Allt börjar på Kungsgatan i Stockholm den 7:e maj 1945. Tyskland har tillkännagivit sin kapitulation och på stan råder glädjeyra. I vimlet av människor är den nyanställde kökspojken Calle på väg till jobbet, försenad på sin första dag. Mitt i den täta folkmassan krockar hans cykel med en ung kvinna ur Stockholms societet. Deras ögon möts och de kysser varandra. Vad Calle inte vet är att kvinnan han kysste är dotter till ägaren av restaurangen han blivit anställd på.
Vår tid är nu är historien kring den (fiktiva) exklusiva restaurangen Djurgårdskällaren och de individer som cirkulerar kring den. I berättelsens centrum står kärlekshistorien mellan kökspojken Calle, en ung och ambitiös man ur Stockholms lägre arbetarklass, och Nina, en ung kvinna ur överklassen med en upprorisk ådra. Under de tre till fyra decennier som serien utspelar sig sätts deras relation på prov av både praktiska svårigheter såsom klassklyftor, och av mer emotionella orsaker. Efter mycket turbulens kan jag dock avslöja att deras historia slutar lyckligt.
Serien är dock så mycket mer. Den innehåller ett iskallt maktspel inom familjen Löwander som äger restaurangen, den tuffa vardagen för de anställda på golvet och berättelsen om efterkrigstidens Sverige. Till skillnad från andra serier skildrar Vår tid är nu två historier parallellt. Dels den om individerna kring restaurangen, men också den om det moderna (socialdemokratiska) Sveriges framväxt. Om det är någonting serien lyckats med så är det att på ett korrekt och konsekvent sätt bygga upp de stämningar och miljöer som rådde över decennierna. Flera av karaktärerna är dessutom inspirerade av verkliga personer, exempelvis Tore Wretman och Astrid Lindgren.
Till seriens nackdel hör att det lika konsekvent är en hyllning till Socialdemokraterna och en misskreditering av konservativa som ofta, åtminstone i första säsongen, associeras med Tredje riket och dess idéer. Serien drar också en lans för vänsterliberala värderingar och kultur som bland annat tar sig uttryck i både Ninas abort, Peters gömmande av en flykting, antisentiment mot hemmafrun och polyamorositet. Som grädde på moset är uppskattningsvis en fjärdedel av de viktigaste karaktärerna i den sista säsongen homosexuella, och man spinner på idén att ”de mest homofoba ofta är homosexuella själva” när den i övrigt konservative och auktoritäre Gustaf skall porträtteras. Passande nog släpptes den första säsongen cirka ett år före riksdagsvalet.
Ju längre serien pågår, desto mer får politiken ta plats. Något som tyvärr svämmar över i tredje säsongen och som dessvärre sänker helhetsintrycket ordentligt. Från att ha haft relativt oskyldiga inslag om stärkt arbetsrätt går serien gradvis över till att bli mer och mer kulturradikal. Den tredje säsongen utspelar sig under det sena 60- och tidiga 70-talet. Ninas dotter Kristina har vuxit upp och hamnat i sällskap med en av de otaliga marxist-sekter som existerade på den tiden. Även om denna grupp porträtteras i dålig dager så gör SVT väldigt lite när det kommer till att ifrågasätta maoismens idéer. Istället blir det en nostalgitripp för vänster-boomers, även om Jan Guillou är väldigt missnöjd med hur vänstergruppen framställs som ett gäng fula terrorist-wannabes.
Även om tredje säsongen får klart underkänt på grund av manuset och handlingen så är Vår tid är nu en välgjord serie – trots en politisering som stundtals är väldigt störande. Serien är mycket påkostad, har realistisk rekvisita, exemplariska skådespelare som gör en formidabel insatts, en underhållande berättelse och ger en spännande – om än socialdemokratiskt tillrättalagd – inblick i processen när det gamla Sverige förvandlades till det moderna. Med säsong tre är serien avslutad, men i slutet av 2020 släpper SVT en så kallad ”julspecial” med ett antal avsnitt som utspelar sig mellan säsong ett och två.
