Objektivt sett har en stor politisk skandal inträffat. Ann Linde har, kontaktad av ryska busringare, på ett irreguljärt sätt utlovat pengar till vad hon trodde var företrädare för en rysk oppositionsrörelse. Journalister borde flockas vid utrikesministerns ytterdörr, allt borde göras för att ställa henne till svars.
Men reaktionerna har i stort sett uteblivit. Om man bortser från alternativ media har det varit mycket sparsamt kommenterat i pressen, och i den mån det har stått något har man fokuserat på relativt perifera frågor som UD:s rutiner eller busringarnas eventuella koppling till Putin. Statstelevisionen reagerade först efter att den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Markus Wiechel lämnat in en KU-anmälan.
Grundproblemet att en minister utlovar pengar till ett utländskt parti har över huvud taget inte berörts. Det märkliga är inte bara att ett visst ryskt parti skall motta svenska biståndspengar, utan att det sköts direkt av utrikesministern och inte enligt normala professionella processer. Ministern reagerar inte ens, när samtalspartnerna föreslår att det skall ske i lönndom utan skattebetalarnas insyn, utan säger endast att det inte bör nämnas på telefon. Hon reagerar heller inte när det kommer antydningar om fördelar vid en eventuellt politisk framgång för denna rörelse.
Vi har väl litet till mans frågat oss vad ”demokratibiståndet” i Östeuropa egentligen går till. Men att det kunde vara så här illa hade nog få väntat sig. Det spelar i detta sammanhang ingen större roll hur man bedömer Putin eller det ryska statsskicket över lag. Det kan inte vara en lösning att låta finansiera enskilda partier i Ryssland. Det påminner inte om en fungerande demokrati, utan snarast om frihetstidens Sverige, där partierna korrumperades av utländska intressen. Korruption kan inte mötas med ännu mer korruption. Det skulle heller inte accepteras om Ryssland gjorde motsvarande.
Det går inte heller att ha en ordning där utrikesministern utlovar pengar hit och dit genom personliga samtal. Det är helt emot normala rutiner och den svenska förvaltningsmodellen.
Problemet med Lindes agerande kommer i särskilt skarp belysning om vi jämför med en annan uppmärksammad skandal – FPÖ-ledaren och vicekanslern Hans Christian Straches så kallade Ibiza-skandal 2019. Strache lurades av en ryska med falsk identitet till att komma med, tämligen lösa, utfästelser om hjälp vid upphandlingar. Likheterna mellan Lindes och Straches agerande är uppenbara, men affären Strache blev en världsnyhet och det hela ledde till sist till regeringskris och nyval.
En lidelsefri bedömning borde resultera i att det Linde har gjort är betydligt värre än det Strache har gjort, då hon i lönndom medelst skattepengar försökt påverka den demokratiska processen i ett annat land. Visst finns det några spektakulära inslag i Straches fall som saknas i Lindes, till exempel att det inkluderar alkohol och en vacker kvinna, men ser man till själva substansen går det knappast att tycka att det är värre. Det kan tyckas förutsägbart att tala om mediernas partiskhet, men något mer flagrant exempel på detta än det här är svårt att finna.
”Om de tiger, skola stenarna ropa.” Det kommer an på de som inte accepterar mörkläggningen att driva opinion i denna fråga. En viss diskussion i alternativa och sociala medier har förekommit. Sverigedemokraternas riksdagsman Markus Wiechel har också lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet.
Det som verkligen skulle kunna sätta fart på debatten är ett gemensamt utspel från oppositionens samtliga partiledare. Någon vilja till detta verkar dock inte finnas, vilket tyvärr illustrerar en svaghet hos det så kallade konservativa blocket. Handlingskraft behövs nu.
