Mot slutet av 1800-talet och början på 1900-talet hade den svenska arbetarrörelsen en stark bildningstradition bestående av alltifrån bokcirklar till teater och folkbildning. Socialdemokratiska arbetartidsskrifter var vid denna tid inte heller främmande för patriotiska värderingar och dygder som flit, redbarhet och ärlighet. Arbetaren idealiserades till och med i vissa artiklar. Ambitionen i denna växande arbetarrörelse var att därutöver utveckla gemenskaper i form av det karaktäristiska föreningsväsendet. När arbetarrörelsen senare anammar Folkhemsidealet, en idé som kanske framförallt försvarats och utvecklats av Rudolf Kjellén. Det fanns även andra ideal i samma rörelse, bland annat försvarade av makarna Myrdal. Myrdalarnas idéer och senare kulturradikalism, radikalfeminism och den senare vågens mer postmoderna vänster (postkolonialism,
mångkulturalism, anti-vithetsstudier och normkritik) kom dock att radikalt förändra arbetarrörelsen och synen på arbetaren inom partiet. Ibland har man till och med fått intrycket att det är en arbetarrörelse i strid med sig själv då de ideal man uttrycker är så pass annorlunda.
Dagens socialdemokrati består av en elit som sållats fram genom
partiet och utvalts i de egna leden. Det är en elit som inte behöver hysa särskilda lojaliteter till arbetarnas villkor och sak, men är desto mer känsliga för symbolfrågor och betydelsen av att säga rätt saker i rätt sammanhang. Istället för dygder som hederlighet och rättvisa tycks det därför idag vara viktigare att inte uttrycka okänsliga åsikter, att inte förolämpa någon grupp och även om denna är överrepresenterad av gäller exempelvis våldtäkter och gatuvåld. Socialdemokratin har blivit mer institution än folkrörelse. Den saknar den idealism som bar upp den unga arbetarrörelsen och som kämpade för verkliga frågor. Idag tycks partiledningen vara mer oroade över att arbetare uttrycker fel slags åsikter än att man lyfter den genuina oro som de kan uttrycka rörande exempelvis bostadsområden där det fordom bodde arbetare, men där de senaste decenniernas experiment med massinvandring och mångkultur idag råder öppen fientlighet mot svenskhet. I gamla arbetarområden där kvinnor förr kunde gå ut på folkfester och fira midsommar i parken, vågar idag ingen kvinna längre gå ut. Området har islamiserats. Och det har islamiserats med socialdemokratins samtycke. Socialdemokratin värderar makten framför arbetarklassen och kan idag därför bäras upp av invandrarröster. Det kan låta paradoxalt, men dagens arbetarrörelse håller effektivt på att byta ut sin väljarbas.
Men vilken mentalitet är det då som driver gräddan inom partiet? Vad är det för ethos? Jag tror att en del av det ethos som driver dagens socialdemokrati är att man betonar vikten av att synas god och ”ren” och att detta är viktigare än att vara det eller att uppnå vissa värden. Det partiet de facto prioriterar är därför kandidater som inte uttrycker självständiga åsikter eller har utmärkt sig på arbetet, utan personer som inte kan anklagas för att ha hyst felaktiga normer och värderingar. Det spelar sedan inte lika stor roll och personen privat lever som en egoist, startar riskkapitalbolag eller anammar den nidbild av borgerlighet som man innerst inne velat kopiera och leva som. När Jan Eliasson och Göran Persson berikar sig på den privata marknaden som riskkapitalister och konsulter har de gått in i roller som var otänkbara för den äldre arbetarrörelsen.
Det ethos som driver dagens socialdemokrater handlar också om att markera i symbolfrågor som inte kostar något. Det handlar om att le och nicka med huvudet vid rätt tillfälle, om att ta Greta på allvar fastän hon egentligen inte är expert i de frågor hon representerar och om den allmänna konsten att vara politiskt korrekt.
Vad vill man då uppnå? Utöver makt så tycks dagens socialdemokrati vara helt befriad från visioner. När en ung polisman blir skjuten i Malmö så har man inga andra åtgärder än att uttrycka bestörtning och att erbjuda mer av de åtgärder som man nu beprövat i tre decennier. Man är innerst inne trötta på att ens behöva hantera den verklighet som uppstått till följd av den politik som man faktiskt fört. Och framförallt så inser man inte att man själv är orsaken till nuvarande tillstånd. Polismordet skedde i verklighet som ytterst politiken skapat. Och med politiken avses dessvärre både borgerliga och socialdemokratiska värderingar.
Det som har hänt är att makten har blivit ett självändamål. Makten och viljan att kunna ge partikollegor viktiga positioner i såväl departement som statliga verk, som representanter och administratörer i EU och FN och att successivt fördela privilegier till förtrogna. Att partiet nu hamnat i kris efter en misstroendeförklaring beror på att partiet är ideologilöst. Det har tappat inte bara röster utan har dessutom inte tvekat att göra uppgörelser med Sveriges mest nyliberala parti om bland annat bostadsmarknadsfrågor.
Historiens ironi är att den första misstroendeförklaringen mot en statsminister någonsin ägde rum på grund av att en socialdemokrat ville genomföra en nyliberal reform.
Någonting har således hänt inom arbetarrörelsen, men det slutar
givetvis inte där. Om man blickar till socialdemokratins samverkan med islam har man därtill under flera år odlat ett samarbete med Muslimska Brödraskapet. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (broderskapsrörelsen) är idag så gått som förlorat till en radikal islamistisk rörelse vars metod är att verka subversivt.
Muslimska Brödraskapets mål är detsamma som Islamiska Staten, det vill säga att islamisera samhället. Metoderna skiljer sig däremot åt. Där Islamiska Staten vill använda våld och konfrontation vill Muslimska Brödraskapet använda infiltration, påverkan, propaganda och successivt maktövertagande. Man drar sig därför inte från att använda demokratiska institutioner i demokratiska länder. Och socialdemokraterna, liksom en del andra partier, är här förträffliga samarbetspartners. Tanken var enkel: ni får inflytande och ni ordnar röster. För ett parti utan ideologisk riktning och andra värderingar än att synas politisk korrekt var ekvationen enkel.
Det är svårt att avgöra när exakt detta samarbete började, men man kan spåra islams närvaro och tillväxt i Sverige från den turkiska arbetskraftsinvandringen, alla som kom till följd av inbördeskrigen i Libanon, på Balkan och i Somalia, samt alla som kommit i kölvattnet av de amerikanska invasionerna i Afghanistan, Irak och stöd till islamister (så kallade ”moderata islamister”) i Syrien. Här fanns även Tro och Solidaritets beslut att inleda samarbete med PLO och Yassir Arafat. Detta samarbete öppnade upp för islamistiska värderingar i Broderskapsrörelsen, vilket också spreds inom partiet i stort. Olof Palme och det svenska biståndsorganet SIDA öste varje år en del av biståndet till PLO och islamistiska intressen.
Senare bildades det Islamiska förbundet i Sverige, IFiS 1987, vilka idag driver Stockholms Moské. Enligt sina egna stadgar är IFiS medgrundare av Muslimska Brödraskapets europeiska moderorganisation Federation of Islamic Organizations in Europé, FIOE. IFiS har vid flera tillfällen betonat sin ideologi som i överensstämmande med FIOE vilket i sin tur är en Muslimska Brödraskapets.
1999 inledde socialdemokratiska Tro och Solidaritet ett projektavtal med en annan organisation som kunde kopplas till Brödraskapet, Sveriges Muslimska Råd. Projektavtalet omfattar bland annat att öppna upp Socialdemokraterna för muslimska företrädare och att driva på särlagstiftning för islamska friskolor, islamska helgdagar och att kunna skriva in deltagande i fredagsbönen i kollektivavtal.
2011 kom Omar Mustafa, som då var ordförande för IFiS att väljas in i den socialdemokratiska föreningen Hjärtas styrelse. Omar Mustafa försökte från denna position att föra fram islamiska frågor. Sedermera blev han tvingad att lämna då han bland annat synts samverka med turkiska fascister, de så kallade Grå Vargarna. Ett liknande öde gick som bekant den förre bostadsministern Mehmet Kaplan till mötes.
En fråga som kan ställas är hur det kommer sig att islamister kan förlika sig med politiskt korrekta, feministiska och ofta HBTQ-vänliga initiativ när man själv har en ideologi som går stick i stäv med dessa ideologier. Svaret finner vi i fusionen av Muslimska Brödraskapets vilja till subversion och identitetspolitik. Enligt identitetspolitiken är islam en helgad identitet som inte får ifrågasättas. Den får med andra ord förekomma parallellt med andra ”identiteter” och kan utan problem delta på samma möten som de grupper de på sikt ämnar bekämpa, åtminstone om deras egen tolkning av sharialagstiftning skulle tillämpas konsekvent.
Och det är här vi dessvärre finner socialdemokraterna idag. Man har de facto övergivit de ideal som grundade rörelsen, övergivit folkhemstanken och till och med arbetarklassen. Men det var en svårköpt vinst. När man å ena sidan samarbetar med nyliberal centerpolitik och å den andra med Muslimska Brödraskapet, har man helt övergivit just de frågor som svenska arbetare idag prioriterar. Partiets fall i opinionen är därför hoppingivande.
