Det kommer inte som någon stor överraskning att Lars Vilks skulle dö en onaturlig död. Han var utsatt för flera terrorattentat under sin levnad, efter att han vågade bryta mot islams bildförbud. Att hans tragiska öde skulle bli att omkomma i vad som påstås vara en ren olyckshändelse, är dock ett svårförutsägbart och också svårsmält faktum.
Oavsett om den aktuella händelsen är en olyckshändelse eller inte tvekar jag dock inte att kalla Lars Vilks en martyr. För redan åtskilliga år före de tragiska händelser som ledde till hans död, hade han dött bort från det vanliga livet, tvingats att leva på hemlig ort under ständigt beskydd. Han stod i det sista för det han trodde på, vägrade att göra avbön.
Vad var det då han vittnade om, i vilket avseende var han martyr? Han själv skulle kanske tala om konstens frihet eller yttrandefrihet. Jag själv skulle beskriva det på ett något annat sätt. För mig försvarade inte Vilks en abstrakt frihet, utan något högst konkret. Han försvarade Europa.
Frågan alla bör ställa sig är: hur kan det komma sig att det kan vara förenat med livsfara att publicera en islamkritisk karikatyr i en lokaltidning? Svaret är att invandrargrupper i Sverige använder sig av ett dominansbeteende, i syfte att visa att det är de som bestämmer. Inte endast starkt religiösa muslimer har uttryckt sitt förakt mot Vilks i sociala medier, utan också en del ljumma personer stämmer in.
Detta dominansbeteende måste brytas. Jag understödjer därför inte bara Vilks konst, utan också koranbrännings- eller koranskändningsaktioner (även om jag förstås tar avstånd från den tidigare affischpojken för sådana aktiviteter, Rasmus Paludan). Det handlar inte om något slags libertarianism eller yttrandefrihetsfundamentalism. Jag har förståelse för hädelselagarna som fanns före år 1970. Det handlar om att en främmande kultur inte skall bestämma över vad som får sägas, tryckas och tänkas i Sverige.
En del intellektuella nationalister och konservativa har kritiserat dylika fenomen som ett uttryck för ”counterjihadism”, men jag anser att en sådan kritik missar målet. Poängen är inte att islam är roten till allt ont, och att invandringen skulle fungera utan islam, utan att svensk kultur och svensk rätt gäller i Sverige. Därför blir en koranbränning i vår tid meningsfull, medan den på 50-talet mest hade framstått som en bisarr sketch, som något ingen hade tagit på allvar.
Därför hyllar jag i dag Lars Vilks som en europeisk martyr, och i denna egenskap tror jag hans minne kommer leva, om det finns européer kvar att berätta hans historia. Mindre tror jag han kommer överleva som konstnär. Hans verk, med möjligt undantag av Nimis, har inte den åskådlighet som gör att en framtida publik kommer kunna ta till sig dem. Han var i högre grad en konstteoretiker, någon som kunde analysera konst på ett intressant sätt, än en konstnär.
Men oavsett hur man värderar hans konstnärskap eller övriga verksamhet, gjorde han något som mycket få vågar. Han satte sin egen säkerhet i andra hand och försvarade de europeiska folkens frihet. För detta bör han äras.
