Valet har redan skördat sitt första offer, Centerpartiets ledare Annie Lööf har trätt tillbaka. Händelsen i sig är inte oväntad, Centerpartiet har gått tillbaka och saknar realistiska möjligheter att ingå i en ny regering. De forna dagar, då vissa på fullt allvar verkar ha talat om Lööf som en möjlig statsminister är sedan länge borta.
Lööf som tillträdde 2011 har trots blygsamma valresultat inte haft en obetydlig roll. Hon har varit en symbol för Centerpartiets slutgiltiga uppgörelse med sin historia, sitt fullkomliga fjärmande från sina landsbygdsrötter. Det är en långsam utveckling och också Lööf har varit tvungen att emellanåt anspela på sina rötter från Värnamo och citera Torbjörn Fälldin, för att inte förlora alla äldre medlemmar och sympatisörer.
Att Centerpartiet i dag är ett helt annat parti än det en gång var, när det år 1913 grundades som Bondeförbundet, märks inte minst i väljarundersökningar. Knappast någon centerpartist identifierar sig längre som nationalist eller konservativ, medan däremot en hel del identifierar sig som liberala eller feminister.
Att Annie Lööf inte känner någon större samhörighet med det protektionistiska och agrarkonservativa parti Centerpartiet än gång var har varit tydlig redan från början. Hon framhävde innan hon tillträdde som partiledare som sina ideologiska förebilder Robert Nozick, Ayn Rand och Margaret Thatcher – en nyliberal häxbrygd.
Den så kallade Stureplanscentern, en Stockholmscentrerad och nyliberal falang inom Centerpartiet som anordnade talarkvällar med externa liberalextremister, hade varit drivande för att få henne vald. Denna falang låg också bakom Centerpartiets nya idéprogram 2013 som bland annat innehöll krav på fri invandring, månggifte och avskaffad skolplikt. Det kom inte att antas i sin ursprungliga form, men tendensen var ändå tydlig.
Det mest naturliga sättet att beskriva Lööfs ideologi är, föreslår jag, ”globalism”. Globalismen förespråkar undergrävandet, och i förlängningen avskaffandet av, nationalstaterna, genom massinvandring, genom överflyttande av beslutsmakt till globala institutioner, genom fullständig ekonomisk liberalism.
Det är också ett slags klassmässig och social identitet. Annie Lööf är i en mening högutbildad – hon har en juristexamen – men vetandet är i den mån det inte endast är värdegrundsfloskler helt och hållet abstrakt, tekniskt vetande och inte grundat i någon som har med det traditionella Europa att göra. Hon trodde i en frågesport att Gustav II Adolf levde på 1800-talet.
Hon är på alla sätt en perfekt representant för den globalistiska klassen – en klass som känner varken fosterland, historia eller identitet. Kännetecknande för denna är också hatet, hatet mot alla som på något sätt uppfattar sig svenskar och är beredda att försvara den identiteten. Hennes svavelosande tirader mot Jimmie Åkesson har blivit legendariska. På så vis kan Annie Lööf sägas ha haft en större betydelse än Centerpartiets storlek medgav.
Hon har blivit symbolen för en åskådning, ja, för en hel samhällsklass. Förhoppningsvis betyder det därför också något att hon nu i vanära måste lämna partiledarämbetet.
