Godhetssignalerande
Yngre människor – och speciellt ungdomar – utnyttjar sociala media intensivt för att i sin kommunikation med vänner och likasinnade visa sina åsikt i många frågor – och därmed sin goda moral. Att visa att man tycker rätt, har samma syn som gruppen eller sammanslutningen är numera ett behov hos många inom vänstern. Tron att man är god i någon nämnvärd bemärkelse genom att ha en viss åsikt och dessutom offentliggöra den är numera vitt spridd. En annan faktor är, att många hämtar sina åsikter inte från det egna, självständiga tänkandet utan direkt från en grupp. Det kan nog skapa en osäkerhet om ens ståndpunkt egentligen är rätt, och personen behöver gillandet/andras bekräftelse på, att positionen verkligen är korrekt. Men riktig moral handlar det knappast om.
Att tro på något och yttra sig om det är ett ytterst billigt och torftigt sätt att vara god. Detsamma gäller en avsikt, som inte har lett till handling eller bekräftats av resultat. Men sådana uttalade ståndpunkter kan numera – om de eventuellt är fel enligt gruppen – fördömas kraftigt och medföra, att straff utmäts och ånger krävs. Gruppen ser sådana ynkliga men ”felaktiga” åsikter som – i deras ideologiska bubbla – viktiga. Bara i en miljö inriktad på åsiktskontroll, kan sådant anses vara betydelsefulla etiska frågor.
Känslor
Det är populärt idag att tala om känslor, och det viktigaste skälet är nog den postmodernistiska synen, att förnuftet är osäkert och ofta inget att lita på. Detsamma gäller logik, vetenskap och erfarenhet. Men om dessa grunder för kunnande inte beaktas, blir känslor istället en primär källa till kunskap och handlande. Men då är man ute på ett gungfly, eftersom känslor skapas inte bara av medvetna värderingar utan även av ytliga intryck, personliga mål, påverkan från andra och dessutom inverkar minnen och det undermedvetna. Ifall alla dessa känslor trycker i olika riktningar och sedan inte utvärderas av förnuftet, finns ingen god mänsklig styrmekanism. Dessutom har många personer värderingar, som helt eller delvis strider mot varandra, vilket skapar ytterligare kaos i känslolivet. En sådan situation kan i längden leda till personlig disharmoni och kanske psykiska problem. Än värre är att handlandet troligen blir fel.
Skälet till att känslor blivit så betydelsefulla är ju, att postmodernister/ kulturmarxister inte klarar av att argumentera mot förnuft och logik. Man har då valt att underkänna förnuftet och appellerar istället till känslor, som kan manipuleras och är effektiva för att påverka människor. Postmodernismen har lett till en samhällspolitik – kulturmarxismen. Den konkreta politiken på olika områden är – i likhet med programmen genomförda av nittonhundratalets totalitära ideologier – baserade på känslor och framdriven av en ideologi utan grund i erfarenhet eller objektiv kunskap.
Då känslor vanligen skapas av en persons värderingar, gäller att de senare bör vara förnuftigt valda, och att inga viktiga värderingar strider mot varandra. Detta kräver tänkande, visst kunnande och logik. Dessutom krävs självdisciplin, så att individen inte av tillfälliga känslostormar drivs till handlingar, som förnuftet säger nej till. Att främst lita till känslor som grund för handlandet leder nog oftast till olämpliga handlingar. Dessutom är det omoraliskt, eftersom det man gör kan bryta mot ens värderingar. Så att tro på postmodernismens syn på känslor är förödande för människor.
De onda ”goda” människorna
En svaghet kulturmarxister har är, att i deras bedömningar av politik avsikten är så viktig. Påstås politiken man valt ha goda konsekvenser är de aktuella politikerna också goda och moraliskt högtstående. Så syftet är grundläggande, men de konkreta resultaten får inte samma uppmärksamhet. Och intresset är i alla händelser bara fäst bara vid de direkta och avsedda effekterna. Att konsekvenser i andra eller tredje led eventuellt skadar, så att totaleffekten blir negativ, fäster man inget avseende vid. Det är ett tecken på att den goda politikern kanske inte bara är inkompetent utan även ond.
Partierna till vänster är fulla av personer, som tror sig ha rätt, och att de därför är överlägsna andra människor. Man har ett överlägsenhetsproblem, som styr beteendet. Ett exempel är, när överlägsenhetskänslan är så stark, att man börjar anse att ”ändamålet helgar medlen”. Man tror då, att man har rätt att fatta och genomföra vissa beslut (som kanske främjar de egna väljarna eller i alla fall det egna partiet), trots att åtgärderna klart skadar andra medborgare och deras individuella rättigheter. Socialdemokratins samarbete och stöd åt AFA är ett exempel. En kollektivistisk ideologi respekterar särskilt inte individer, som kan komma i kläm. Har man makten, utnyttjar man den och hoppas, att maktställningen medför, att legalt motstånd elimineras. Motståndarna har kanske inte finansiella resurser eller kraften att driva en fråga under många år. Sådana politiker är exempel på onda ”goda människor”.
Identitetspolitik (IDP)
IDP innebär, att man på något område betecknar vissa personer som offer och andra som förtryckare. Det kan gälla vilken vanlig motsättning som helst i samhället, men där kulturmarxisterna kan se möjligheten att genom nya begrepp, ideologi och exempel radikalisera tillräckligt många människor, så att de börjar se sig som offer och motparten som någon form av förtryckare. Det kan gälla kvinnor mot män; homosexuella eller transpersoner mot heterosexuella; invandrare mot svenskar; eller många andra åsiktsskillnader. Det räcker att vara offer för att anses god, medan förtryckaren alltid är ond. Sedan har vänstern en hierarki av offer, som rangordnar deras grad av godhet. Muslimska mäns våldtäkter av kristna kvinnor är då ingen stor sak, eftersom männen här är muslimer, invandrare och troligen fattiga, vilka egenskaper alla ger pluspoäng, medan kvinnan bara är kvinna.
Synsättet att man kan helt bortse från alla andra egenskaper och karakteristika, som utmärker de personliga relationer, som egentligen måste vara grunden för anklagelser om förtryck, är löjeväckande. Om man granskar konkreta fall, visar sig troligen att de allra flesta offer respektive förtryckare inte är sådana. Att exempelvis män i sina parförhållanden med kvinnor automatiskt skulle vara förtryckare pga sitt kön, är en djupt omoralisk åsikt utan empirisk grund. IDP är en ideologiskt baserad politik, som genom sina förenklade, kollektivistiska och automatiska fördömande av hela grupper såsom förtryckare, brister så mycket i moralavseende, att ståndpunkten nog ofta kan karakteriseras som ond.
Beträffande vänsterns allmänna politiska beteende kan man minnas kloakdykningar som statsministerns frekventa brunmålningar av högern som fascister eller behandlingen av motståndare till invandringspolitiken på sätt, som helt motsvarar McCarthyismen i USA i början av 50-talet. Den svenska vänstern visar ibland inte bara ett moraliskt underskott utan moralisk bankrutt.
