Kära vän!
Du skriver och frågar mig varför vi ska försöka rädda vår civilisation.
”Varför ska vi egentligen göra det?” skriver du. ”Den är ju inte livsduglig. Går inte att rädda.”
Du rör vid tankar som jag har haft i olika omgångar under de senaste tio åren. När jag började skriva krönikor på den danska bloggen Snaphanen 2010 hade jag till en början en naiv tro på att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige skulle det kanske få människor att vakna upp ur deras allting-är-bra-dvala.
Herregud så naiv jag var! Jag nyktrade till efter några år. I dag tänker jag att om de vill sova vidare trots att Sverige avvecklas framför deras ögon – låt dem göra det! Varför skulle jag försöka hindra dem? Vissa sover så gott att de lika gärna kunde stoppas upp eller ställas ut i vax på Madame Tussauds. Ingen skulle märka skillnaden.
Du skriver något snällt om det fantastiska i att med järnvilja fortsätta borra i vår tids vansinne. Men det är inte särskilt fantastiskt, det handlar ju mest om att jag har ett behov av att försöka förstå vår egen värld och samtid, alltså ett egoistiskt behov. Att skriva brukar vara ett bra sätt att reda ut saker för sig själv.
Du och jag är så gamla så vi borde ha antikvitetsvärde. En fördel med att bli äldre är att man ser klarare på mycket. Men jag märker också allt oftare att mina referenser till tid, namn och olika kulturyttringar – sådant som vi har upplevt i våra liv – faller rakt in i ett tomrum. Det är som att klafsa omkring i kvicksand. Jag tänkte på det senast när jag skrev var sin liten minnesteckning över den brittiske filosofen och författaren Sir Roger Scruton och den svenske artisten och låtkompositören Ola Magnell, som båda avled nyligen.
Jag kände tydligt hur mina rader, och podden om Roger Scruton, bokstavligen föll till jorden som vissna löv. Plötsligt slog det mig att namn som är självklara delar av ditt och mitt och andra jämnårigas liv kan vara helt okända och fullkomligt ointressanta för generationerna efter oss.
Lite sent påkommet kanske, och det var en känsla av isande ensamhet. Ungefär som att vara en av de sista svenskarna som minns hur Sverige var när det fortfarande var Sverige. Om man pratar med någon ung människa om hur det var ler de i bästa fall för att vara artiga mot en äldre dam, men deras ögon röjer en blandning av oförståelse och pinsamhet. Hur ska de kunna förstå vad vi har förlorat? Är det ens önskvärt att de förstår?
Till det normala åldrandet hör att känna sig alltmer ”fel” och främmande i en tid när man delar allt färre referenspunkter med sin samtid. Du vet: ju äldre man blir, desto mer krymper det gemensamma erfarenhetskapitalet. Men det som sker i Sverige är på intet sätt normalt. Den kulturklyfta som finns gapar som ett slukhål i marken.
Var finns det gemensamma, det som vi delar? Vad du och jag borde göra är naturligtvis att skrapa ihop våra mentala resurser och gå en kurs i somaliska inför att behöva anlita hemtjänsten eller en eventuell intagning på serviceboende så småningom, så att vi kan göra oss förstådda och på grund av språkliga missförstånd slipper få sömntabletter till frukosten och uppiggningsmedel till middag.
Om man nu får någon middag? Har du övervägt det? Har du en reservplan?
Just nu är jag inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?”. Fast inte vad gäller pengar – där är ju farbror Staten än så länge ganska nådig mot oss pensionärer. Man sliter inte brödet ur munnen på oss, inte ens om man stämplas som ”näthatare”. Inte än.
Dina rader träffar mig rakt i magen när du skriver att det svenska välfärdssamhället är en icke livsduglig samhällstyp, och varför ska vi försöka rädda det? Jag tänker efter noga, i flera dagar. Frågan rör vid det allra innersta, vid tro, hopp och livsmotivation. Att ha modet och kraften att göra upp med sina illusioner är en av människans allra tuffaste uppgifter. Varför ska vi konfronteras med grå obarmhärtig granit när vi kan linda in oss i sjok av lenaste siden?
Till slut svarar jag att jag tror att potentialen att rädda vår civilisation är mikroskopisk, sedd till den galenskap och insiktslöshet som utspelar sig på samtliga områden; okontrollerad massinvandring, folkutbyte, skolan, sjukvården, den skenande våldskriminaliteten, lögner, korruption och allmänt utbredd dumhet och inkompetens. Sverige är ett land som styrs av dumbommar. Visserligen är det en del av vår mänskliga natur att söka efter krokar att hänga upp vårt hopp på. Men jag ser inga sådana krokar längre, och de jag har sett tidigare har nog mest varit uttryck för ett önsketänkande.
Det som gäller nu är att försöka leva med de insikter som både du och jag har och ändå hoppa upp ur sängen varje dag, göra sig en kopp kaffe, motivera sig att leva på och förse sin organism med bra sammansatt näring och själen med god musik. I övrigt avskärma sig och försöka skydda sig från MSM:s lögner och verklighetsförfalskning så gott man kan.
Så mitt svar på din fråga huruvida vi ska försöka rädda vår samhällsbildning är NEJ. Jag tror inte ens att det går att rädda en civilisation som har bestämt sig för att begå självmord. Det går inte att vända en förstörelseprocess som har gått så långt som den har gjort i Sverige. Jag tror att sådana processer följer vissa naturlagar, och jag har inte lust att ljuga för att hålla människor på gott humör.
Ivar Arpi berättar i Svenska Dagbladet om hur han förföljs för det han skriver. Du har säkert läst det. Rubriken lyder ”Den här larmknappen går direkt till polisen”. Sedan är det stopp. Artikeln är låst. Svenska Dagbladet vill nämligen ha betalt två gånger. Först inkasserar de Skandinaviens största presstöd, 40 miljoner förra året. Sedan vill de ha betalt per artikel. Hur många gånger har vi inte svurit över den makalösa fräckheten?
Som du vet ligger jag inlagd på sjukhus i upprepade omgångar den här vintern och är utan min laptop, så det har dröjt innan jag har kunnat läsa Arpis artikel. Han lever med hot och hatiska yttringar från våldsvänstern, men också från journalister, politiker, aktivister – från RFSU, Ordfront, Politism, Dala-Demokraten, Researchgruppen, Svenska Palestinagrupperna och andra, skriver han.
Han kallas rasist och nazist, hålls som ansvarig för mord på barn, bland annat treårige Alan Kurdi som valsade runt i världsmedia i början av september 2015. Drunknad för att hans pappa så förfärligt gärna ville ta sig från Turkiet till Sverige och få nya tänder gratis.
Arpis text är upprörande, men jag känner mig rätt kallsinnig. Tack, jag vet hur det är att vara mordhotad, leva med polislarm som enda trygghet och byta boplats varje natt. En del av mig vill säga ”Välkommen i klubben, Ivar Arpi!” Klubben för oss som hatas och hotas för att vi förmedlar fakta, helt enkelt gör vårt jobb som journalister.
Arpi rekommenderas att välja olika vägar till och från jobbet och aldrig ha hörlurar på sig utomhus. Han är en stor stark man i sina bästa år. Han ser ut som en viking, jag menar det positivt. Han tränar boxning och får låna ett larm av polisen. Vänner på högerkanten mordhotas, berättar han. Men ingen verkar bry sig när det är ”rätt” personer som hotas.
Nej, det är just det. När ”rätt” personer hotas är det helt okej – ja, berömvärt.
Och för min del, har jag förstått, är jag överkvalificerad och absolut ”rätt” person att hata och hota. Du har ju levt med mig igenom allt hat och hot i flera år, kära vän, så du om någon vet vad jag talar om. Du var en av dem som stod kvar när minst halva min vänkrets sade upp sig.
”Sade upp sig” är förresten inte rätt uttryck. De försvann bara in i tystnaden, slutade höra av sig. Vilken ynkedom! Vi hade känt varandra i 20-30 år, men uthängningen i media betydde mer för dem än flera decenniers vänskap. Det är märkligt hur lite man kan sakna människor som beter sig så. Man inser att de inte var några vänner. Allt det där har ju du också upplevt. Och nya vänner har kommit till – riktiga vänner.
Jag känner igen mig i allt som Ivar Arpi skriver. Jag har fått min författarpseudonym röjd. Såna som jag som ”missbrukar yttrandefriheten” har inte rätt att vara anonym, skrev Expressen. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har hängts ut som ”rasist”, ”nazist”, ”fascist”, ”islamofob” och ”rasbiolog”, mordhotats, skymfats, skandaliserats i alla stora media. Dock har ingen kunnat peka på några faktafel i det jag skriver, så jag förstår att desperationen, i avsaknad av sakargument, är på topp.
Frilansen och HBTQ-aktivisten Annika Hamrud sålde min identitet till Expressen. Hon begick ett karaktärsmord på mig vars motsvarighet mig veterligt inte har gjorts ens på någon dömd massmördare. Som du säkert minns nöjde hon sig inte med de vanliga rasist-glåporden, hon publicerade dessutom min sjukdomshistoria och misstänkliggjorde mina funktionshinder eftersom de enligt henne inte finns. Så att alla skulle förstå att mitt verkliga funktionshinder sitter i huvudet.
Och det tog folk till sig. De tog det till sig så till den grad att jag fortfarande fem år senare inte kan få hjälp med min dator när den krånglar eller med målning av eller takarbeten på mitt hus. Vem vill göra jobb åt en ”rasist” som dessutom är galen? Jag bor som du vet i utpräglad glesbygd där skvaller inte bara är en av huvudnäringarna – dessvärre har bygden också en överrepresentation av kommunister (12 procent i senaste valet). Människor som inte besväras av nämnvärda kunskaper i de ämnen jag skriver om och knappast ens har sett en invandrare på vykort. Men en sak ligger dem varmt om hjärtat, och det är att göra mig till persona non grata så att jag ska bli effektivt utesluten ur alla sociala sammanhang.
De utgör något slags societet i bygden, de där kommunisterna. De uppfattas som auktoriteter av befolkningen, och de har tagit kommandot över bygdegården. De dominerar hela det magra kulturlivet i bygden, och de sprider sina hatbudskap på Facebook. Och folk är så dumma så de tror att vad ”societeten” säger och skriver är sant! Så du förstår nog att jag undviker att sätta min fot i bygdegården eller gå och lyssna på någon konsert i kyrkan och riskera hatiska blickar eller framvästa rasisttillmälen. Du har säkert också märkt att man blir skörare med åren. I vår ålder finns det gränser för hur många angrepp man orkar utsätta sig för.
Ett okänt antal människor i hela Sverige lever i den fasta förvissningen att jag är rasist och psykiskt sjuk. Knäpp. Foliehatt. Strålkäring. Utslagen frontallob. Toktant. Sinnessvag. Konspirationsteoretiker. Smuts som ska bort. Arbetsskygg bidragsparasit. Döda russintanten med mjältbrand. Hoppas hon får ett helvete utan dess like.
Jag har ingen aning om vilka de här människorna är eller när och var jag plötsligt kan komma att möta någon av dem. De kan dyka upp var som helst och när som helst. Varje gång jag ska träffa en ny människa, till exempel i sjukvården, oroar jag mig för om han eller hon har googlat på mitt namn och tror på alla lögner som finns på nätet? När jag ska opereras ställer jag frågan till narkosläkaren – vad kommer de att säga om mig när jag ligger i narkos?
Ansvaret för mordet på Alan Kurdi delar jag enligt medias mening med Ivar Arpi. Vi verkar vara rätt många som är ansvariga för Alan Kurdis död, förutom den verkligt skyldige, hans far. Jag är i princip också skyldig till folkmord under ”den största flyktingkatastrofen i mänsklighetens historia”. Men jag kan inte erinra mig att Ivar Arpi hade några problem med att jag 2015 utsattes för det han själv utsätts för nu. Han har aldrig låtsats om min existens, och han har själv kallat människor för ”rasister”.
Skillnaden mellan Arpi och mig – nu och när hoten och skymfningarna haglar över mig 2015 – är ålder, kön, fysiskt skick och typ av bostad. Den största skillnaden av alla är att jag arbetar ideellt i alternativmedia, inte är ledarskribent på en dagstidning med Skandinaviens största presstöd.
Chocken och indignationen verkar bestå av just det: att numera kan även hedervärda RIKTIGA journalister drabbas, inte bara swishhoror och annat löst folk. Det är ju EN HELT ANNAN SAK. Eller hur?
Jag har arbetat som journalist i dagspress sedan 1967 och varit medlem i Journalistförbundet lika länge. Det hindrar inte Helena Giertta, chefredaktör för min fackförbundstidning Journalisten, från att haspla ur sig tre hatiska ledare i rad om mig. Hon anser att jag ska skämmas. För vad är oklart.
Om man bor i lägenhet ovanför första våningen har man en exponeringsyta utåt, ytterdörren. Och den kan bytas mot en säkerhetsdörr.
Om man bor i ett fristående hus är alla ytterväggar, och i synnerhet dörrar och fönster, exponeringsytor utåt. I ett enplanshus är man helt oskyddad.
Jag bor ensam i ett litet enplanshus i glesbygden med fönster på alla sidor. Inga grannar på nära håll. Som hjärtsjuk kvinna, 70+, tränar jag inte boxning. Min fysik är inget att hänga i julgranen precis. Efter dreven och hoten får jag illegal tårgas i present av en vän. Vill någon polisanmäla det, var så god!
”Hoten kommer i vågor men leder aldrig till åtal” skriver Ivar Arpi. Ja exakt! Alla förundersökningar läggs ner. Jag överklagar. Överklagandet avslås.
Vårt efternamn är mycket ovanligt. En av mina anhöriga byter efternamn. Känner sig tryggare.
Hånet. Att jag är elöverkänslig – en arbetsskada från arbetet med de första, högstrålande bildskärmarna på Dagens Nyheters redaktion 1986-87, tycks väcka ett särskilt hat och en oemotståndlig lust att håna mig.
”Har hon en handvevad dator?” skriver lustigkurren Henrik Schyffert på Twitter. Ha ha! Jodå, jag har humor.
Efter fyra oannonserade, djupt obehagliga och skrämmande hembesök av Annika Hamrud och Niklas Orrenius och deras fotografer, inalles sex personer, slår DN/Expressen till i en samordnad aktion. Att de samarbetar om att ofreda mig och hänga ut mig bekräftas senare när Annika Hamrud reser land och rike kring och föreläser om vilket fantastiskt scoop det var att röja min identitet. Hon berättar för åhörarna att hon och Niklas Orrenius är kompisar som hela tiden har haft kontakt med varandra och samarbetat om planläggningen och turerna i att ofreda mig vid mina olika bostäder.
Niklas Orrenius skriver att ”den nationalistiska nätmediebubblan är central för SD:s succé. Och Julia Caesar spelar en nyckelroll.”
Det var som tusan! Det hade jag ingen aning om. Det skulle de veta på det lilla snus-Konsum någon mil bort där jag brukar handla. Den vithåriga tanten som står borta vid grönsaksdisken och velar över morötterna är en av SD:s digitala fotsoldater! En rasistisk näthatare! När hon inte köper mjölk eller morötter ingår hon i den nationalistiska nätmediebubblan och spelar en nyckelroll för SD:s succé! Jojomensan!
Sådana konspirationsteorier kan ju få praktiskt taget vem som helst att rycka åt sig en tjänstvillig fotograf med känsla för hetsjakt och sätta sig på ett plan från Malmö till Bromma och sedan ytterligare ett plan från Bromma vidare ut i landet, samt skaffa en hyrbil för att jaga mig ute i skogen där jag bor. Alltihop givetvis betalt av DN.
Niklas Orrenius kompis Andreas Ekström skriver helt objektivt på sin blogg:
”En av landets mest erfarna reportrar, DN:s Niklas Orrenius, som är en vän och tidigare Sydsvenskan-kollega till mig, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Det vet jag, eftersom jag känner honom som jag känner mig själv, och vet hur han är som både journalist och människa.
”JC är en av de digitala fotsoldater som gör SD:s framgångar möjliga, en del av ett större mönster i offentligheten” fortsätter kompisen Ekström.
När Expressen röjer min identitet passar de på att samtidigt vidta en mycket uppseendeväckande publicistisk åtgärd. Tidningen avpublicerar en krönika av sin egen världsreporter Ulf Nilson. Krönikan är en recension av min bok ”Världsmästarna”, publicerad 2010, där Nilson kommenterar mitt val att skriva under pseudonym och varnar för att jag kan bli mördad. Ulf Nilsons krönika raderas. Ansvariga på Expressen är väl medvetna om att de sätter mig i en högriskzon för våld som till och med kan beröva mig livet, men det får dem inte att darra på manschetten.
I TV4 Nyhetsmorgon (cirka 1:25 min) jublar den tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) – ”Bra Expressen, BRA GJORT!”. Han säger att det är mer befogat att publicera bilder på mig – som aldrig har varit misstänkt för något brott – än på kriminella personer som är misstänkta för grova våldsbrott. De kan ju få sina liv förstörda!
Rebecca Weidmo Uvell kallar mig psykiskt sjuk på sin blogg. Jag mailar och uppmanar henne att ta bort lögnen. Hon vägrar.
Sverige 2015 lever i en masspsykos, och efter röjandet av min identitet utlyses en inofficiell tävling om vem som kan skita ner mig mest. Vem har de fulaste orden, de vidrigaste adjektiven? I en text med rubriken ”Stöveltramp vid horisonten” anstränger sig ledarskribenten Oscar Sedholm i västerbottniska Folkbladet maximalt för att kamma hem förstaplatsen i denna gödselstacksstafett:
”Hennes skriverier ekar av klassisk nazism och en sedan länge övergiven pseudovetenskaplig ådra av rasbiologi, mänskliga essenser och ett liknande av människor vid djur.”
”Det är en rutten burk med maskar som öppnats i och med avslöjandet, som låter oss blicka in i fascismens mörka tankekatakomber.”
Den 25-årige Sedholm eldar upp sig mer och mer. Snart förvandlas han till psykiater:
”Vi ser i artikeln hur JC:s utveckling går från amalgamsjuk till elöverkänslig. Två ”medicinska tillstånd” som aldrig fått något reellt, vetenskapligt stöd. Efter att hon gått i förtidspension börjar hon som privatperson publicera allt vildare texter om etablissemangets korruption och apokalyptiska skriverier om de nordiska folkens stundande undergång. Vi kan helt enkelt utröna en klassisk bana mot allt djupare paranoia, där till slut alla som inte skriver under på hennes verklighetsuppfattning är en del av konspirationen.”
”Denna typ av argumentation är typisk för Sverigedemokraternas ljusskygga, anonyma front på nätet. Skillnaden här är att vi får se hur det utvecklats från otrygghet och misstro till antiintellektualism och renodlad nazism.”
”Tyvärr är jag rädd för att Julia är ett förlorat fall. Det vi däremot måste göra för att stoppa inflödet till fascismen är att bygga ett tryggt samhälle, där människor inte behöver känna sig så desperata att de söker sig till förgiftade, bruna källor.”
När drevet går står alternativmedia upp som en man till mitt försvar. Du också. På Avpixlat skriver Mats Dagerlind ett flammande försvarstal för mig och en lika flammande uppgörelse med skamjournalisterna. På sin blogg uppmanar journalisten Marika Formgren till bojkott av DN och Expressen: ”DN har förklarat krig”. Det värmer. Ni är min räddning, ni och mina närmaste. Det är tack vare er jag orkar fortsätta skriva. Jag har inte ord för den tacksamhet jag kände då och fortfarande känner gentemot alla er som gav mig stöd när hela medieetablissemanget ville se mig död för sina fötter.
Tio år senare är medielandskapet förändrat. Alternativmedia växer sig allt större och erövrar allt fler arenor och uttrycksformer: skrivet material, poddar, videos, böcker, studiosamtal, webbtelevision.
Gammelmedia med sina skamliga lögner och sin manipulation har i flera decennier motarbetat fakta på invandringens område och många andra områden. De har medvetet struntat i att göra sitt jobb och bär ett mycket stort ansvar för att Sverige i dag befinner sig i ett läge där det är osäkert om landet går att rädda till kommande generationer. De har minst lika stor skuld till förfallet som politikerna.
Nu känner de med all rätt marken skälva under sina fötter. Det bör de göra. Om X antal år kommer det inte längre att gå att tvångsbeskatta svenska folket för att bli beljugna och förda bakom ljuset av public service. Nya sånger kommer att sjungas av nya människor som står på folkets sida, inte på etablissemangets.
Själv känner jag mig ofta omgiven av en ringmur av tystnad. Både av gammelmedia och alternativmedia. Jag skrev ju i början att jag är inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?” Av det korrumperade gänget i MSM är inget annat att vänta.
När jag summerar mina tio år i alternativmedia har jag i fyra böcker och mer än 800 krönikor samt ett antal poddar citerat, länkat till, lyft fram och gett cred till hundratals opinionsbildare både i och utanför MSM. Ingen har gjort något motsvarande till mina krönikor, med några få undantag.
Det är Ingrid Carlqvist och Karl-Olov Arnstberg, och Avpixlat medan de fortfarande var Avpixlat och inte hade blivit Samhällsnytt. Sedan slutade de med det. Ingrid har också journalistbakgrund och har ofta pratat om den särskilda förbannelse som drabbar oss som har bytt sida. Vi ses som förrädare. Men vad är det vi har förrått? Hur ser MSM:s maktlakejer på sitt eget förräderi?
Nya Tider har också visat sig öppna och välkomnande mot mig. De publicerar gärna mina krönikor. I övrigt existerar jag inte. Det är en säregen känsla. Det spelar ingen roll vilka ämnen jag skriver om: arkitektur, det digitala samhället, tatueringar, skolan, DDR, barn, fåglar (min krönika om gökens förlorade värdegrund är ”det mest rasistiska jag någonsin skrivit” enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski), klassisk musik, människor som söker ett annorlunda liv i en enkel stuga långt ute i vildmarken… Du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte söker bekräftelse eller beröm. Jag vet att jag kan skriva. Men det känns egendomligt att leva och arbeta i ett lufttomt rum, att vara omgiven av denna ringmur eller vallgrav av tystnad.
Från gammelmedia väntar jag mig absolut ingenting. De kommer aldrig att be om ursäkt för sitt svinaktiga beteende mot oss som råkade höra och se varningssignalerna lite för tidigt.
Deras brunsmetning har varit mycket effektiv. Lång hållbarhet har den också – så lång att jag som 75-åring inte räknar med att under min livstid bli fri från de lögner som har vräkts över mig.
Något svårare att förstå är den ringmur av tystnad som övriga alternativmedia bygger omkring mig. Jag tycker att vi ska hjälpas åt. Vi må ha skillnader i inriktning sinsemellan, men vi har samma fiender: de som vill strypa yttrandefriheten och utplåna Sverige och andra nationalstater.
Den brittiske författaren Douglas Murray gav mig en ledtråd häromdagen när jag lyckades trassla mig ur den obekväma droppställningen på fem hjul här på sjukhuset och lyssnade på honom i en podd. Han sa ungefär:
”Ofta under hela mitt vuxna liv har jag undrat varför så få människor står upp för fakta och försvarar sanning, principer och hard facts.
En av de insikter jag har fått är att de flesta människor inte är intresserade av fakta. De är inte intresserade av sanningen. Vad de är intresserade av är en cost-benefitanalys, en riskanalys. Om den går i en riktning som ger dem mer pengar och andra fördelar – well, do it!
Om analysen går i motsatt riktning, om någonting skulle kosta dig för mycket, innebära för stora risker, då avstår du.”
Vad tror du om den teorin? Jag tror att den stämmer. Douglas Murray är ovanligt klok för sin ålder, han är bara 40. Människans starkaste drift är överlevnaden, till nästan vilket pris som helst.
Jag inser att jag gjorde en jäkligt dålig riskanalys för tio år sedan. Men jag ångrar ingenting. Inte ett enda ord.
Jag lever vidare med den där ringmuren av tystnad. Om jag inte hade gjort det jag har gjort hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.
Var rädd om dig, min vän!
De varmaste hälsningar
Din vän Julia
