Om du idag frågar en tysk om den sovjetiska och amerikanska ockupationen av Tyskland 1945 var något positivt för Tyskland är svaret i de flesta fall jakande. Om du går in på detaljer om upplösningen av Ostpreussen, Sudetlandet och Schlesien blir svaret sannolikt också jakande. Röda arméns erövring och våld mot tysk civilbefolkning, inkluderande massvåldtäkter på tyska kvinnor ses som något nödvändigt ont för att komma till rätta med nazismen. Efter Berlinmurens fall upphörde den del av ockupationen som var under Sovjetisk intressesfär. Förenta staterna har emellertid fortsatt att ha militärbaser i Tyskland till denna dag. Om du på samma sätt frågar en tysk idag om Förenta staternas militärbaser i landet är något positivt, blir svaret jakande. Den amerikanska fiende man en gång slogs mot var i själva verket Tysklands bästa vän.
Vid Sovjetunionens kollaps fanns ett guldläge för en ny internationell säkerhetspolitisk ordning, ett nytt Ryssland, en ny era av frihandel och politiskt samarbete mellan forna fiender. Sovjetunionen hade upplöst sig själv på ekonomisk grund. Ryssland blev ”bara” Ryssland. Ett omfattande arbete påbörjades att liberalisera landets ekonomi, ombilda statsapparaten från grunden, införa nya banksystem och ett nytt näringsliv. De så kallade oligarkernas tid var kommen. Ett av Vladimir Putins självpåtagna uppdrag har varit att underställa oligarkerna sina egna politiska intressen. Flera av dem gick i landsflykt. Målet för Putin har nu inte bara varit att gagna sig själv, även om så uppenbarligen har inträffat, utan att även skapa bättre förutsättningar för landets ekonomi då denna är förutsättningen för hans egen regims politiska stabilitet.
Det finns flera relevanta områden där Ryssland skiljer sig från andra europeiska stater. Landet var en av de makter som segrade 1945 och skäms inte över sin historia av ryskhet. De vann andra världskriget men är samtidigt inte demokrater i västerländsk mening. De segrade mot fascismen men är fortfarande inte en liberal makt. Där Tyskland har domesticerats av Förenta staterna och fortfarande har militärbaser tillhörande den makt som besegrade dem för 77 år sedan, har ryssarna inte uppfostrats i demokratiskt universella värden och amerikansk liberalism. Därtill anser sig den ryska ledningen att de har all moralisk rätt att vara lika nationalistiska som Förenta staterna, vilket ibland skapar förvirring bland amerikanska bedömare som inte ser detta som lika självklart.
När vi härifrån går över till att diskutera Ukraina är det på plats att få vissa fakta klara från början. Det handlar alltså inte om åsikter, utan om hur verkligheten och historien faktiskt ser ut. Fyra sådana fakta är:
1.) Att större delen av östra Ukraina och Krimhalvön politiskt röstar på kandidater som gärna samarbetar med Ryssland framför EU och NATO i ekonomiska och militära avseenden, medan den västra delen av Ukraina är för både EU och NATO. Landet är delat, vilket förklarar varför regionen Donbass (Novorussiya) befinner sig i inbördeskrig efter Maidan. Delningen av Ukraina härstammar från medeltiden då landet styrdes av två furstar. Ifråga om demografi har landet haft inflöde av huvudsakligen ryssar och polacker.
2.) Ryssland har alltid, även innan Sovjetunionens uppkomst, haft militär närvaro på Krim. I den mån annekteringen av Krim var en invasion så var militären som invaderade redan närvarande sedan sekler tillbaka. Krim hade två omröstningar, 1991 och 2014, om huruvida Krim skulle tillhöra Ryssland eller Ukraina. I båda dessa omröstningar röstade en överväldigande majoritet för en anslutning till Ryssland.
3.) Ryssland betraktar den östra delen av Ukraina som sin säkerhethetspolitiska zon. Detta skiljer Ukraina från exempelvis Baltikum där Ryssland inte reagerade nämnvärt som de gör nu. Ukraina och i synnerhet östra delen av landet är en region som Ryssland inte anser att de militärstrategiskt kan kompromissa om. Alla försök att ändra detta förhållande och att placera NATO-baser i den östra delen kommer att angripas militärt av Ryssland. Ryssland ansåg exempelvis att Krim var en militärstrategisk nödvändighet efter Maidan och ansåg att denna annektering var viktigare än alla ekonomiska sanktioner, hot och förlorade diplomatiska relationer med omvärlden.
4.) Ryssland tvekar inte att använda sina rika tillgångar på gas som exporteras till Europa och Ukraina för att upprätthålla säkerhetspolitiska mål.
Punkterna i 1-4 är inte i sig främmande för Förenta staterna. Man tillämpar nämligen samma säkerhetspolitiska policy själva. Den kallas Monroedoktrinen.
Monroedoktrinen
Monroedoktrinen stadfästes av president James Monroe 1823 och grundar sig på flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien, på Rysslands anspråk på Alaska som senare köptes av Förenta staterna för att hindra att ha Ryssland innanför sin säkerhetspolitiska intressezon.
Efter överläggningar mellan Monroes utrikesminister John Quincy Adams och George Canning och senare James Monroe utrfärdades doktrinen som amerikansk policy den 1 december 1823. Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i den Nya Världen och Förenta var oacceptabel och skulle angripas diplomatiskt och om nödvändigt militärt. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. Förenta staterna skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater och Ryssland rörande europeiska och ryska frågor.
Monroedoktrinen kom senare att omtolkats för att rättfärdiga Förenta staternas interventioner i syd- och centralamerika.
I ett tillägg av Theodore Roosvelt 1904, det så kallade Rooseveltkorollariet, fastslogs att Förenta staterna har rätt att ingripa som ”international police power” om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ociviliserat. Detta tillägg åberopades flitigt som stöd för Förenta staternas inblandning i Latinamerika under kalla kriget.
Monroedoktrinen åberopades även när Sovjetunionen placerade robotmissiler på Kuba under den så kallade Kubakrisen.
Kubakrisen
Kubakrisen var en 13 dagar lång konflikt i oktober 1962 mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Orsaken var att Sovjetunionen reagerat på Förenta staternas robotbaser i Turkiet och avsåg att placera ballistiska robotar på Kuba. Efter upptäckten av dessa missiler etablerade Förenta staterna en militär blockad mot Kuba som ledde till flera incidenter som var nära att utlösa ett tredje världskrig. Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan Förenta staterna inofficiellt avvecklade sina atomrobotar i Turkiet. Mot bakgrund av denna kris etablerades den Heta Linjen mellan Washington och Moskva.
Slutledningar – Ukrainakrisen är skapad av Förenta staterna
Orsaken till krisen i Ukraina är inte en plötslig vilja att invadera ett självständigt land som man har lämnat ifred. Orsaken är inte heller demokrati och vi får komma ihåg att Maidan var en statskupp mot en demokratiskt vald president. Förenta staterna stödde protesterna och kuppen. Orsaken handlar inte om en prestigeförlust. Den handlar inte heller om att Putin skulle vara en korrumperad politiker. Krisen handlar bara om säkerhetspolitik.
Vid jämförelse med Monroedoktrinen och amerikanska invasioner i Sydamerika med hänvisning till säkerhetspolitiska intressen ter sig de ryska krav som nu ställs på att NATO skall dra sig tillbaka och nya överenskommelser ingås som en rätt mild reaktion. Det är klart att det är en skillnad att invadera Latinamerika och att invadera Ukraina när NATO är i närheten, men principen är densamma, vilket också Kubakrisen visar.
Kubakrisen visar också samma kompromisslösa inställning som idag är synbar hos den ryska regeringen. De debattörer som inte förstår korrelationen mellan dessa kriser och att Ryssland är under samma press idag som Förenta staterna befann sig i då, har missbedömt konflikten.
Ryssland har sagt: Hit men inte längre! Det spelar sedan liten roll hur mycket Förenta staterna och NATO reagerar på detta besked. Frågan är vad man ämnar att göra åt saken? För Rysslands räkning står det klart att man kommer att angripa varje försök att installera NATO baser och militär närvaro. Däremot skulle Ryssland förlora på en regelrätt invasion av Kiev.
