Det går att ha många åsikter om Amnesty, om dess grundläggande ideologi, som inte sällan går i kulturradikal eller liberal riktning, liksom deras bedömningar i enskilda fall. Samtidigt är det en internationellt erkänd auktoritet som är mån om sitt anseende och inte skjuter från höften.
När organisationen, som den nu har gjort, talar om ukrainska krigsbrott finns det anledning att lyssna. Dess påståenden om att Ukraina systematiskt använt civila som mänskliga sköldar, bland annat genom att etablera militärbaser i skolor och sjukhus, är svåra att avfärda. Detta särskilt som Amnesty tidigare konsekvent uppmärksammat ryssarnas krigsbrott, vilka självfallet inte heller kan viftas bort.
Trots detta har Twitter och borgerliga ledarsidor kokat över av indignerade liberalers bortförklaringar, den ena mer långsökt än det andra. Ett humoristiskt exempel var den kände deckarförfattaren och debattören Lars Wilderäng som skrev: ”Om Sverige hamnar i krig så måste svenska soldater byta till civila kläder och civila fordon när de lämnar av sårade till svenska sjukhus. Annars begår de krigsbrott enligt Amnesty.” Som om de militära baserna i ukrainska sjukhus skulle handla om att någon glömt bort att byta om.
Den vanligaste linjen har nog varit att påståenden av detta slag på något sätt skulle vara omoraliska då de urskuldar den ryska sidans övergrepp. NATO-propagandisten Patrik Oksanen skrev exempelvis: ”Falsk balans är en av Kremls skickligaste spelkort i informationskriget. Här är det Amnesty som trampar inihelvete snett, med den här logiken hade SS-truppernas framfart i Warszawa jämförts med de som försökte befria sin ockuperade stad.”
Tweeten är mycket avslöjande för Oksanens ”publicistik”. Oksanen kan inte förstå hur någon nämner ett faktum som inte stödjer dennes narrativ, något som tillför nyanser. För Oksanen själv har aldrig gjort detta. Hans metod är att okritiskt vidareförmedla alla fakta som talar för hans sak och aldrig nämna något som talar i en annan riktning.
Jag tror dock att det finns en djupare poäng här än det välbekanta faktum att Oksanen är en simpel propagandist. Faktum är att liberalismen, trots alla fagra om ord frihet och mänskliga rättigheter, ofta hamnar i totalitära slutsatser. Ett exempel från senare tid är alla liberaler som slöt upp bakom USA:s krig i mellanöstern – ja, det var i själva verket krig som i hög grad fördes under liberalismens banér.
En orsak kan vara liberalismens dogmatiska, abstrakta syn på världen, vilken inte tillåter något slags pragmatism i förhållande till de egna principerna. De skall genomföras oavsett historiska och kulturella omständigheter, och om verkligheten sparkar bakut, är det inget fel på målet, utan endast på medlen som måste bli ännu mer kompromisslösa.
Efter att bombliberalismen har gått på pumpen i Mellanöstern har den nu funnit den perfekta konflikten i Ukraina. Här kan dess anhängares fantasier om en svart-vit värld få fritt spelrum, i princip vad som helst har i detta upphetsade läge kunnat påstås, då sympatierna till absolut övervägande del funnits hos den angripne. Amnestys rapport utgör för dem ett mycket stort hot, då deras världsbild inte tål några slags nyanser, någonting som komplicerar bilden. Deras reaktion, i stället för att helt enkelt medge att vissa krigsbrott också förekommit på ukrainska sidan, blir helt enkelt att försvara sådant som inte kan försvaras.
Liberalerna blir till krigsbrottsapologeter.
