Undersökningar har dock inte kunnat konstatera att något påstående är sant. Beträffande det allvarligaste våldet mot svarta gäller först att cirka 90 procent av alla dödsskjutningar av afroamerikaner också begås av svarta. En inriktning på våldet inom det svarta samhällena borde därför ha prioritet, eftersom svarta liv är viktiga. Beträffande polisen, som 2018 stod för 7 procent av de skjutna, kan man inte konstatera någon skillnad i dödligt våld mellan svarta och vita poliser. Innebär det att svarta poliser drivs av hat mot svarta?
Att svarta som grupp överhuvudtaget är överrepresenterade gällande dödsfall orsakade av polisen sammanhänger med deras mycket högre frekvens att begå grova brott. Det är också så, att svarta relativt sett mördar vita i ett chockerande mycket högre antal än tvärtom. Om man sedan bortser från dödsfallen gällande beväpnade svarta och genomgående kriminella, som gör motstånd och dödas i samband med detta, riktas intresset mot antalet dödade svarta, som är obeväpnade. Det var nio personer under 2019, vilka är några promille av totala antalet dödade svarta. Och även vissa av dessa obeväpnade uppträdde på ett sätt som fick polisen att frukta för sitt eget liv. För en befolkning på mer än 330 miljoner utesluter också det en systematisk polisrasism som leder till döda afroamerikaner.
Demokraterna har inför presidentvalet i vissa städer velat skära ned polisens budget med rasargument för att försöka lösa brottsproblemen på annat sätt. Men de afroamerikanska samhällena önskar inte alls att man drar ner på polisen: de svarta är ju de som främst utsätts för det svarta våldet.
Vad är BLM egentligen för rörelse?
BLM visar sitt egentliga ansikte genom sina grundare, sitt program och sina handlingar. Två av de tre grundarna är utpräglade marxister. Rörelsens program visar klara antivita drag och en avsikt att realisera mål som går långt utöver företeelser som polisvåld och rasism i samhället. Och det är dessa avancerade mål som egentligen är de viktiga för upphovsmännen. I samband med sina demonstrationer utövar man ibland också fysiskt våld mot motståndare, stjäl och förstör eller bränner affärer, byggnader och bilar – inklusive historiska minnesmärken. Även mord har förekommit, och frekvensen av våld verkar öka. Rädslan för BLM växer bland allmänheten.
Ett viktigt skäl till BLM:s framgångar är att vanliga människor uppfattat organisationen som medborgarrättslig. Men den uppfattningen var och är helt fel: Det amerikanska BLM kan sägas vara en kulturmarxistisk rörelse (också med tro på traditionell marxism) ledd av extremister, som för att nå sina egentliga mål bland annat ordnar demonstrationer eller (genom sina organiserade anhängare) tar över spontana demonstrationer mot rasism. Man kan tala om professionell hijacking av ett viktigt uttryck för populär amerikansk antirasism. De flesta deltagare i demonstrationer ledda av BLM är troligen vilseledda personer av den typ de professionella kallar ”nyttiga idioter”.
BLM kan ses som rasistiskt genom främst sina extrema åsikter om det amerikanska samhället och vita samt den identitetspolitik man bedriver. Den senare ställer på ett extremt sätt vita mot svarta och skadar därför också antirasismen, eftersom man för in en ny rasism: favorisering av svarta byggd på klar fientlighet mot vita. Det sker främst genom identitetspolitiken, som är den främsta metoden att nå rörelsens primära syfte: makt och ett socialistiskt samhälle. Uppdelningen i svarta (offren) och vita (förtryckarna) är bara en tillämpning av den traditionella marxistiska huvudmodellen: proletärer mot kapitalister. Istället för hat mot kapitalister skapar man hat mot vita, eftersom det är mera gångbart i dagens samhälle. Men metoden är oanständig!
Identitetspolitik är principiellt förkastlig ur etisk och politisk synvinkel. Varje person skall behandlas som en individ, och därvid är färgblindhet helt nödvändig. Det goda samhället är färgblint i alla avseenden. De som är djupt kritiska mot BLM också av dessa skäl är de egentliga anti-rasisterna, därför att vi förespråkar en politik som syftar till att helt eliminera rasism i vardagslivet och arbetslivet. Absolut färgblindhet avseende relationer och all behandling av människor är det viktiga. Människor skall bara bedömas utifrån sina individuella karaktärsdrag, och hudfärg skall inte spela någon som helst roll. Men just detta fruktar vänstern, som bara vill diskutera grupper och driva identitetspolitik. Detta för att haussa upp motsättningar mellan människor, vilket i bästa fall (för vänstern) skapar hat och bildar en politisk plattform som ger makt.
Även vårt land anklagas för rasism, och en svensk organisation med samma namn har bildats. Det gjordes typiskt nog av en vänsterpartist som försöker undgå den misstro som följer av detta genom att hävda att hon inte är en aktiv vänsterpartist. Aysha Jones, att du inte är en aktiv sådan är fullständigt likgiltigt! Det är dina åsikter och mål, som spelar roll, och tillhör man det partiet, är man kollektivist, kulturmarxist och åsiktsmässigt suspekt! Jones för fram hårda anklagelser om systematisk rasism och förtryck av svarta, men där man inte säkert vet om det är världen eller Sverige som avses. I en intervju sägs att rasismen i Sverige finns ”både som strukturell och individuell rasism”, men ingen precisering sker gällande den strukturella (systematiska svenska) rasismen.
Sådan behövs dock, eftersom en rad andra skäl finns för att svarta proportionellt ännu inte kommit fram brett i det svenska samhället. Många har dessutom kommit hit under det senaste decenniet. Hur skulle dessa redan ha kunnat få full professionell representation i företags och organisationers arbetsstyrkor och bland tjänstemännen? Svarta har – generellt sett – ännu inte liknande utbildning, kunnande, erfarenhet eller uttrycksförmåga av det slag som ger framgång i Sverige. Kulturella skillnader finns, och för det viktiga umgänget på arbetsplatserna kanske invandrarna saknar nämnvärd kunskap om intressanta ämnen såsom dagspolitik, dagliga händelser i samhället, kultur, konst och så vidare, vilket gör konversationen torftig. Ifall vissa personer delvis domineras av religiöst tänkande och därför brister i egna åsikter, kan det göra dessa personer förutsägbara och triviala. Många aspekter påverkar ledarskap, och varför människor har svårt att avancera.
Det har inte visats att systematisk rasism förekommer i Sverige. Vad som krävs av invandrare för att nå framgång är integration, utbildning, koncentration på en karriär (oavsett nivå) och hårt arbete – och allt det ligger inom individens sfär, inget är kollektivt. Kollektivism har inget värde i sammanhanget. Lagstadgad diskriminering, till exempel kvotering, är orättvis mot andra svenskar och bör förkastas som metod.
