Följderna av gängkriminaliteten blir för varje dag alltmer dramatiska. I lördags skottskadades två förskolebarn i Visättra i Flemingsberg. Att förskolebarn i Sverige kan riskera att bli skjutna, det är så det ser ut i Sverige idag.
I grunden bör emellertid inte utvecklingen vara oväntad. Sverige har nu närmare ett halvt sekel av massinvandring bakom sig, kombinerat med en liberal kriminalpolitik, framför allt inriktad på rehabilitering av den kriminelle. Förhållandena har varit idealiska för organiserad kriminalitet och utvecklingen i denna riktning har varit möjlig att se, för alla som har ögon att se med.
Regeringen verkar dock vara av annan uppfattning. De tycks se händelser av den här typen som något slags naturkatastrofer. Löfven säger att han är ”förtvivlad och förbannad”, men underlåter att nämna något om bakgrunden till händelserna. Han nyttjar inte tillfället till självkritik.
Morgan Johansson går ännu längre och skuldbelägger i stället de som vill se något politisk ansvarsutkrävande. Han svarar, på ett mycket försiktigt formulerat inlägg av Moderaternas Tobias Billström, följande: ”Barn blir skottskadade och Moderaternas reaktion är att raljera och driva partipolitik. Det är ovärdigt.”
För ministern är det alltså ett problem om någon berättar orsaken till den organiserade brottsligheten, om någon utkräver ansvar av de som faktiskt bestämmer. I stället önskar han ett slags motsvarighet till indianernas regndans, där man endast får tala om problemet, men inte faktiskt göra något åt det.
Facit av regeringens egna ansträngningar under denna mandatperiod är marginella straffskärpningar och andra symbolåtgärder. Det saknas vilja att göra något av verklig betydelse.
Vad kan då göras? Några exempel: 1) Stopp på all invandring och påbörja återvandring 2) Kraftigt höjda straff, så att brottsaktiva kan inkapaciteras 3) Utvisning av alla som har anknytning till den organiserade brottsligheten (det skall inte krävas att man själv är skyldig till något allvarligt brott).
Varför görs då inget av detta? Det grundläggande problemet är att regeringen saknar samhällsanalys för en sådan förändring. Dess världsbild innefattar inte oro för Sveriges demografiska förändring eller brottsutveckling.
Regeringens grundläggande berättelse är tvärtom oron för en auktoritär samhällsutveckling. Det är hotet om ett kommande ”högernationalistisk”, eller ibland till och med ”fascistiskt” eller ”rasistiskt”, maktövertagande, som sägs motivera den nuvarande regeringskoalitionen.
Den nuvarande regeringen jagar alltså spöken från det förflutna, i stället för att se Sveriges verkliga problem i dag. Den är fången i sin egen berättelse, en berättelse som legitimerar dess makt. Det finns därför ingen anledning att tro att den kommer ändra sig, även om den någon gång emellanåt kastar fram en gråsosse för att säga något halvvettigt i TV. Väljarna bör i stället se till att den förlorar förtroendet att fortsätta regera efter nästa val.