Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.
Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.
Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.
Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.
Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.
En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.
Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)
Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).
Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.
Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.
I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.
Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.
Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.
Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.
Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.
Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist.
Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”
Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.
En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.
Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.
På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.
