Ett uttalande från Håkan Lerstorp, kommunfullmäktigeledamot för SD i Trelleborg, blev ett stort internetfenomen denna vecka. Vid måndagens kommunfullmäktige sade denne i en diskussion om kvinnojourer, att ”visst är det tråkigt att kvinnor blir misshandlade. Men min tanke är att, och jag vill att ni ska tänka så också idag, vad har kvinnan gjort för att en man ska slå en kvinna? Det är en viktig tanke. Och varför finns det inte mansjourer?”.
Detta känns som ett typiskt misstag från en icke-professionell politiker. Den som försöker föra in nyanser i en kontroversiell fråga måste uttrycka sig väldigt varsamt för att inte öppna för misstolkningar, särskilt som politik tyvärr ofta handlar om att tolka motståndaren så icke-generöst som möjligt. Sedan visade det sig att Lerstorp hade egna erfarenheter av att bli misshandlad i en relation, vilket kanske hade varit ett smartare sätt att börja diskussionen på.
Att Lerstorp inte är en särskilt effektiv politisk kommunikatör visade också ett annat klipp som också spred sig som en löpeld på Internet. Han betonade där, i en diskussion om Trelleborg kommuns klimatarbete, vulkanernas roll för jordens klimat. Det är korrekt i sak att vulkanerna har ett stort inflytande på jordens klimatsystem, men det blev inte retoriskt övertygande.
Intressantare än en analys av politisk kommunikation är för mig dock följande fråga: hur kan det komma sig att mäns våld mot kvinnor ständigt diskuteras? Är det kännetecknande för relationen mellan man och kvinna i Sverige i dag, att mannen slår kvinnan?
Om vi bortser från invandrarkollektivet, som avviker mycket från det svenska majoritetssamhället, tror jag knappast någon kan besvara denna fråga jakande. Varje lidelsefri betraktelse över förhållandet mellan man och kvinna i dagens Sverige kan inte komma till en sådan slutsats.
Flickor och pojkar blir nu uppfostrade på ett helt annat sätt. Flickor blir uppfostrade till att ständigt hävda sin rätt, medan pojkar lärs att de är förtryckare som bör hålla sig på mattan.
Problemet i de flestas relationer är alltså inte att mannen utövar våld mot kvinnan, utan snarare att kvinnan har lärt sig att vara fientligt inställd till mannen, och att mannen har svårt att hävda sin auktoritet. Ja, i värsta fall kanske till och med internaliserat den feministiska propagandan om mannens ondska.
Detta skapar frustration hos både mannen och kvinnan. Mannen känner sig frustrerad över att ständigt ifrågasättas, över att inte kunna hävda sig, men saknar de tankemässiga verktygen att förstå sin situation, uppfödd på förljugen feministisk propaganda. Också kvinnan blir frustrerad över att inte få den ledning hon behöver och blir ofta endast mer disharmonisk av detta slags ”jämställda” relationer.
Detta är en något karikatyrartad beskrivning av förhållandet mellan män och kvinnor. Vissa, särskilt de som inte tillhör medelklassen, struntar förstås i de feministiska påbuden. Många blir visa av erfarenheten, och inser om inte annat när de fått barn att flickor och pojkar inte följer det av staten påbjudna mönstret. Men det måste ändå sägas att detta är tendensen i parrelationerna hos unga vuxna, snarare än att det skulle finnas en utbredd misshandelskultur bland unga män.
Själva diskussionen om mäns våld mot kvinnor bär därför något påtagligt verklighetsfrämmande i sig. Problemet för de flesta män i Sverige i dag är inte att de på ett överdrivet sätt hävdar sin auktoritet, utan att de inte förmår att göra det tillräckligt.
