fredag, 24 maj, 2024
fredag, maj 24, 2024

Svensk krisberedskap i djup kris

Coronapandemin lamslår länder över hela världen. Nu har en diskussion blossat upp om den civila krisberedskapen, som var välutvecklad i Sverige fram till 1990-talet. Det civila försvaret skulle bistå militären i händelse av mobilisering, men även samhället i händelse av kris. I dag är det mesta borta. Varför blev det så, och vad har resultatet blivit? Nya Tider har talat med försvarspolitikerna Mikael Jansson och Roger Richthoff, samt läkaren Mikael Fjällid, som alla berättar om ett ”just-in-time”-samhälle som bryter ihop när krisen kommer.

I Finlands största svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet, den 19 mars, hyllas det egna landets krisberedskap. De har lager som försörjer befolkningen på mediciner och mat i flera månader.

– Vår situation är betydligt mycket bättre än många andra länders, eftersom vi har en buffert, säger Johanna Nystedt vid läkemedelsverket Fimea till tidningen.

I samma artikel pekas grannlandet Sverige ut som ett avskräckande exempel. I Sverige ”ser det inte lika ljust ut”.

Försvarsmakten sätter nu upp ett fältsjukhus på Älvsjömässan. Här ett fältsjukhus under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Jimmy Croona/Forsvarsmakten.se

”Under 1990-talet monterade Sverige inte bara ner en stor del av sin försvarskapacitet, utan också sina beredskapslager”, skriver man och hänvisar till en rapport från svenska Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. I rapporten beskrivs hur Sverige så sent som på 1990-talet hade beredskapslager från ”Ystadstrakten i söder till Kiruna i norr”. Nu är allt borta och Sverige funderar kring vad man ska göra för att bygga upp en krisberedskap. Rapporten föreslår att Sverige tittar på Finland.

– Nu tittar Sverige på hur Finland gör, och avundas. Det många kanske glömmer är att det finska systemet i själva verket är en kopia på det svenska – det vi hade innan avvecklingen skedde på 1990-talet, säger Mikael Jansson till Nya Tider.

Jansson var ordinarie ledamot av riksdagens försvarsutskott för Sverigedemokraterna i två mandatperioder, innan han lämnade partiet och gick med i Alternativ för Sverige.

NyT: Om vi går tillbaka i tiden, hur hade det sett ut om coronapandemin istället hade inträffat 1985?

– Då hade man satt upp minst ett krigssjukhus i varje län. 1985 hade vi 30 brigader och samtliga hade egen krigssjukvård. Varje brigad hade den personal och utrustning som behövdes. Nu har vi få förband och färre enheter av krigssjukvård. I dag har vi bara en brigad, och försöker få ihop två.

– Nu blir det alltså bara fältsjukhus på ett enda ställe, F 16 på Ärna utanför Uppsala. [NyT anm: Socialstyrelsen beslutade senare att fältsjukhuset skulle sättas upp i Stockholm istället för Uppsala]. Det hjälper väl på marginalen, men antalet respiratorer blir inte så många.

Tidigare hade försvaret sjukvård i varje enskild brigad. I dag måste Försvarsmedicincentrum på Göteborgs garnison förse hela riket med sjukvårdsresurser. Foto: Ulrika Roos/ Försvarsmakten

Triagering en ”extremt svår bedömning”
Nya Tider har talat med anestesi- och intensivvårdsläkaren Mikael Fjällid som bekräftar Janssons bild. Han hänvisar till SFAI, Svensk förening för Anestesi och Intensivvård. Förra året gjorde de en jämförelse kring hur sjukvårdens krisberedskap förändrats från 1990-talet till i dag.

– Åren före EU-inträdet började man lägga om vår civilförsvarsstrategi med bland annat beredskapslager och ersatte den med den tanken att vi ska ha fri handel och rörlighet med just-in-time-princip, med sjukvårds- och beredskapslagren närmast ute i långtradare på vägarna istället. Nu ser vi hur det plötsligt saknas bland annat skyddsutrustning och läkemedel. Det händer numera ofta att utrustning och läkemedel som tillverkas någon annanstans i världen är ”restade” för Sverige i perioder, av olika anledningar.

Föreningen SFAI gjorde för ett år sedan en jämförelse som visar hur antalet intensivvårdsplatser avvecklats. Nya Tider har talat med läkaren Mikael Fjällid som bekräftar bilden. Foto: SFAI

Fjällid berättar att Sverige till exempel har det svenska företaget Getinge i Solna som tillverkar respiratorer, men vi har ingen förtur till deras produktion på cirka 2 000 respiratorer per år. Andra länders beställningar har gått före. Det finns numera väldigt få respiratorer på lager i Sverige.

– Under tiden fram till EU-inträdet fanns tiotals fältsjukhus nedpackade i lager. Till exempel under Södersjukhuset låg ytterligare ett ”Södersjukhus” som beredskapssjukhus med färdigutrustade vårdplatser under jord – numera lagerutrymmen och lokaler för bland annat undervisning.

NyT: Varför?

– Det bedömdes vara för dyrt. Man har ju slagit igen massa bergrum, skyddsrum, lagerrum, lager för läkemedel, mat, oljelagring. Rubbet har man lagt ned. Civilt hade vi cirka 1 300 intensivvårdsplatser med respirator år 1993. År 2018 är det cirka 534 platser. Det är cirka fem intensivvårdsplatser per 100 000 invånare – hälften av Europasnittet på drygt 11 stycken per 100 000 invånare!

– Lombardiet, som är Italiens industriella och högteknologiska centrum och där coronasituationen är som värst, hade från början cirka 15 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare. De hade minst tre gånger fler IVA-platser än vad vi har, och vi ser hur snabbt det blev övermäktigt för dem. Lombardiet skickade ett nödrop till EU om skyddsutrustning och respiratorer. Nej, blev svaret. Så mycket var det med EU-solidariteten. Vilka skickar den här utrustningen till Italien nu? Det är Kina och Ryssland.

Fjällid berättar att militären utöver de civila platserna kunde tillhandahålla cirka 900 intensivvårdsplatser i början på 1990-talet. Nu är den siffran bara 40 stycken. Då fanns också en stor buffert på 2 100 respiratorer, i dag är den siffran noll.

– Hade Covid-19-epidemin inträffat då hade våra förutsättningar varit betydligt bättre ur sjukvårdssynpunkt. Våra cirka 90 intensivvårdsplatser i Stockholm försöker man nu utöka med cirka 50 procent till cirka 140 stycken, i ett första läge. Det kommer naturligtvis inte att räcka vid en massinfektionssituation under kort tid, som till exempel i Lombardiet, säger Fjällid och visar genom ett räkneexempel.

– Om du räknar extremt lågt, till exempel att endast 10 procent av Stockholms två miljoner invånare insjuknar, och att bara en procent av de insjuknade skulle kräva intensivvård, så handlar det om ett helt övermäktigt behov av cirka 2 000 intensivvårdsplatser. Men det handlar bara inte om brist på intensivvårdskapacitet och respiratorer. För närvarande är bristen på skyddsutrustning och sjukvårdsmaterial den absolut mest kritiska begränsningen.

Detta är myndigheterna fullt medvetna om och därför sitter ansvariga på Socialstyrelsen och funderar på riktlinjer för skärpt triagering, det vill säga prioritering mellan olika intensivvårdskrävande patienter, enligt Fjällid. Han menar att sjukvården i Sverige var underfinansierad och underresurssatt redan före coronautbrottet.

– Sveriges nedrustning inom sjukvården innebär att vi haft vårdplatsbeläggningar som närmat sig 100 procent eller till och med 105 procent. De siffrorna talar ju för sig självt. Resurser har tagits från vår tidigare relativa överkapacitet och omprioriterats till andra budgetposter.

– Det är ju känt att flera akutsjukhus har varit i stabsläge flera gånger innan coronaepidemin. Det är larmrapporter från överbelastad personal, bristande tillgänglighet, ökande operationsköer med exempel på patienter som avlidit i väntan. Det har varit känt i flera år. Det är klart att om det nu kommer en vårdkrävande patientanstormning till framför allt storstädernas akutsjukhus de närmaste veckorna, så riskerar deras sjukvårdssystem att kollapsa. Vi riskerar även sekundärdödsfall inom vanliga patientgrupper, som inte får adekvat vård på grund av undanträngningseffekter, till exempel patienter med hjärtinfarkt, stroke, urspårad diabetes, akut njursvikt, blodförgiftningar och trauman, allt det som normalt hanteras på daglig basis.

NyT: På grund av att extra utrustning inte går att få fram, kommer sjukvården nu att ägna sig åt triagering?

– Nu har Socialstyrelsen utarbetat riktlinjer för skärpt triagering av akut vårdkrävande patienter i en massituation där vårdresurserna riskerar att inte räcka till alla som behöver dem.

NyT: Vad betyder det?

– Så kallad triagering förekommer sedan länge inom bland annat akutsjukvård och ambulansverksamhet, för att rätt prioritera vårdresurser till de med mest akut vårdbehov. Skillnaden blir nu att vi tvingas försöka bedöma vilken patient som har bäst chans att svara på intensivvårdsbehandlingen och eventuellt överleva den jämfört med en eller flera likartat vårdbehövande, som konkurrerar om samma intensivvårdsplats med respirator. Till exempel intensivvårdsläkarna i Lombardiet tvingades rätt snart att sortera bort intensivvårdskrävande patienter äldre än 60 år! Detta är prioriteringsbedömningar som man även tvingas göra i en krigssituation.

NyT: Hur görs triageringen?

– Man triagerar utifrån ålder, socialsituation, kroniska sjukdomar, nuvarande symtombild och risk för försämring och komplikationer. Du kan till exempel ha en respiratorkrävande tidigare frisk och vital 70-åring som hoppar fallskärm och springer maraton. Samtidigt, till samma respiratorplats en 70-åring, som rökt hela livet, med kronisk lungsjukdom och dessutom diabetes och njursvikt.

Då blir triageringen utifrån: till vem gör intensivvårdsresursen mest nytta? Om det är en liten sannolikhet att den ene överlever på grund av dåliga grundförutsättningar så får han inte den resursen. Men det är en extremt svår och närmast omänsklig bedömning att tvingas göra, särskilt när man har flera akut respiratorkrävande patienter med likartad grundstatus.

NyT: Det är alltså inte bara de som mår sämst, utan också var den gör mest nytta?

– Ja, så är det. Det är en väldigt grannlaga och svår bedömning som man inte önskar sin värsta ovän, säger Fjällid.

NyT: Kan svenskt medborgarskap göra att man prioriteras före en utlänning?

– Nej, absolut inte. Alla som kommer över gränsen har rätt till akutsjukvård och vår triagering och våra etiska riktlinjer innehåller ingen sådan åtskillnad.

”Kalla krigets slut förde även med sig nackdelar”
Mikael Jansson berättar att det under hela 1900-talet fanns ett civilt försvar som höll god nivå, men att allt förändrades efter Kalla krigets slut.

NyT: Så Kalla krigets slut förde med sig en del nackdelar?

– Det gjorde det absolut. Det blev 1920-talet på nytt, Sverige trodde på evig fred. Vi tog för givet att vi kan avveckla försvaret. Att man minskade volymen från 30 brigader och nedåt kan nog de flesta förstå och acceptera – men att gå ned till en enda brigad? Det är att gå alldeles för långt. Det är så kostsamt att återta förmågan nu.

Debatten om den avvecklade civila krisberedskapen sker även i systemmedierna. Reportage från Dagens Nyheter den 15 mars. Foto: Skärmavbild DN.se

Jansson ifrågasätter att man destruerade så mycket.

– Det kostar ju att destruera saker också. I många fall hade det säkert varit billigare att ha kvar det.
Avvecklingen av krisberedskapen har skett extremt snabbt.

– Det fanns en väldigt detaljerad, långtgående krisberedskap i slutet på 80-talet. Och nu har vi ingenting. Det är ju en jävla resa vi har gjort, suckar Jansson.

Han tror inte på dem som säger att människor i dag inte vill hjälpa till i kriser.

– Det man lär sig är att folk ställer upp och stärks i kriser. Om folk får veta vad de förväntas göra, så gör de ofta det. Det var beklämmande att höra Johan Giesecke [svensk WHO-rådgivare] säga i Aktuellt att folk inte kommer att hålla sina karantänsrestriktioner och att vi därför inte kan ha karantän.

– Jag tror att folk klarar av att ta ansvar under kris. Människor kommer inte att få panik av det. Det som kan skapa panik är sådana saker som osäkerhet under en kris, att Tegnell byter historia varannan dag. Ju mer kris det är, desto rakare och tydligare besked behöver man. Och man behöver veta sin egen uppgift: Vad ska jag göra?

Jansson tror att debatten om det civila försvaret, och krisberedskap i allmänhet, kommer att bli allt större nu. Inte minst när det gäller lager.

– Vi kommer inte att ha chipspåsar i fem månader, utan baslivsmedel. Det räcker med 20-30 olika livsmedel som man kan leva på.
Även privata företag måste bistå i landets totalförsvar.

– Försvarsberedningen har kallat in stora företag, som ICA, för att diskutera hur de ska bistå Sverige i kris eller krig. Många trodde kanske att företagen skulle protestera rätt ut, men det gjorde de inte. Deras besked var istället att de skapar lager och annat som behövs, om det kommer tvång från regeringen. Det var inga problem.

Riksdagen har beslutat att Sverige ska återuppbygga det civila försvaret. I Försvarsberedningens rapport finns riktlinjer för hur det ska gå till. Det som saknas är pengar, trots att ett civilt försvar inte är så dyrt som somliga först kan tro. Det civila försvaret kostar 5-10 procent av det totala försvaret, enligt Jansson.

– Varför blir det så billigt? Jo, för att de som ska agera i kris har andra jobb till vardags som får tilläggsuppgifter som de ska utföra vid beredskap. Så krisberedskapen är ingen stående organisation utan en plikttjänstgöring.

Richthoff: Ingen är beredd att ta ansvar
När Nya Tider når sverigedemokraten Roger Richthoff förbereder han flera debatter i riksdagens kammare om den civila krisberedskapen.

Roger Richthoff, Riksdagsledamoten för SD, säger till Nya Tider att Anders Tegnell inte är problemet, utan regeringens passiva roll. Foto: Nya Tider

– Om man tittar på allt det som pågår nu så skjuter alla på Anders Tegnell. Problemet är inte där, över huvud taget. Jag har stått i kammaren tidigare och sagt: Har ni inte förstått att vi behöver satsa på det civila försvaret? Det finns debatter för flera år sedan där jag förklarar att vi som enda parti satsar på det. Jag har sagt att det behöver inte vara krig, vi kan råka ut för en pandemi. ”Jaha”, ingen reaktion från de andra.

– Den stora bristen är att ingen är beredd att ta ansvar! Politikerna säger att myndigheterna är fristående. Men vem styr myndigheterna? Myndigheterna är rädda för att göra fel. Nu springer alla och försöker laga efter läge.

NyT: Mikael Jansson menar att det är regeringen som ska leda krisen men istället väljer att vara passiv. Delar du den kritiken?

– Självklart, han har helt rätt.

Varför krishanteringen är så yrvaken har Richthoff ett tydligt svar på.

– Man har inte alls brytt sig om att spela upp olika scenarier. Till exempel: nu blir det pandemi, inga livsmedel kommer in. Det är förutsättningen. Vad gör vi då? Ska vi stänga gränserna? På det viset kommer man kanske fram till, som vi gjorde tidigare, att Sverige måste ha beredskapslager. Lysande! Vem ska göra det? Hur ska det gå till? Här är handlingsplanen för livsmedel. Bra. Drivmedel då? Då har vi beredskapslager. Läkemedel? Det hade vi också förut. Allt ska vara förberett. Var är allt det här i dag? Det finns inte. Genom att spela upp scenarier kan man ta reda på vad som behövs.

Han anser att civilplikt behövs för att bygga upp krisberedskapen.

– Återinför civilplikten. Om du driver en mack så får du ett papper av den myndighet som är ansvarig för krigsplaceringar. I händelse av beredskapshöjning så är din krigsplacering på din station. Du kan få direktiv om att din drivmedelsanläggning endast ska vara möjlig att tanka för militärer. Så fort det är beredskapshöjning vet var och en vad de ska göra.

Richthoff menar att även om avvecklingen sammanföll med EU-inträdet, är det inte EU som är själva huvudorsaken till nedrustningen.

– Det fanns ingen som helst anledning att skrota allt det här, bara för att Sverige blivit medlem i EU.

I likhet med Jansson menar Richthoff att politikerna trodde på evigt goda tider efter Kal­la kriget.

– Intensivvårdsplatserna lade man ned. ”Det är den eviga freden nu. Pandemi? Äh, någon influensa hit och dit. Varför ska vi betala miljoner varje år för att upprätthålla intensivvårdsplatser vi ändå aldrig kommer behöva använda? Allt tar vi bort.”

NyT: Snart säger kanske politikerna att vi har varit naiva, som i invandringsfrågan?

– ”Vi såg det inte komma”. Nej, men vi såg det komma! Det som oroar mig mest är att jag inte är övertygad om att man kommer att dra lärdom. Vi hade branden i Västmanland 2014. Sen brann det 2018 igen. Vad hade man lärt sig? Inte mycket.

Senaste