskalan skall användas mera. Ofta använder domstolar den lägre delen av straffskalan. En uppfattning många har är att domstolarna medvetet agerar på detta sätt, då de är marinerade i straffrättsliberalism.
5. Ingen presumtion mot fängelse. Hur absurt det än kan låta, så finns det nu än presumtion mot fängelse. Det vill säga: domstolarna skall i görligaste mån försöka att inte döma människor till fängelse.
6. Mindre hänsyn till den dömdes personliga omständigheter. Idag kan olika negativa effekter för en kriminell, till exempel förlorat arbete, vägas in i den rättsliga bedömningen. Regeringen vill att mindre hänsyn tas gärningsmannen och mer till brottsoffret.
7. Fler ska häktas. Regeringen vill att fler skall häktas än tidigare, vilket i praktiken innebär att personer kan häktas också vid mildare brott.
Hinner regeringen få något gjort?
De förslag som här skall utredas innehåller en väsentlig del av regeringens kriminalpolitik, även om somligt också ligger utanför utredningen (till exempel fler utvisningar av kriminella). Inriktningen på hårdare straff torde också vara helt nödvändig givet samhällsutvecklingen och efterfrågas av svenska folket.
Frågan som infinner sig är dock snarare tidshorisonten. Varför har regeringen tagit nio månader på sig att tillsätta denna utredning? Varför måste den pågå i två år? Det innebär att lagstiftningen först kommer att införas i slutet av mandatperioden. Det betyder inte att den kommer att vara verkningslös på längre sikt, särskilt om den håller för ett regeringsskifte, men det innebär att eventuella effekter skjuts långt på framtiden och riskerar att inte över huvud taget ha materialiserat sig i slutet av mandatperioden.
Det tar en viss tid att göra omfattande lagstiftsförändringar. Det torde alla vara införstådda med. Men att det skall ta så mycket som två år är svårt att smälta. Kunde exempelvis inte regeringen ha tillfört mer resurser eller utsett en person som var mindre upptagen än en riksåklagare för att göra jobbet? Jag finner inget försvar för senfärdigheten.
En avslutande brasklapp
Det är utmärkt och nödvändigt att det görs något åt den organiserade kriminaliteten. Allt annat hade varit orimligt, givet den situation vi nu lever i. Acceptansen i befolkningen för hårda straff, som nog alltid varit högre än bland de professionella politikerna, har också ökat i takt med brottsutvecklingen.
Samtidigt måste ändå ett varningens finger höjas för att sådana åtgärder kan komma att användas på fel sett, att de inte kommer till rätta med gängen, utan i stället kommer att användas mot relativt sett skötsamma svenskar. Den amerikanska konservativa tänkaren Sam Francis brukade tala om ”anarko-tyranni”, det vill säga att anarki härskar på vissa områden, samtidigt som folket tyranniseras av statsmakten. Jag har tidigare tagit upp begreppet i samband med den nya terrorbrottslagstiftningen.
Exempel på hur denna utredning skulle kunna leda vilse är om bagatellartade handgemäng eller om ringa sexualbrott utförda av svenska män – till exempel sådana ”våldtäkter” som består av att en kvinna ångrar sig dagen efter – kommer att börja bestraffas på rent drakoniska sätt.
Den enklaste lösningen – olika straff för svenskar och invandrare – är politiskt helt omöjlig.
