Tobias Hübinette föddes i Sydkorea men adopterades till Sverige i tidig ålder och har växt upp i en svensk miljö. I 20-årsåldern var Hübinette politiskt aktiv inom den extrema vänstern, bland syndikalister och vad som senare kom att utvecklas till Antifascistisk aktion (AFA).
Första domen
Framför allt ägnade han sig åt att kartlägga Sverigevänner och nationalister. I samband med detta engagemang dömdes han för ofredande och förtal av Uppsala tingsrätt.
Kartläggning av oliktänkande ledde till grundandet av Expo
Därefter började han systematiskt kartlägga Sverigevänliga och nationalistiska organisationer i Sverige för att sedan hänga ut medlemmarna i ett nyhetsbrev som kallades Expo. Han tog kontakt med kommunisten Stieg Larsson och 1995 startades formellt tidskriften Expo, där Hübinette fram till 1997 var researchchef. Efter att ha startat och byggt upp Expo har han ägnat sig åt forskning med särskilt fokus på att hänga ut och skuldbelägga “högerextremister”.
Nya politiska våldsbrott
Han blev sommaren 1995 på nytt dömd till en lång rad brott med koppling till hans politiska aktivism. Bland annat hade han mordhotat ledande sverigedemokrater samt även arbetsgivare och föräldrar till dessa. Tingsrätten gjorde bedömningen att han var psykiskt instabil och dömde honom till böter. Hübinette närvarade också när AFA stormade Sverigedemokraternas årsmöte i Norrköping 1995 och kastade in syra och gatstenar i möteslokalen. I tidningen Svartvitt med Expo berättade han 2000 att han att han brukat våld mot både barn och pensionärer av ideologiska skäl.
Mordbränder, hot och skadegörelse
År 2006 blev han även gripen för en rad opolitiska mordbränder, bland annat hos sin före detta flickvän och hennes nuvarande sällskap. Hübinette blev åtalad för mordbrand och dömdes slutligen till framkallande av fara för annan, ett grovt brott. År 2007 åtalades han för att ha hotat en jurist, hällt lacknafta i dennes brevinkast och krossat fönster – dock hos fel person. Han dömdes för dessa brott. År 2008 blev han åtalad för olaga hot och genomgick ytterligare en rättspsykiatrisk undersökning då han uppgivit att han smetat ketchup på sina skinkor och fotograferat detta för att lura ett kriminellt mc-gäng.
Politisk aktivism inom statliga universitet
Hübinette är språkvetare, journalist, författare och före detta så kallad forskare i “ras och vithet” vid stiftelsen Mångkulturellt centrum. Sedan 2012 är han docent i interkulturell pedagogik vid Södertörns högskola och sedan hösten 2020 leder han en kurs i “Kritisk rasteori” vid Karlstads universitet.
Tobias Hübinette beskriver sig som en antirasistisk forskare och aktivist, det vill säga han kombinerar rollen som forskare med den som politisk aktivist. Hübinette menar att han genom sin forskning har fört ”en antirasistisk kamp inom ett visst forskningsfält”. Rollen som ”forskaraktivist” är enligt Hübinette accepterad i enstaka andra länder, men ansedd som kontroversiell i Sverige.
Rasism och etnoaktivism
Tobias Hübinettes debattinlägg om internationella adoptioner har varit kontroversiella eftersom han anser att adoptioner från mindre utvecklade länder till västvärlden är en fråga om ett rasistiskt uttryck för att vita människor kan ta barn från till exempel fattiga koreanska föräldrar. Att det omvända förhållandet inte råder anser Hübinette vara ett bevis för en rasistisk grundsyn i västvärlden. Han anser att det är bättre för barnen att få stanna i sina födelseländer under raslikhet även om barnen riskerar inte få någon familj där då nationella adoptioner sällan sker i det koreanska samhället.
Likaså anser han att vita, västerländska mäns giftermål med kvinnor från till exempel Thailand och Filippinerna är ett uttryck för ”undanträngda pedofila böjelser”.
Han har återkommande uttalat direkt rasistiska åsikter om vita människor. Bland annat skrev han följande i tidningen Creol 1996:
Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!
I en artikel publicerad på Newsmill den 21 september 2011 uttryckte Hübinette en önskan att förinta svenskar:
För att den vita melankolin en dag ska kunna botas och den svenska vitheten en gång för alla ska kunna annihileras krävs därför att ord som sårar inte längre praktiseras som illokutionära talhandlingar.
I en artikel publicerad i DN den 23 januari 2013 berättade Hübinette att han upplevde ett utanförskap av att vara adopterad och att det ”– … är en stark, existentiell ensamhetskänsla som jag har, oavsett hur många vänner, släktingar eller arbetskamrater jag har”. I artikeln framkom även uppgifter om att Hübinette trivs med etnisk medvetenhet och har en större känsla av identitet bland den egna befolkningen i Sydkorea: ”– Det är en skön känsla av att vara ”hemma”, att ha en självklar existens.”
Kartläggning av “nazister”
På 90-talet blev Hübinette mycket uppmärksammad för sin bok Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45 där 28 000 namngivna svenskar pekas ut som nazistsympatisörer under andra världskriget. Underlaget är en samling medlemsmatriklar, delägare till olika tidskrifter, men också människor som jul- och nyårshälsat hem från Finska vinterkriget och Fortsättningskriget i Finland.
Tillsammans med journalisten och författaren Bosse Schön skrev han även boken “Svenskarna som stred för Hitler”, som kom ut på Bokförlaget DN 1999 och blev en dokumentärserie i tre delar med samma namn vilken sändes i TV4 i januari 2000. Både boken och tv-serien blev mycket uppmärksammade, bland annat på grund av en intervju med en 79-årig man som uppgav sig ha varit lägervakt i Treblinka under 1944 och ha skjutit ihjäl ett antal judiska fångar under sin tjänstgöring där. Den uppgiften visade sig emellertid vara felaktig. Historikern Peter Englund påpekade att utrotningslägret Treblinka lades ned redan 1943 och att det inte längre var verksamt 1944 då mannen påstod sig ha tjänstgjort där. Strax efter att tv-serien sänts avslöjade Eskilstuna-Kuriren att mannen i fråga suttit på ett mentalsjukhus i Sverige under 1943.
Alla är nazister
Dessa namnlistor återkommer även i en avhandlings på Stockholms universitet med titeln “National Socialism and Fascism” som Hübinette la ut öppet på nätet 2002 för spridning. I nr 3 år 2006 av Kungl Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift, hade den kände militärhistorikern och officeren Stellan Bojerud en artikel med rubriken ”I gott sällskap”, som handlade om Tobias Hübinettes utlänningar. Bojerud skriver:
Hübinettes nazi-listor möttes omedelbart av kritik och om detta skriver han själv: ”Ett flertal journalister hängde upp sig på att infiltratörer, antinazister och SÄPO-folk riskerar att finnas med i boken, vilket säkert är sant. Det hade dock varit en övermänsklig uppgift att försöka identifiera dessa, och dessutom ovetenskapligt att ta bort dessa.”
Skulle det då vara vetenskapligt att publicera uppgifter som redan befunnits vara oriktiga? Hübinette ansluter sig tydligen till den stalinistiska uppfattningen att det är bättre att tusentals oskyldiga offras än att en skadegörare går fri.
För den som har elementära kunskaper i svensk historia är det inte övermänskligt, utan tvärtom lätt att upptäcka hur absurda Hübinettes listor är, men då dessa sprids över hela världen via internet, är det risk för att de utomlands uppfattas som sanna, inte minst för att de gjorts vid Stockholms Universitet.
En av dem som Hübinette utpekar som nazist är Selma Lagerlöf. Som källa anger han TA-ARAB vilket står för tidningen ”Trots Allt och Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm”. Trots Allt utgavs av den kände anti-nazisten Ture Nerman, vilket kan synas ge en viss otrovärdighet i anklagelserna mot Selma Lagerlöf.
Men nu börjar sammanhangen bli märkliga. Ture Nerman hade två bröder, konstnären Einar ”solstickan” Nerman och professorn i fornkunskap Birger Nerman. Båda finns med på Hübinettes lista. Den märkliga kopplingen är att Einar Nerman hade illustrerat flera av Selma Lagerlöfs böcker. Vid den tid nazismen möjligen hade någon grogrund i Sverige var emellertid Einar Nerman verksam i USA och bosatt i New York.
Hur Selma Lagerlöf i verkligheten ställde sig gentemot nazismen är väl känt. Sedan nazisterna 1933 kommit till makten i Tyskland bildade Selma Lagerlöf och 139 andra kända svenska kulturpersonligheter varibland prinsarna Eugen och Wilhelm ”Internationella Hjälpkommittén för Intellektuella Flyktingar”, som sökte rädda judiska kulturpersonligheter undan det nazistiska förtrycket. Hennes inställning till nazismen ledde till att hennes dittills så populära böcker bannlystes i Tyskland.
1940, samma år som Selma Lagerlöf avled, lyckades hon och prins Eugen få ut den judiska författarinnan Leonie ”Nelly” Sachs från Tyskland. Nelly Sachs erhöll 1966 nobelpriset i litteratur och avled 1970 i Stockholm. Det kan även noteras att Selma Lagerlöf 1934 deltog i bildandet av Folkpartiet.
Med Selma Lagerlöfs ”naziförflutna” i minnet är det knappast förvånande att återfinna konstnären Anders Zorn på Hübinettes lista. Som motiv anger Hübinette att Zorn 1928 varit medlem i Gymniska Förbundet, vilket emellertid verkar mindre trovärdigt med tanke på att denne avlidit redan åtta år tidigare.
I det av Tyskland 1940 omringade Sverige gällde det att bygga upp motståndsviljan. Detta år bildades Hemvärnet, varvid professorn i konsthistoria Axel Romdahl var en av initiativtagarna. I radioutsändningar uppmanade ”radiomajoren” Arvid Eriksson till motstånd och patriotiska filmer producerades på löpande band, såsom ”Första divisionen” i regi av Hasse Ekman. Givetvis återfinns dessa tre personer på Hübinettes listor.
Professor Israel Holmgren var överläkare vid Serafimerlasarettet i Stockholm och under krigsåren tillsammans med Ture Nerman och Torgny Segerstedt den mest kände antinazisten i Sverige. Israel Holmgren dömdes 1942-43 i en serie dåförtiden mycket uppmärksammade rättegångar för publiceringen av boken ”Nazisthelvetet” först till fyra månaders fängelse, vilket i högsta domstolen nedsattes till två månader. Efter landsomfattande namninsamlingar och manifestationer till stöd för Israel Holmgren blev han slutligen benådad av konung Gustaf V. Likväl utpekar Hübinette Israel Holmgren som nazist.
Hübinette påstår att det skulle ha varit både ovetenskapligt och en övermänsklig uppgift att rensa bort oskyldiga människor från listorna, men en del fall är så uppenbara att det närmast är omöjligt att inte reagera inför dem. Sålunda utpekar Hübinette kronprins Gustaf Adolf – sedermera konung Gustaf VI Adolf – som nazist fastän det är väl känt att denne var ledare för den pro-brittiska falangen inom konungahuset. Även den anglofile prins Bertil finns med på listan fastän han vid den tiden var biträdande marinattaché vid svenska ambassaden i London.
Vid min genomgång av Hübinettes listor har jag funnit hundratals personer, som Hübinette fullständigt grundlöst utpekat som nazister eller sympatisörer. Jag skall emellertid nöja mig med att lyfta fram ytterligare ett namn, nämligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, som under krigsåren var den kanske mest uttalade anti-nazisten i svenska regeringen, men som av Hübinette ändå stämplas som nazist.
Staten har inte skapat människorna utan vi har själva skapat staten. Vi betalar skatt som del i ett samhällskontrakt, där staten som motprestation bland annat skall tillgodose medborgarnas inre och yttre skydd. Samhället har lagar för att bland annat skydda avlidna människor från förtal och värna den frid som bör tillkomma dem. När staten inte skyddar sina medborgare utan tvärtom avlönar den, som sprider förtalet, har staten förlorat en del av sin legitimitet.
Hur kommer det sig att Hübinette opåtalat kan sprida ut över hela världen att den svenska samhällseliten under krigsåren nästan uteslutande bestod av nazister och nazi-medlöpare?
