torsdag, 13 juni, 2024
torsdag, juni 13, 2024

Tomhet är kärnan i PK-ismen

Politisk korrekthet, PK-ismen, kan definieras lite olika beroende på perspektiv. Den kan ses som en gigantisk samhällslögn, en dominerande kultur, en ideologi, en religion, en psykisk störning på kulturell och individuell nivå, demokrati i praktiken, en berättelse, mytologisk tid, eller en generell ism. Konsekvensen av den envisa oviljan att vara ärlig gör hursomhelst att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning, skriver bloggaren Kulturkriget.

PK-ismen som lögn
De flesta som talar om PK-ismen talar bara om politisk korrekthet. Men vid det här laget bör det vara uppenbart att PK-ismen är betydligt mycket mer än bara en simpel artighet. Det är en sak att undvika att säga neger eller att markera mot dem som gör det, och en helt annan sak att låtsas att vuxna män är hjälplösa barn eller att vägra att ta brutala våldtäkter på allvar på grund av förövarnas etnicitet.

Vidare så har PK-ismens lögn vuxit till att inkludera i stort sett hela samhället och kulturen, med motiveringen att information måste hållas hemlig för att inte “mörka krafter ska få vatten på sin kvar”. Sanningen har med PK-ismen blivit samhällets fiende, och det är något unikt. Lögnen är nu ett moraliskt ideal.

Det är en lögn som vuxit så långt bortom sitt ursprungliga syfte att den i snabb takt slukar precis allting. Först ljuger man om ett specifikt problem, sen måste man ljuga om saker som motsäger lögnen, och till sist så inordnas hela ens verklighet i denna förljugenhet. Sanning och lögn byter plats.

Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla samman.

Den envisa oviljan att vara ärlig gör att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning. De som vill tala sanning blir ett hot mot både lögnarnas självbild och världsbild, och tids nog så uppstår en sorts gemenskap kring lögnen. Det är därför frågan inte längre gäller de ursprungliga orsakerna till lögnerna, dvs. ämnen som invandringen, utan istället handlar om Sverigedemokraterna. Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla. Slutar man ljuga om SD och andra invandringskritiker så tvingas man ta ställning till den ursprungliga sakfrågan på riktigt, och då blir det genast uppenbart hur absurt det är med den förödande massinvandringen.

Lögnerna har skapat ett polariserat samhälle där alla ens avgörande sanningar bygger på att motståndarna har fel om allt. Tar man bort motståndarna så går också alla ens sanningar och övertygelser förlorade.

Anledningen till det extremt uppskruvade tonläget och den ohälsosamma fixeringen vid rasism är just skräcken för att förlora ALLT. Alla anspråk på sanning, moral, kunskap, intelligens och empati. Allt detta bygger på idén om att det är någon annan som saknar detta. Utan en fiende så faller man antingen ner i en nihilistisk tomhet eller tvingas acceptera att man själv har precis motsatsen till alla dessa goda egenskaper man tillskrivit sig.

PK-ismen och nihilismen
Kärnan i PK-ismenen är tomheten. Dess urtillstånd är nihilismens idé. Ur tomheten föds lögnen, och det är med lögnen som PK-ismens berättelse verkligen börjar. För alla ismer är egentligen berättelser, enda skillnaden från andra ideologier och kulturer är att PK-ismens berättelse är grundad på ingenting. Hela dess dynamik bygger på denna tomhet och meningslöshet. Det är det som är den bakomliggande drivkraften i alla lögner. Behovet av att göra sig omedveten om tomheten genom lekar, berättelser och poserande.

Det låter kanske som vanlig, sekulär existentialism, men skillnaden ligger i om man lägger ett värde i sanning eller inte. Existentialismen har inte gett upp sin tro på förnuftets möjlighet att finna åtminstone en subjektiv sanning. PK-ismens däremot lägger inget värde i sanningen, utan är helt fixerad vid behovet av mening för att undfly tomheten.

Det som ger människan och livet en identitet/själ och en mening/syfte är kampen. En kamp för överlevnad genomsyrar hela vårt väsen som följd av vår evolution, och därmed, via vårt medvetande, även vår verklighet. Det är ur detta faktum som PK-ismens lögn tar sin början. Människan är en maskin som designats för kamp och lidande, och utan en fysisk desperation så får vi en psykisk desperation efter mening.

Genom lögnen har man konstruerat en idé om en kamp, och ur den kampen uppstår allt det andra. PK-isten leker fram det paradoxala tillstånd där allting är meningslöst men där det ändå finns något man kämpar för. Man blir en förkämpe för allt det goda, man får en moral, man får ett syfte, man får en gemenskap. Man skapar en fiende, man skapar ett offer, och man skapar ett språk för denna kamp: “Ta kampen!”

Denna totala tomhet och den ständigt växande lögnen är drivkraften bakom den allt extremare intoleransen. Det hat och förtryck som riktas mot dem som inte är beredd att underkasta sig lögnen. Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offerstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PK-isternas fantasivärld.

Senaste