Jag har i en tidigare ledare beskrivit mina motstridiga känslor inför Tidöavtalet. Ja, det framträder för mig som något av ett Janusansikte, på samma gång kan det ses som en seger och ett nederlag. Jag vill nu konkretisera en risk med avtalet, som i stort sett alltid finns i ett dylikt avtal, men som är särskilt påtaglig med tanke på den ofta litet inexakta stilen i avtalet – att alla eventuella tvetydigheter i avtalet används för att blockera olika förslag.
Att detta inte bara är en teoretisk risk har redan visat sig. Lina Nordquist och Anna Starbrink har redan uttryckt att de inte tänker rösta för ett förslag om tiggeriförbud. Nordquist säger enligt Aftonbladet: ”Definitivt. Jag har heller inte lovat något annat. Omröstning ingår inte i det överenskomna, bara en utredning som tar ställning.” Starbrinks invändning förefaller ännu dunklare, utan hon meddelar endast att den är protokollförd och att hon också kommer rösta emot begränsningar av tolkhjälp i vården.
De flesta som läser vad som faktiskt står i Tidöavtalet kan nog inte finna Nordquists resonemang särskilt övertygande. Det som faktiskt står är detta: ”Ett nationellt tiggeriförbud ska utredas. I utredningens uppdrag ska ingå att pröva för- och nackdelar med ett system med möjlighet till kommunala tiggeriförbud jämfört med ett nationellt förbud. Utredningen ska, oavsett ställningstagande, lägga fram ett författningsförslag som innebär tiggeriförbud i Sverige.”
Utredningen skall alltså lägga fram ett författningsförslag som innebär tiggeriförbud i Sverige, men sedan kan det röstas ned? En sådan tolkning faller på sin orimlighet, men det har inte någon större betydelse. Det finns ingen oberoende domstol som fastställer vad avtalet innebär. Om riksdagen fäller ett förslag, så kommer det inte att genomföras.
Om två liberaler redan deklarerat att de inte tänker följa en del av Tidöavtalet av något godtyckligt skäl, så kan denna metod utsträckas till egentligen alla områden. Det verkligt försmädliga är att avsikten inte behöver deklareras förrän omröstningen skall äga rum. De flesta förslag som uttrycks i Tidöavtalet kommer inte behöva prövas i kammaren på flera år än. Åtskilligt med tid kan gå innan detta uppdagas.
Men vad händer, om så skulle ske? Ulf Kristersson kommer knappast avgå frivilligt för att några av de kontroversiellare delarna i hans eget avtal skalas bort. Att Kristdemokraterna skulle dra tillbaka sitt stöd är inte heller troligt. Återstår gör Sverigedemokraterna. Kommer de våga väcka ett misstroende mot regeringen för att ett enskilt förslag inte går igenom? Skulle det ens lyckas beaktande oppositionspartiernas naturliga tveksamhet till att bli en del av Sverigedemokraternas spel?
Skulle Liberalernas partiledare Johan Pehrson sätta in disciplinära åtgärder och hota om förstörda framtidsutsikter i partiet? Det är svårt att se varför han egentligen skulle göra det. Det är knappast han som är angelägen om att Sverigedemokraternas politik blir verklighet.
En grupp av liberala riksdagsledamöter skulle alltså tämligen riskfritt kunna ägna sig åt att desarmera Tidöavtalet, som om det inte skulle vara tillräckligt kraftlöst redan.
