Ett par definitioner: En rentierekonomi är när monopolisering eller koncentration av ägande tillåter vinst utan att bidra till samhällets välfärd. Övervinst består av betalningar eller en värdeökning av en tillgång som överstiger dess bidrag till produktionen eller kostnaden för att få den i produktion. Ett exempel på övervinst är ett skattefinansierat väg- eller transportsystem. Ökningen av markvärdena utgör övervinster, oförtjänta inkomster eller förmögenheter som inte är relaterade till någon av markägarens aktiviteter.
Feds åtstramningsprogram för att sänka lönerna (Michael Hudson)
Federal Reserves lednings skenbara politiska mål är att hantera penningmängden och bankkrediterna på ett sätt som upprätthåller prisstabiliteten. Det innebär vanligtvis att bekämpa inflationen, som helt och hållet skylls på ”för mycket pengar”. Under kongressens mer progressiva dagar fick Fed ett andra mål: att främja full sysselsättning. Problemet är att full sysselsättning driver inflationen – och sättet att bekämpa inflationen är att minska sysselsättningen, vilket förenklat ses som att det bestäms av kreditförsörjningen.
Så i praktiken måste ett av Feds två direktiv överges. Och det är knappast överraskande att det är målet om ”full sysselsättning” som kastas överbord – om det verkligen någonsin togs på allvar av Feds chefer. Under Carter-administrationen (1977-80) som ledde fram till den stora prisinflationen 1980 uttryckte Fed-ordföranden Paul Volcker sin ekonomiska filosofi på ett anteckningskort som han hade i fickan, som han kunde dra fram och visa var hans prioritet låg. Kortet visade utvecklingen av veckolönen för den genomsnittlige amerikanske byggnadsarbetaren.
Ordförande Volcker ville att lönerna skulle gå ner och skyllde inflationen på för hög sysselsättning – vilket betyder full. Han pressade den amerikanska bankräntan till oöverträffade 20 procent – den högsta normala räntan sedan babyloniska tider tillbaka i det första årtusendet f.Kr. Detta kraschade följaktligen ekonomin, och därmed sysselsättningen och välståndet. Volcker kallade detta för en ”hård monetär medicin”, som om kraschen av finansmarknaderna och den ekonomiska tillväxten visade att hans ”botemedel” mot inflationen fungerade.
Bortsett från sysselsättnings- och lönenivåer var ett annat offer för Volckers räntehöjning det Demokratiska partiets lycka i presidentvalet 1980. De förlorade Vita huset i tolv år. Partiet har alltså stort mod – eller är helt enkelt okunnigt – genom att gå in i höstens mellanårsval genom att härma Volckers försök att pressa ner lönenivåerna genom finansiella åtstramningar, något som redan har sänkt börsen med 20 procent.
President Biden har grundligt backat upp den republikanskt utsedda Federal Reserve-ordföranden Jerome Powell i att godkänna en finansiell krasch i hopp om att det kommer att trycka ner amerikanska lönenivåer. Det är politiken för det Demokratiska partiets sponsorer och därmed dess politiska valkrets.
Således är, för Wall Street och nyliberala ekonomiska beslutsfattare, lösningen på prisinflationen att driva ekonomin in i lågkonjunktur. Stigande arbetslöshet minskar den aggregerade efterfrågan, och inflationen bringas under kontroll genom att minska utbudet och tvinga arbetare från sina jobb.
Denna klasskrigsdoktrin är den nyliberala ekonomins främsta direktiv. Federal Reserve och IMF är de operativa vapnen för att utarma massorna. Oavsett om det är Janet Yellen på finansdepartementet, Federal Reserve eller finanspressen, är diskussionen om dagens amerikanska inflation presenterad på ett sätt som undviker att skylla den 8,2-procentiga ökningen av konsumentpriserna på Biden-administrationens nya kalla-krigssanktioner mot rysk olja, gas och jordbruk, eller på oljebolag och andra sektorer som använder dessa sanktioner som en ursäkt för att ta ut monopolpriser som om Amerika inte har fortsatt att köpa rysk dieselolja, som om frackingen inte har tagit fart och som om majs inte förvandlas till biobränsle. Det har inte förekommit några avbrott i försörjningen. Vi har helt enkelt att göra med monopolpriser från oljebolagen som använder de anti-ryska sanktionerna som en ursäkt för att en oljebrist snart kommer att utvecklas i USA och faktiskt i hela världsekonomin.
Covidnedstängningen av USA:s och utländska ekonomier och utrikeshandel erkänns inte heller som en orsak till störda leveranskedjor och höjda fraktkostnader och därmed importpriserna. Hela skulden för inflationen läggs på löntagarna, och svaret är att göra dem till offer för den kommande åtstramningen, som om deras löner vore ansvariga för att trissa upp oljepriser, livsmedelspriser och andra priser till följd av krisen. Verkligheten är att de är för skuldtyngda för att vara spendersamma och de har inte tillräckligt med disponibel inkomst efter skuldamorteringar för att driva upp priserna.
Feds missuppfattning om vad bankkrediter spenderas på
Förevändningen bakom Feds senaste höjning av diskonteringsräntan med 0,75 procent den 15 juni (till ett lågt intervall på 1,50 till 1,75 procent) är att höjda räntor kommer att bota inflationen genom att avskräcka från upplåning som spenderas på de grundläggande behov som utgör konsumentprisindexet och dess relaterade BNP-deflator. Men bankerna finansierar inte mycket konsumtion, förutom kreditkortsskulder, som i USA nu är lägre än studielån och billån.
Banker lånar nästan endast ut för att köpa fastigheter, aktier och obligationer, inte för konsumentköp av varor och tjänster. Cirka 80 procent av banklånen är fastighetslån, och de flesta av resten är lån som är säkrade av aktier och obligationer. Den huvudsakliga priseffekten av mindre bankkrediter och högre räntor är på tillgångspriserna – vilket avskräcker från upplåning för att köpa bostäder och arbitrageaktörer och företagsplundrare från att köpa aktier och obligationer. Så den huvudsakliga priseffekten av mindre bankkrediter och högre räntor är att minska aktie- och obligationspriserna och efterfrågan på bostadslån. Bostadsägandet tar en stor smäll.
Rulla tillbaka medelklassens bostadsägande
Den mest omedelbara effekten av Federal Reserves kreditåtstramning kommer att vara att minska USA:s bostadsägande. Denna nivå har sjunkit sedan 2008, från nästan 68 procent till bara 61 procent idag. Nedgången började med president Obamas vräkning av nästan tio miljoner offer för skräplån, främst svarta och latinamerikanska gäldenärer. Det var det Demokratiska partiets alternativ till att skriva ner bedrägliga hypotekslån till realistiska marknadspriser och sänka deras avgifter för att få dem i linje med marknadshyresvärdena. De skuldsatta offren för detta massiva bankbedrägeri fick lida, så att Obamas rovgiriga Wall Street-sponsorer kunde behålla sina vinster och få massiva räddningsaktioner. Kostnaderna för bedrägeriet föll på bankernas kunder, inte på bankerna och deras aktieägare och obligationsinnehavare.
Effekten av att avskräcka nya bostadsköpare genom att höja räntorna är att sänka bostadsägandet – kännetecknet på att vara medelklass. Feds politik att höja räntorna kommer att öka de räntekostnader som potentiella nya bostadsköpare kommer att behöva betala, vilket driver amorteringskostnaderna utom räckhåll för vissa familjer. Detta följer den föregående uppgången i bostadspriserna som är karakteristisk för en finansstyrd ekonomi. Kort sagt, USA håller på att förvandlas till en hyresvärdsekonomi.
Fastigheter överförs från medelklassen till privata kapitalbolag som förvandlar bostäder till hyresfastigheter. Högre räntor kommer inte att påverka bostadsköp av privata kapitalbolag, eftersom de köper kontant för att få avkastning som hyresvärdar precis som den välbärgade aristokratin gjorde i England. Inom ytterligare ett decennium kan landets bostadsägande sjunka från 61 till 50 procent (och husägarnas eget kapital ännu lägre), vilket skulle göra USA till en rentierekonomi.
Hur mycket ekonomisk åtstramning kan ett skuldsatt samhälle tåla?
Medan bostadsägandet har sjunkit, har ett decennium av Feds kvantitativa lättnad (Quantitative Easing, QE) ökat dess subvention till dem som innehar osäkra finansiella värdepapper från 800 miljarder dollar till 9 biljoner dollar – ökningen av Feds balansräkning under QE-perioden – varav den största mängden räddade dåliga investeringar har varit bostadslånepaket. Detta har hindrat bostadspriserna från att falla och bli billigare för bostadsköpare. Feds stöd av fastighetspriser räddade stora insolventa banker från att gå under, men lät mindre banker och fördrivna husägare bära kostnaden. Sheila Bair från FDIC pekade ut Citigroup, tillsammans med Countrywide, Bank of America och de andra vanliga misstänkta som vinnare på sitt eget bedrägeri. Den arbetande befolkningen anses inte vara för stor för att misslyckas. Dess politiska tyngd är liten i jämförelse med Wall Street-bankernas och andra aktörer inom FIRE-sektorn (FIRE: Finance, Insurance and Real Estate,).
Att sänka diskonteringsräntan till endast cirka 0,1 procent gjorde det möjligt för banksystemet att göra stora vinster genom att ge bolån till cirka 3,50 procent. Bankerna höll kreditkortsräntorna höga – 19 procent – och tjänade pengar på straffavgifter för sen betalning. Amerikas rikaste procent, och faktiskt de 10 rikaste procenten, ökade kraftigt sin förmögenhet i aktier, eftersom obligationsmarknaden hade den största boomen i historien. Men de flesta amerikaner har inte gynnats av denna uppgång i tillgångspriserna, eftersom de flesta aktier och obligationer ägs av den rikaste gruppen av befolkningen. Fed är helt för tillgångsprisinflation. Men för de flesta amerikanska familjer, företag och regeringar på alla nivåer har den finansiella boomen sedan 2008 inneburit en växande skuldbörda. Många familjer står inför insolvens eftersom Federal Reserves politik nu syftar till att skapa arbetslöshet. Nu när Covid-moratoriet för vräkningar av hyresgäster som ligger efter i sina hyresbetalningar löper ut, ökar de hemlösas led.
Biden-administrationen försöker skylla dagens inflation och relaterade snedvridningar på Putin, och man använder till och med termen ”Putin-inflation”. Medströmsmedierna stöder narrativet genom att inte förklara för sin publik att västerländska sanktioner som blockerar rysk energi- och livsmedelsexport kommer att orsaka en mat- och energikris för många länder i sommar och höst. Och faktiskt längre än så: Bidens militärer och utrikesdepartementets tjänstemän varnar för att kampen mot Ryssland bara är det första steget som kommer att följas av krig mot Kinas icke-nyliberala ekonomi och kan pågå i tjugo år.
Det förebådar en lång depression i västvärlden. Men som Madeline Albright skulle säga, tycker våra härskare att priset – elimineringen av medelklassen som fungerar som en begränsning för regeringen – är ”värt det”. Som Biden-regimen ser det är det nya kalla kriget en kamp mellan det ”demokratiska” USA, med sin privatiserade ekonomiska planering i händerna på finansklassen, och de ”autokratiska” Kina och Ryssland, där bank- och penningskapande behandlas som en allmännytta för att finansiera konkret ekonomisk tillväxt istället för att tjäna finansialiseringen av ekonomin.
Det finns inga bevis för att USA:s nyliberal-neokonservativa nya kalla krig kan återställa landets tidigare industriella och, med det relaterade, ekonomiska makt. Ekonomin kan inte återhämta sig så länge dagens skuldbörda finns kvar. Amorteringar, bostadskostnader, privatiserad sjukvård, studieskulder och en förfallande infrastruktur har gjort den amerikanska ekonomin icke konkurrenskraftig.
Det finns inget sätt att återställa den ekonomiska bärkraften utan grundläggande förändringar i den ekonomiska politiken. Men det finns ingen ”verklighetsekonomi” till hands för att ge ett alternativ till det klasskrig som är inneboende i nyliberalismens tro på att ekonomin och levnadsstandarden kan blomstra med rent finansiella medel, genom skuldhävstång och utvinning av företagsmonopol medan USA har gjort sin inhemska tillverkning icke konkurrenskraftig – till synes oåterkalleligen. För att minska sina arbetskraftskostnader för att vara konkurrenskraftiga flyttade amerikanska företag tillverkningen offshore och berövade därmed den amerikanska arbetskraften arbetstillfällen med högt mervärde och hög produktivitet.
Rentierklassen har försökt göra USA:s nyliberala privatisering och finansialisering oåterkallelig
Institutionaliseringen av ”rent extraction” har lyckats till en sådan grad att det inte finns något parti eller någon ekonomisk valkrets som främjar den politik som behövs för en industriell återhämtning.
(Rent extraction är ett begrepp formulerat av den amerikanska juristen Fred S. Mcchesney (1948–2017) i hans uppsats från 1987, Rent Extraction and Rent Creation in the Economic Theory of Regulation. Den hänvisar till fenomenet genom vilket företagsamma politiker utnyttjar hotet om att genomföra nya regler för att få politiskt stöd från intressegrupper som vill vara fria från regleringsinblandning. Denna strategi är särskilt användbar när en grupp har gjort specifika kapitalinvesteringar som kan hotas av expropriation i den politiska processen.)
Ändå kommer det Demokratiska partiets ledning, som utsätter ekonomin för en IMF-liknande åtstramningsplan, att göra novembers mellanårsval unikt. Feds roll att tillhandahålla enkla pengar till ekonomin för att ge det styrande partiet åtminstone illusionen av välstånd har övergivits, och Biden-regimen kör på ett åtstramningsprogram.
Det Demokratiska partiets identitetspolitik vänder sig till nästan alla identiteter utom löntagarnas och gäldenärernas. Avsikten med lägre löner, högre finansiella avgifter för bostadslån och kreditkortslån och brutna löften om nedskrivningar av studieskulder ser inte ut som en plattform som kan locka många väljare, särskilt som administrationen skyfflar pengar in i Ukraina.
Tidigare hade arbetarklassen förkämpar. Idag får deras intressen lite uppmärksamhet.
USA har begått ekonomiskt självmord (Paul Craig Roberts)
Den vanliga tendensen är att tänka på inflationen som orsakad av för mycket pengar. Med detta sätt att tänka är anledningen till att höja räntorna att göra krediterna dyrare, vilket orsakar mindre efterfrågan på lån och på så sätt minskar tillväxten i penningmängden som i sin tur minskar inflationen.
Det är sant att USA har haft en fantastisk penningtillväxt. Men mycket lite av dessa pengar kom in i konsumentpriserna. Fed skapade pengarna (QE, Quantitative Easing) för att rädda de stora bankerna från deras dåliga investeringar. Med andra ord skapade Federal Reserve 8,2 biljoner dollar för att köpa dåliga investeringar som hotade bankernas balansräkningar eller med insolvens. Dessa pengar fann sin väg, inte till konsumentpriserna, utan till priserna på finansiella tillgångar, såsom aktie- och obligationspriser, och till fastighetspriser. Bostadspriserna drevs upp, men de låga räntorna sänkte amorteringskostnaden för bolån.
Den nuvarande räntehöjningen på 0,75 eller tre fjärdedelar av en procent kan inte påverka en inflation på 8, 10 eller 12 procent. Den verkliga avkastningen på skuldinstrument är starkt negativ.
Det finns ett annat sätt att tänka på inflationen – som en brist på utbud. Två stora händelser har minskat utbudet i förhållande till efterfrågan. Biden-regimens Covid-nedstängningar stoppade mycket produktion, förstörde leveranskedjor och resulterade i permanent stängning av många företag. Utöver denna utbudsminskning minskade Biden-regimens sanktioner mot Ryssland och världen ytterligare utbudet genom att förbjuda befintliga affärsrelationer. Utbudet har alltså drabbats av två stora minskningar. Dessutom höjer högre räntor i sig kostnaderna, vilket ytterligare begränsar utbudet.
Dessutom har amerikanska tillverkare som söker lägre kostnader för arbetskraft och enklare regelverk under de senaste 25 eller 30 åren flyttat sin produktion för den amerikanska ekonomin offshore till Asien, främst Kina. Den nuvarande kombinationen av Washingtons handelskrig med Kina och de pågående kinesiska Covid-nedstängningarna har stört flödet av varor till amerikanska marknader. Att flytta produktionen för sina egna konsumenter till ett annat land är en vansinnig politik. Men Washington har en fallenhet för galen politik, och vi drabbas nu av konsekvenserna.
Så, vad blir den huvudsakliga effekten av Feds räntehöjning? Den principiella effekten blir att prissätta vissa bostadsköpare ur bolånemarknaden. Detta kommer att göra det möjligt för de privata kapitalbolagen att förvärva bostäder för hyresintäkter. Resultatet är att minska USA:s bostadsägande, att öka hyresintäkterna till de rika och att beröva medborgarna den främsta källan till medelklassens förmögenhetsackumulering – ökningen av bostadsvärdena. Med andra ord är Feds politik bara ännu en attack mot medelklassen, något som ytterligare minskar dess storlek och därmed konsoliderar mer makt i händerna på de rika.
Aktie- och skuldmarknaderna (aktier och obligationer) stiger med högre likviditet och minskar när likviditeten begränsas. Högre räntor betraktas som en inskränkning av likviditeten. Därför faller aktie- och obligationspriserna. Deras fall minskar förmögenheterna på papperet. Det orsakar förluster för pensionsfonderna och äventyrar därmed pensionärernas framtidsutsikter. Förlusten av kapital minskar konsumenternas utgifter. Detta är en annan faktor utöver de högre konsumentpriserna för att begränsa konsumenternas utgifter och därmed placera ekonomin i lågkonjunktur.
Den öppna frågan är om de stora bankerna nu är tillräckligt starka eller om de kommer att hotas av nedgången i värdepapper. För några år sedan försökte Fed strama åt och var tvungen att överge försöket. Den här gången kan Fed hålla ut. Den styrande eliten har bestämt sig för att Biden måste bort. Inflation och arbetslöshet är effektiva medel för den insatta eliten att bli av med en president. Fed är naturligtvis den monetära elitens tjänare.
Försvagningen av den amerikanska ekonomin började med offshoring av jobb. Jobb med högt mervärde och hög produktivitet flyttades offshore till mycket lägre kostnader, vilket ökade vinsterna och aktievärdena för offshoreföretagen, men minskade inkomsttillväxten för den arbetande befolkningen. ”Globalism” var en täckmantel för detta svek mot amerikanska arbetare och skattebaserna i städer och stater, som för att överleva började sälja ut offentliga tillgångar till privata intressen. Problemet för USA är hur ett land kan återhämta sig när det har placerat så många av sina egna höginkomstjobb i utländska ekonomier. Såvitt jag kan se har västvärlden begått ekonomiskt självmord.
