Ditt opinionsarbete kännetecknas av en mycket stor produktivitet. Exempelvis har du nyligen släppt det tusende avsnittet av din podd Amerikanska nyhetsanalyser. Utöver det har du hunnit skriva massvis med artiklar och krönikor. Hur får du tid till ditt politiska arbete?
Genom en kombination av olika faktorer. Jag avsätter aktiv tid både morgnar och kvällar. Därtill jobbar jag 24 timmars pass inom vården, vilket ger strötid att följa nyheter och läsa även när jag är på arbetet och informationsintag är förstås själva grunden för mina andra produktioner. Men sen bör också sägas att jag är snabb. Jag lägger verkligen inte ner timmar på varje grej, absolut inte på mina dagliga texter utan snarare minuter.
Berätta mer om din bakgrund.
Kommer från samma stad som statsministern, Örnsköldsvik i Västernorrland. Pluggade vid Umeå Universitet på 2000-talet med en ej uttagen examen i statsvetenskap och religion med fokus på kopplingarna mellan religion och politik. Är en konservativ opinionsbildare med fokus på USA och har drivit Amerikanska nyhetsanalyser sedan 2008.
Har du haft något specifikt politiskt uppvaknande som varit avgörande för din politiska utveckling?
Javisst, när jag introducerades till Thomas Jefferson i slutet av tonåren. USA:s tredje president och författaren till den amerikanska självständighetsförklaringen. Hans idéer om individuell frihet, ett starkt civilsamhälle och avsky för överstatlighet tilltalade mig och hans fantastiska förmåga dels att analysera på djupet och därtill att uttrycka sig både vackert och skärpt, gjorde mig politiskt förälskad. Så det började där.
Jag upplever att du över tid har börjat beskriva dig själv mer som så kallat ”anglosaxiskt konservativ” istället för tidigare neokonservativ. Varför detta etikettbyte? Anser du att begreppet neokonservativ har fått dåligt rykte?
Min konservativa resa började hos USA:s republikaner och med George W. Bush i synnerhet. Jag såg honom på TV i valet 2000 och fastnade för hans budskap om medkännande konservatism (eng: ”compassionate conservatism”) – idén om att med en konservativ utgångspunkt ta sig an samhällets svaga och utsatta, områden vänstern ofta brukar hävda sig ha patent på.
Jag är republikan i grund och botten och gillade Bushs inrikespolitiska budskap. Efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001 så backade jag USA fullt ut i kriget mot terrorismen. Det var väl där den neokonservativa aspekten kom in. Men termen är missbrukad. På nätet florerar alla de här teorierna om Project for a New American Century; dominoteorier som om de vore regisserade av någon krigisk skuggregering och så vidare.
Det är så klart inte vad neokonservatismen i grund och botten handlar om. De neokonservativa var en grupp demokrater som på 1970-talet tröttnade på sitt eget partis mjukhet mot kommunismen och på att den liberala välfärdsstaten blivit alltför socialistisk. Så de drogs med i Reagan-revolutionen och blev republikaner i istället. Sen hade somliga av dessa intresse för utrikespolitik och teorier om hur man bäst besegrade Sovjetunionen och befäste den amerikanska världshegemonin, men neokonservatismen är mycket mer och mycket djupare än vad de som bara läser på nätet gör gällande.
Eftersom jag för egen del alltid varit pro-republikan och ingenting annat, så passar termen på ett sätt inte alls in på mig. Jag har inte hoppat runt. Men om man med begreppet menar någon som stöder USA:s krigspolitik, störtandet av diktaturer och islamist-regimer – och det är väl ändå det som de flesta gör – så gör och har jag ju gjort det ja. Så i den utsträckningen är jag neokonservativ. Men mitt syfte med att använda termen var primärt att visa att jag stödde George W. Bush och kriget mot terrorn.
Att jag idag föredrar termen anglo-saxiskt konservativ beror på att termen är bredare. Jag började som sagt hos republikanerna i USA, men 2010 fick jag upp ögonen också för brittisk konservatism genom den brittiske EU-parlamentarikern Daniel Hannan och såg då sambanden mellan de konservativa rörelserna i hela den engelsktalande världen. Så därav använder jag idag anglosaxiskt konservativ för att beskriva mig själv. Men det är ju ett brett paraplybegrepp – vill man bryta ner min syn på saker och ting mer i detalj så finns begreppet neokonservativ kvar.
Min konservativa resa började med Bush, som med en konservativ utgångspunkt tog sig an samhällets svaga och utsatta – områden som vänstern ofta brukar hävda sig ha patent på.
Kommer Republikanerna ha en chans att vinna i framtiden med tanke på de demografiska skiftningarna? Republikanerna har aldrig haft mer än 44 procent av väljarstödet inom den i särklass största invandrargruppen, latinamerikaner (presidentvalet 2004 – i alla andra val lägre). Som en konsekvens håller många viktiga delstater, bland annat Texas, på att bli blåa. Vad skall republikanerna göra för att vända skutan?
Ja, republikanerna kan vinna även i framtiden. Latinamerikaner har överlag värderingar mer i linje med republikanerna än med liberala demokrater. Och de liberala identitetsaktivisterna är den falang som i större utsträckning tar över det demokratiska partiet just nu. Det ger republikanerna stora möjligheter, även bland latinamerikaner.
Men jag tror man måste göra två saker. Säkra gränsen, stoppa inflödet av illegala invandrare. Men därefter hantera de redan befintliga invandrarna, inklusive dem som kommit illegalt, mjukt.
Det gör de republikaner som kommer från södern, oavsett om vi pratar Jeb Bush eller Newt Gingrich. Du nämnde 2004. Jag kampanjade för George W Bush då, som då stod inför omval. Och mycket riktigt vann han latinamerikaner på grund av sin mjuka linje och önskan att se en immigrationsreform som skulle kunna hjälpa latinamerikaner in i samhället och så vidare.
Så kort och gott: Republikanerna kan konkurrera om latinamerikaner genom klassiska, republikanska värderingar och genom en mjuk invandringspolitik, men också med en hård gränspolitik. Klarar man av att värja sig från Demokraternas sammanblandande svartmålningsförsök så tror jag att man kommer att komma långt.
Latinamerikaner har överlag värderingar mer i linje med republikanerna än med liberala demokrater. Och de liberala identitetsaktivisterna är den falang som tar över det demokratiska partiet just nu. Det ger republikanerna stora möjligheter, även bland latinamerikaner.
Vad tror du är anledningen till att man inte gjort något tidigare? Detta kan ju knappast ha kommit som en nyhet för partietablissemanget. Ändå släppte man bara under Bush d.y in över 8 miljoner immigranter. Reagan gav en stor amnesti. Inte ens Trump har gjort mycket åt detta. Varför denna flathet?
Gällande gränspolitiken? USA har historiskt haft en i princip öppen gräns mot Mexiko. Det har aldrig varit några gigantiska problem. Problemen kom med drogkartellerna, med den växande amerikanska välfärdsstaten och med den ökande klyftan mot Mexiko.
Dessa problem var mycket mindre under Reagan. Problemen har accelererat. Ju längre man väntar desto hårdare tag måste man ta. Det är också därför Trumps prat om en mur nu fått gehör på ett sätt fallet inte varit tidigare.
Idag är det grundläggande en bra idé. Amerikaner vid gränsen hotas och dödas av illegala invandrare. Det måste få ett stopp. Men hade man tagit itu med detta för något årtionde sedan så hade en mur kanske inte varit nödvändig.
Måste ett land ha en samhällsmodell som liknar USA:s (ex. liberal demokrati, kapitalism etc.)? Finns det en frihet i om varje land själv kan välja sin egen väg? Skall folk/länder låtas göra “dåliga” val om de vill?
Om man med liberal demokrati menar folkets rätt att välja sitt eget styre så är svaret ja. Jag tycker att folk bör välja sina egna former av styren och inte pådyvlas dessa av andra. Alltså inte av interna autokrater.
Med den saken sagd så är saken i praktiken inte alltid lätt. Det finns naturliga nationalstater, där regeringen utgår från ett folk med samma grundläggande värderingar. Östeuropa är ett bra exempel. Men även Sverige för femtio år sedan. I sådana länder fungerar demokratin utmärkt. Folk väljer sin regering och polariseringen är liten. Man röstar kanske olika, men sen lever man relativt likadana liv på sidan om.
I artificiella nationer, som många i Mellanöstern, där folk med djupt skilda och till och med fientliga inställningar till varandra trängs under samma regeringstak, så tar en sådan regering ofta parti för en grupp eller avskaffar demokratin för att behålla lugn och ro med järnhand. I sådana länder går ju liberal demokrati inte att införliva i en handvändning. Om inte annat så lärde vi oss det genom den arabiska våren.
Om man med liberal demokrati menar folkets rätt att välja sitt eget styre så är svaret ja. Jag tycker att folk bör välja sina egna former av styren och inte pådyvlas dessa av andra.
Men i grund och botten: bör länder vara liberala demokratier på så vis att individer ges individuell frihet oberoende av staten, och sedan rätten att välja sin egen regering? Självklart. USA:s nationsbyggen, för att återgå till ”neokonservatismen”, handlade aldrig om att omdana vare sig Afghanistan eller Irak till USA. Man ville bara att de skulle bli demokratier som respekterade individuell frihet, kvinnors rättigheter, minoritetsgruppers rättigheter och folkval. I övrigt skulle Irak vara en ”Iraqi style democracy” för att citera Bush.
Så var också fallet i världshistoriens mest lyckade nationsbygge: Japan. Som helt byggdes upp efter Andra världskriget på en amerikansk demokratimodell. Men det blev inte en amerikansk koloni utan en ”Japanese style democracy”.
Du nämner Japan som ett exempel på ett framgångsrikt nationsbygge, men är det verkligen ett exempel på det? Den republikanska neokonservatismen växte väl fram först under 1970-talet, när USA i hög grad redan tagit sin hand från Japan? Ser du något annat exempel utöver Japan som är ett framgångsrikt amerikanskt nationsbygge?
Neokonservatismen är inte en enhetlig ideologi på det sättet. De teser om nationsbygge som föregick Irakkriget baserades i mångt och mycket på framgången med Japan. Japan är det bästa exemplet, men länder som inspirerats av USA:s konstitution är många fler.
Gällande Irak så är Irak inte misslyckat heller, inte ens idag. Dagens Irak är inte en fiende till USA. Dagens Irak, och Afghanistan har tack vare USA fått kvinnor i sina parlament och så vidare. Men utan tvivel – Japan är det bästa och mest framgångsrika exemplet.
I ditt tusende avsnitt beskriver du varför anglosaxisk konservatism behövs. Som motivering drar du paralleller till både Sagan om Ringen och Star Wars, sagor med mycket svartvita konfliktlinjer. Du beskriver sedan det som händer idag som en kamp mellan ”ont och gott”. Är verkligen världen så svartvit.
I vardagen och det praktiska livet är saker och ting nästan aldrig svartvita. Däremot har den kristna västvärlden en unik idéhistoria: tron på individuellt människovärde, tron på jämlikhet mellan män och kvinnor. Dessa idéer är strikt sprungna ur den kristna och västerländska idévärlden.
Jag anser att dessa saker är moraliska imperativ. Det är den västerländska civilisationen som burit fram och som upprätthåller dessa saker. I den idén finns det svartvita tänkandet i förhållande till andra civilisationer. Det är ett tänkande, en tes, en ideologisk föreställning, som jag vill upprätthålla och som jag vill att folk ska tro på – på samma sätt som jag tror på den.
Sen är det praktiska mötet individer, folk, kulturer och civilisationer emellan givetvis just ett möte, där man respekterar, ger och tar. Men utan att för den sakens skull ge avkall på sin övertygelse. Det är delvis om den kombinationen som mitt podcastavsnitt handlar om.
De allra flesta neokonservativa brukar betona stöd till, och kanske även lojalitet mot, Israel. Varför? Anser du att amerikanska/europeiska intressen alltid är gemensamma med israeliska?
Israel är en del av Västvärlden, den anglosaxiska västvärlden i synnerhet; med samma tro på liberalt demokratiskt statsskick, minoritetsrättigheter, privat ägande och individuell frihet.
Därtill befinner sig Israel på den västerländska civilisationens absoluta frontlinje, omgiven av Israel – men också västfientligt sinnade islamiska makter. Det är en av de primära orsakerna till att jag och den anglosaxiskt konservativa rörelsen stöder Israel.
Allt fler tecken tyder på att SD närmar sig den anglosaxiska konservatismen. Hur ser du på detta? Anser du dig själv vara en bidragande orsak?
Det är en mycket sund utveckling. Jag har dock ingenting personligen med det att göra alls. Men jag är glad över att det sker och skrev faktiskt en artikel om saken bara härom veckan, där jag förklarar Sverigedemokraternas ganska långa vandring för att nå dit de nu kommit. Att de gjort det är mycket glädjande.
Jag kan tycka att Kristdemokraterna borde ha varit det parti som mest naturligt hade kunnat korsa Engelska kanalen och Atlanten. Men de ville inte och SD gick först.
Jag kan tycka att Kristdemokraterna borde ha varit det parti som mest naturligt hade kunnat korsa Engelska kanalen och Atlanten. Men de ville inte och SD gick först.
Vad tror du kommer bli de största förändringarna i Sverige och världen under 2020-talet?
Invandring/islamism kommer att påverka Europa, men primärt Sverige, oerhört. Två områden med mycket problematiska aspekter som inte kommer att självdö utan tvärtom bli allt större såvida vi inte börjar ta itu med dem nu under 2020-talet.
Sverige är ett historiskt unikt land som tyvärr håller på att drunkna på grund av egensinniga politiker som kräver ett tjog universitetsrapporter under ett antal decenniers tid för att överväga saker som fri TV-marknad och fri radio, privat sjukvård och så vidare; men som när det gäller de riktigt stora frågorna om immigration och religioner tycks kunna fatta beslut från höften utan minsta konsekvensanalys.
På mer global nivå kan vi se en ny världstotalitarism växa fram: Främst Kina, men även Ryssland. Men vi bör heller inte förglömma den inhemska totalitarismen. Klimataktivisternas sekteristiska tro på överstatlighet, världsfederalism och till och med prat om en global klimatdiktatur.
Allt detta utgör ett hot mot de anglosaxiska värderingarna, frihet och individualism och nationellt självstyre som jag pratat om i den här intervjun, och vi behöver en konservativ rörelse redo att stå emot dessa saker.
Vi bör heller inte förglömma den inhemska totalitarismen. Klimataktivisternas sekteristiska tro på överstatlighet, världsfederalism och till och med prat om en global klimatdiktatur.
Tror du att USA kommer ha kvar sin position som ohotad stormakt om 20 år? Eller kommer det “amerikanska imperiet” stegvis avvecklas?
Ja, USA kommer fortfarande att vara världens militära hegemoni även om 20 år. Ingen enskild aktör kommer i närheten av USA. Kina kan inom 20 år vara den regionala supermakten i bortre Asien, kapabla att utmana USA:s militärparaply regionalt. Men inte globalt.
Men med Brexit och ett Storbritannien som börjar återta sin position i den engelsktalande hemisfären så kan och blir förhoppningsvis hela den anglosaxiska alliansen ännu starkare.
USA:s avtagande makt har inte med militärkapacitet att göra utan med vilja. Amerikaner vill inte utkämpa onödiga krig. Och viljan att upprätthålla en amerikansk världsordning finns inte hos dagens generation amerikaner på samma sätt som fallet var hos boomer-generationen efter Andra världskriget.
USA:s största utmaning är emellertid ekonomin. Att tackla den enorma statsskulden och budgetunderskotten. Det krävs mod och politiskt kapital för att våga tackla sådana frågor, då de ofta kräver åtstramning för att lösas, vilket sällan är den enklaste grejen att locka väljare med. Men det måste göras. Oförmågan att lösa de bitarna är ett större hot mot USA:s stormaktsställning än kinesisk eller iransk militär är.
Vem vinner det stundande amerikanska presidentvalet?
Eftersom USA är en demokrati, den bästa av sitt slag, så går det verkligen inte att säga på förhand. Däremot har en sittande president ett visst överläge och Trump har många styrkor, inte minst en stark ekonomi som faktiskt gynnar så gott som alla och inte bara ”1 procent av de allra rikaste” som demokraterna alltid tjatar om. Och det gör att ganska mycket talar för Trump. Men vi får se den 3 november.
Låt oss spana längre in i framtiden. Vilka kandidater kommer det stå mellan 2024? Vem vinner?
På den republikanska sidan finns många intressanta konservativa. Håll ögonen på Nikki Haley, Trumps före detta FN-ambassadör och tidigare guvernör i South Carolina. Hon har sannolikt goda möjligheter att komma långt.
På Demokraternas sida beror mycket på vilken väg de väljer och hur det sedan går. Om Joe Biden blir deras nominerade kandidat nu 2020 och han sedan förlorar mot Trump, så är risken nog ganska stor att Demokraterna kommer att gå ytterligare och ännu mer radikalt till vänster.
Skulle Sanders eller Warren vinna nomineringen och förlora mot Trump så kanske de mer mitteninriktade demokraterna har en chans att göra comeback 2024. Men det är faktiskt inte säkert. Demokraternas mittenpolitiker tillhör överlag det gamla gardet. Många yngre är betydligt mer vänsterradikala. De är svårt att sia om, men efter den 3 november så blir det mycket lättare att fundera kring 2024. Fråga igen då.
